Göteborgshändelserna skapade, tillsammans med 11/9, ett utrymme för makthavarna att slå tillbaka mot den brokiga rörelse som under andra halvan av 90-talet etablerat en annan dagordning vid sidan av och i konflikt mot den under decenniet innan gängse. Det blev en startpunkt för upptrappade försök att reellt och formellt misstänkliggöra och kriminalisera politisk aktivism på vänsterkanten i synnerhet; egentligen varje försök att i grunden ifrågasätta sakernas tillstånd.
Men det blev också mycket annat som hände. För de tiotusentals som deltog i Göteborg var erfarenheterna mycket viktiga. Göteborg radikaliserade och väckte upp. Inte minst innebar det för så gott som alla som var på plats för att göra sin röst hörd, men sedan fick se en djupt lögnaktig, helt surrealistisk bild av det de varit med om kablas ut till och tryckas ned i medvetandet på svenska folket, en avgörande förändring i synen på det svenska samhället och samstämmigheten mellan den politiska och journalistiska makten.
Jag minns många episoder – både fina och skakande – från dagarna i Göteborg. Bland det tokigaste är när jag på söndagsförmiddagen ska flyga hem från Landvetter. Jag sitter med alla tidningarna i knät, läste kraven på undantagstillstånd, mer statligt övervåld och militär intervention, insuper den bisarra hetsstämningen – resultatet av en galen propagandarapportering – känner paniken över att något mycket, mycket allvarligt är på väg att hända med mitt land. Och så lyfter jag blicken och ser ett stort gäng uniformerade poliser rada upp sig för att lämna in sina vapen för transport. Deras kollegor har just skjutit skarpt mot demonstranter. De är trötta men glada. I händerna har de var sin ros. De har fått dem av den lokala arbetarkommunen – den socialdemokratiska partiorganisationen. 70 år efter Ådalen. Det sa mer om det som komma skulle, än vad jag just då, med en klump i magen, kunde räkna ut. Fem år senare skulle som bekant också Ådalslagarna försvinna genom socialdemokratins försorg.
* * * * *
Jag passar här på att återpublicera en krönika publicerad i ABF:s tidning Fönstret, nummer 10/2001:Jag sitter på tunnelbanan och läser en notis. En ledamot i danska folketinget vill internera muslimer. Tre, fyra tusen. ”Om det verkligen inträffar något allvarligt så är det meningen att man snabbt ska kunna slå en ring kring dem”. Jag kände en man som blev internerad. Under andra världskriget. I Sverige. Det berodde på att han var antifascist. Till sin död fick han ingen ursäkt från den svenska regeringen.
Jag läser vittnesmål efter demonstrationerna i Göteborg i Erik Wijks bok Göteborgskravallerna. Fastnar särskilt för en fackföreningsaktivists berättelse:
”Vi greps och fördes till polisstationen. Ingen förklaring gavs […] Sedan fick jag dela en cirka tre gånger fem meter stor enmanscell med en livrädd dansk som hade blivit grovt trakasserad av en polisman som hade armbågat honom ett femtontal gånger i ansiktet under hans transport till häktet. Under tiden i häktet så tvingades jag utföra mina behov i ett handfat”
Svensk polis sköt skarpt i Göteborg. Tre personer träffades, varav en i magen. Men utredningen mot polisen läggs ned. Polisen agerade i nödvärn, slås det fast, trots att TV-bilderna säger något helt annat. Min mamma ringer. Hon är upprörd. Men så kommer galghumorn fram. ”Ja, man känner sig ju mer som hemma”, säger hon. Vi kommer från Iran.
Att inte kunna sätta in händelser i ett sammanhang är farligt. Hoten mot demokratin, mot rättigheter som tas för givna, är konkreta. Ena dagen är något omöjligt, andra dagen är det historia. I brist på motmakter går det fort, fort. Detta måste begripas. Artikuleras.
Det behövs en social sfär där tankar kan uppstå, diskuteras och utvecklas i strid mot den rådande intellektuella hegemonin. Arbetarrörelsen bär dock med sig decennier av misstag. Man har sålt tidningar och köpt ombudsmän för pengarna. Stämt in i bäcken när organisering hånats, medlemsmöten ersatts med konsulter och den politiska konflikten reducerats till en fråga om kamerala åtgärder. Det blir lätt så, om man inte uppfattar den strid som rasar runt omkring. Det är en demokratistrid, en strid om framtiden.
Jag tror att riktigt obehagliga saker kan hända. Men jag tror inte att framtiden ligger i en låda och väntar på att hoppa fram. Jag tror att en arbetarrörelse som vill något, som förmår ta strid, kan förändra. För den som ser sin mänsklighet som avhängig samhällets utveckling, av hur människor förhåller sig till varandra, blir detta existentiellt. Det blir en livsnödvändighet att läsa, tänka, protestera. I gemenskap. Att blunda för tidens tecken är inget alternativ. Det gäller att säga ifrån idag. Imorgon kan det vara för sent.
