Fortsatta förberedelser

Den för en eventuell militär massmordsinsats mot Iran nödvändiga masshysteriproduktionen fortgår och accelererar. Medierna i Västvärlden dansar lydigt efter Pentagons pipa. Det är ett djupt motbjudande skådespel. Kurt Nimmo skriver skarpt om de senaste regisserade utspelen, där CNN och alls vår Negroponte går hand i hand:

Meanwhile, the Butcher of Honduras, Order of Death alumni (otherwise known as Skull and Bones), Council on Foreign Relations member, Kissinger flunky, currently grand poobah of intelligence, John Negroponte, “told the Senate Foreign Relations Committee that an emboldened Iran presented new difficulties for U.S. interests in Iraq, the Gulf region, Lebanon and in Israeli-Palestinian peacemaking,” reports Reuters. Naturally, the illegal U.S. invasion of Iraq, its continuing occupation, its support for reactionary and decadent Gulf monarchies, and above all else its unfailing and unconditional support for the brutal settler state of Israel at the expense of the Palestinians has nothing to do with these ostensible “new difficulties.”

Det blir så komiskt att läsa Nimmos text på morgonen, bara för att några timmar senare upptäcka det här i Dagens Nyheter.

Ännu intressantare är Nimmos föregående inlägg om gubben-i-lådan-verktyget Mujahedin-e-Khalq (MKO). Organisationen i fråga var vid tiden för den iranska revolutionen en slags marxistiskt inspirerad muslimsk gerilla och troligen en av de starkaste enskilda organisationerna i det brokiga motståndet mot Shahen. Som många andra oppositionsgrupper drabbades organisationen extremt hårt av den brutala förföljelse som Khomeinis konsolidering av makten förde med sig under det tidiga 1980-talet. MKO har fått otaliga medlemmar avrättade och utsatta för ofattbar, bestialisk tortyr i de iranska fängelserna. Det råder nog litet tvivel om att det är den organisation som på så sätt har drabbats hårdast.

Organisationen tappade dock snabbt stöd och inflytande och övergick i sin verksamhet inne i Iran i praktiken till individuella attentat. Centralt är att man kort efter det irakiska angreppet mot Iran lierade sig militärt med Saddam Hussein och aktivt deltog med egna trupper – och med militärt spionage – i kriget mot Iran. Det är inte så svårt att förstå, att hur impopulärt Khomeini-regimen och även kriget mot Irak än var bland breda folklager i Iran, så möttes en organisation som för maktens skull, hand i hand med Saddam Husseins trupper dödade iranska värnpliktiga, knappast med någon entusiasm. MKO har samtidigt steg för steg övergått till att få märkliga sektdrag. Organisationen står politiskt inte för något annat än viljan att ta makten i Iran. Ett symboliskt intressant exempel är att den forna marxistiska gerillan, med skära, veteklase och gevär i sin logotyp, nu främst använder sig av det rojalistiska Lejonet och solen som symbol. Internt finns vittnesmål om trakasserier mot och till och med mord på avhoppare. En lätt bisarr ledarkult odlas kring organisationens ledarduo, paret Rajavi.

I Väst har MKO ägnat sig åt ett intensivt, målmedvetet och ganska fult lobbyarbete för att med en mycket prydlig fasad av frontorganisationer, inför regeringar och parlament framställa sig som Oppositionen, egentligen den enda. Framgångarna i form av erkännande har varierat, men stundtals varit stora. Organisationen har bland annat varit populära i den amerikanska kongressen.

Efter USA:s angrepp mot Irak har MKO:s situation varit mycket oklar och nyckfullt pendlat efter USA:s dagsbehov. Ett tag fick man hållas och fanns kvar i värmen. Sedan uppstod lite märkligheter i samband att deras baser i Irak omringades och man skulle avväpnas. Jag vet inte hur det gick med det där till slut. Sedan kom en plötslig gryningsräd mot organisationens kontor i Paris, men efterföljden av det är också oklar. Någonstans i den vevan blev man också upptagna på EU:s lista över terrororganisationer. Samtidigt har organisationens ledare kunnat verka i relativ frihet, huvudsakligen från London.

Det var också MKO som stod för några av de första ”avslöjandena”, alltså påhitt, om att Iran var nära att utveckla kärnvapen. Nu visar det sig att personer kring organisationen återigen kommer till användning för att sprida ”information” om situationen i Iran. Om detta skriver Nimmo, och dra också den uppenbara parallellen:

“The al-Quds Force of Iran’s Islamic Revolutionary Guards is stepping up terrorism and encouraging sectarian violence in Iraq,” Alireza Jafarzadeh—a US-based Iranian dissident who is linked to the Marxist cult Mujahedin-e-Khalq (MeK), officially listed by the State Department as a terrorist group—told the Moonie, er Washington Times earlier this month. In essence, Jafarzadeh is but another Ahmed Chalabi, pedaling lies and exaggerations, the vile stuff of neocon pretext.

Frågan är inte om det finns en iransk närvaro i Irak. Det gör det naturligtvis. Frågan är hur det porträtteras för dagsaktuella amerikanska syften. Och Nimmo ställer den skrämmande frågan: “Is it possible we are stupid enough to fall for it again?”.


[Ser förresten att det finns en utförlig Wikipedia-artikel om MKO. Har dock bara hunnit ögna den själv]

Blogghandbok

Bra folkbildningsinitiativ.

Möte om CIA-flyg och hemliga fångläger i Europa

En tillfällig kommitté tillsatt av Europaparlamentet hör till dem som har utrett de hemliga transporterna av människor kidnappade av den amerikanska säkerhetstjänstens räkning, genom Europa och till hemliga fångläger i Europa. På förmiddagen, fredag den 9 februari, presenteras kommitténs rapport av Jens Holm (v) och Olle Schmidt (fp).

Mötet ordnas av Svenska Svenska Helsingforskommittén för mänskliga rättigheter och Fonden för mänskliga rättigheter.

Tid: Fredagen den 9 februari 09.00-11.00
Plats: Stora Nygatan 26, Stockholm (Svenska Helsingforskommitténs lokaler) Kaffe, te och smörgås serveras 08.30.
Obligatorisk anmälan på grund av begränsat antal platser, senast den 7 februari till info[snabel-a]shc.se, skriv ”TDIP” i rubrikraden. För mer information kontakta Anna Wigenmark, Svenska Helsingforskommittén på, anna[snabel-a]shc.se

Vi har sett hans stjärna gå upp och kommer för att hylla honom

Det förefaller som allt mer uppenbart att nye Muf-ordföranden Niklas Wykman är en intellektuell gigant av en kaliber som det politiska livet i Sverige alltför sällan begåvas med. På Wykmans blogg får vi ofta följa med in till hans inre tankeliv, vara med när gnistorna föds, för att snart sätta hjärtan i präriebrand.

Till exempel får vi veta hur det gick till när Niklas Wykman lade grunden till ett kommande civilisatoriskt språng som särskilt lär gynna människor i Norrlands inland:

Blixthalka och snöfall höll farten nere. Dessutom körde jag hem lite människor hit och dit. Dock var sällskapet så trevligt att timmarna gick fort. Men varför har vi så många usla vägar i Sverige? Har hört att om man tog alla pengar som staten tagit in i olika skatter relaterade till trafik så skulle det räcka till marmorvägar i hela Sverige. Ett privat vägnät skulle ha varit i mycket bättre skick, till mycket lägre kostnad. Det är dags för privatbygge av vägar.

Detta är en tanke så fräsch att den får varje blomsterdagg att lukta rutten fisk. Privata vägar! Varför har ingen tänkt på det förut? Till varje hyreshus i Bagarmossen, varje fiskarstuga i Bohuslän och varje ödslig villa i Bastuträsk (bo i radhus ärdock, tillsammans med att ”gilla FN”, tröttsamt PK-skit) kommer snart, tack vare denna genialiska idé från det nya arbetarpartiets unga hjärntrust, ett flertal konkurrerande marmorvägar att dras – och sedan ömt vårdas i händelse av blixthalka. Ty det har man ju hört, att det är så det blir. Nu har ett ljus tänts. Nu går det inte att släcka!

Väl hemkommen i trygghet från de kommunistiska kollektivvägarna där kreti och pleti får färdas i bjärt kontrast mot varje effektiv marknadslösning, sätter sig vår hjälte ned för att begrunda KRUT, Reformerat regelverk för handel med försvarsmateriel.

Mycket juridik och förkortningar där,

konstaterar han rättrådigt och indignerat. Och detta för givetvis tankarna till den förhatliga existentialismen, som ju frossar i juridik och förkortningar:

Genom att använda förkortningar, komplicerade uttryck och facktermer exkluderar författaren effektivt den obehöriga läsaren. Eller åtminstone tröttas läsaren ut så till den grad att texten aldrig läses i sin helhet. Inte bara statliga utredningar är uppbyggda på det viset. Vem har till exempel läst ut en hel bok av Sartre?

Efter att ha levererat denna förödande retoriska fråga går tankarna till Mellanöstern, där det blir dags att formulera nya visdomsord:

Av onda handlingar vet jag inte om det finns någon värre än att självmordsbomba andra till döds. Det vidriga i att bringa död i kombination med det ynkliga i att slippa uppleva sitt dåds konsekvenser är amoralismens tydligaste praktik.

Läsaren fylls här av ett andligt och logiskt ljus. Här har hon kanske gått omkring och tänkt att det till exempel skulle kunna vara vidrigare att mordbomba andra till döds och sedan fängsla och döda dem som påtalar detta dåds konsekvenser. Men icke. Och glöm nu heller inte:

Farliga människor kommer alltid att finnas. Men sammanhang där människor blir farliga kan upplösas.

Vi låter här fantasin flöda fritt en stund när det gäller vilka sammanhangen är där människor ”blir farliga” och hur dessa sammanhang rent praktiskt ska ”upplösas”. Det förefaller dock klart att svensk militär bör delta i processen. Med en känsla av tacksamhet skiljs vi så från vår unge hjälte, och gläds åt att han går iväg till möte med ”liberala gruppen”.

Far out, dude

Miljöpartiet kör med nya arbetsformer. [Tack till Åsa]

Uppdatering: Sing along med Oskar L.

Nationsbyggande

Washington Post har varit i Davos och genomfört ett ”samtal” med Iraks ”vicepresident”, Adel Abdul Mahdi. Det är ett smått sanslöst stycke journalistik.

En trött, arrogant och skitskraj typ, som i sina korthuggna svar försöker blidka den husbonde som tills vidare garanterar hans vicepresidentskap (och fysiska överlevnad), samtidigt som han vill skapa ett sken av stursk suveränitet. Det blir jättebra:

I think America has only two alternatives: to stay or to leave.

(Många, på lite olika sätt intressanta kommentarer till artikeln)

Dizz

Krohnman ikläder sig Niklas Svenssons skepnad. Fett kul.

Mer till de mätta

Idag har SvD i sin näringsbilaga en artikel om ett fenomen som förtjänar en mycket större plats i den breda samhällsdebatten, men som just lyser med sin frånvaro där. Den handlar om de växande inkomstklyftorna i Sverige. Utvecklingen har pågått sedan början av 1980-talet, och är – om än med variationer – gemensam i Västvärlden.

Ur diagrammen kan man egentligen utläsa mycket om de politiska konjunkturerna. De stora dragen, där regeringsskiften inte är obetydliga, men klart underordnade politikskiften. Sådant har ju blivit i princip omöjligt att ha en intellektuellt hederlig debatt om i det nya men-ni-har-ju-styrt-i-tolv-år-varför-finns-det-ändå-svält-i-världen-klimatet.

Vi ser 1900-talets civilisatoriska framsteg och urladdningar. Med arbetarrörelsens och demokratins genombrott under det tidiga 1900-talet minskade också de mest dramatiska skillnaderna. Vanliga människor började få något att säga till om och de allra rikastes absoluta åtskillnad från den stora massan började ifrågasättas. Mellankrigstiden var ”globaliseringens”, börsklippens, reaktionens och den industriella nyfattigdomens era. Här anas ett trendbrott. Men så kommer andra världskriget och segern över fascismen innebär också ett objektivt framsteg för jämlikhet och rättvisa i hela Västvärlden. Decennierna efter andra världskriget är skördetid för arbetarrörelsen och innebär framsteg på många plan. Då minskar också klyftorna. Och på 1970-talet kommer en ny era av framgångar. Världen blir på många sätt lite bättre, och jämlikheten ökar. Sedan kommer motoffensiven. Det pressade kapitalet slår tillbaka politiskt. Reagan och Thatcher leder vägen, och i Sverige flyttar kapitalets politiska härförare fram sina positioner. Vår tid är det förhöjda eländets tid, en era då nyliberalismens katastrofala ekonomiska misslyckande övergått i brunaktiga politiska räddningsaktioner; en tid då kapitalet fortsätter att kramar mer profit ur folken, med och utan vapen, samtidigt som den förstör framtiden, hämmar utvecklingsmöjligheterna.

Jag har skrivit om det här förut, och jag vill i sammanhanget varmt rekommendera Mikael Nybergs artikel (publicerad i Clarté 1/2006), Så tar de för sig igen, om den reaktionära tidens dynamik och aktörer. Några diagram som illustrerar artikeln plus egna kommentarer här.

Andra relevanta inlägg här, och här.


Grafik: SvD

You talkin’ to me? [Poff!]

Centerpartisten Ingrid Olsson, från Los, Ljusdal, vill införa ett kommunalt förbud mot användandet av fula i ord:

– Vi har en nollvision inom trafiken, och jag tycker också att vi ska ha det även när det gäller fula ord.

Det verkar vara en jätterimlig jämförelse, som öppnar upp för innovation och entreprenörskap. Jag tänker mig en slags verbal krockkudde som utlöses om något förprogrammerat fult ord slungas mot skyddsobjektet.

En sådan tingest måste dock vara utrustad med uppdateringsmöjligheter av ett eller annat slag. Ty, så är det, åtminstone i Los, Ljusdal, att

man kallar varandra för ”fitta” och ”kukhuvud”, och jag vet inte vad.

När Ingrid Olsson, eller andra rättrådiga medborgare i och kring centerpartiet, varseblivit nya fula ord som förpestar den andliga atmosfären i och kring Ljusdal kommun, skulle dessa, alltså de fula orden, med fördel kunna debatteras, skärskådas och fördömas på stadens torg, i kommunfullmäktige eller möjligen kommunstyrelsen, för att därefter inprogrammeras i (kultur)krockkuddesutlösaren.

I väntan på denna utveckling kan man hur som helst gissa – och någon får gärna göra en vetenskaplig undersökning av detta i mediearkivet – att dessa dagar, då förslaget från Ingrid Olsson i Los, Ljusdal funnit sin väg in i riksuppmärksamhetens sötma, kan vara dem under detta decennium då orden ”kukhuvud” och ”motherfucker” använts flest gånger i svenska massmedier. Alltid något.


Lista: Aftonbladet

Från Irak till Iran

En bekant skickade några bilder från gårdagens massdemonstrationer i USA mot Bushs ockupationskrig i Irak. Jag lägger upp dem längre ned. Som väntat var demonstrationen provocerande hårdbevakad, med cirklande helikoptrar ovanför och polismotorcyklar som ”började ’tjafsa’ med några av de mer vågade demonstranterna, rycka tag i dem och liknande”. En betydelsefull och glädjande manifestation under alla omständigheter. Motståndet mot Bushs krig har funnits hela tiden, också i USA. Men lögnspridningskapaciteten i den västerländska mediesfären är särdeles stor i USA, och de progressiva krafterna i USA har, trots ett respektingivande och innovativt arbete, haft det ännu svårare än i Europa. Nu gör ändå krigets verklighet sitt, irakierna fortsätter att göra hårt motstånd mot ockupationen och Bushs globala misslyckande – för vilket människor runt hela världen betalar ett högt pris i olika valutor – blir allt mer uppenbar.

Motstånd och protester spelar roll – för hur länge eländet ska pågå, för hur reaktionen mot kriget ska förvaltas i positiv riktning och för vilka handlingsalternativ som blir aktuella för den amerikanska ekonomisk-politiska eliten.

Det är något att ha i åtanke när denna elit – den centrala skiljelinjen går naturligtvis inte mellan de båda ”partierna” i USA, utan mellan tunga ekonomiska intressen och vanligt folks – nu så uppenbart och skamlöst arbetar på att skapa sig ett ”case” för att hantera massmordsfiaskot i Irak med ett bisarrt skådespel mot Iran, i syfte att vid behov angripa landet, döda hundratusentals människor och åter försöka skaffa sig skaffa sig kontroll över denna del av Mellanöstern, direkt, genom någon quislingregering, och/eller genom ”balkanisering”.

Nu spelas det häpnadsväckande nukleära kortet mot Iran. På samma sätt som i angreppsförberedelserna mot Irak, så öppnar alltså själva det välkontrollerade faktum att Iran saknar nukleär kapacitet, för ett angrepp.

Iran har – till skillnad från de med USA allierade länderna Indien, Pakistan och naturligtvis Israel – alltid understrukit att man inte önskar utveckla några kärnvapen. Iran har sedan starten undertecknat ickespridningsavtalet, som de tidigare nämnda länderna ställt sig utanför, där man förbinder sig att visa öppenhet i denna fråga, och samtidigt, enligt samma avtal erhåller en internationellt erkänd, ovillkorlig rätt, att utveckla civil kärnkraft. Detta inkluderar anrikning av kärnbränsle. Ändå är det i vår galna värld av imperiell mediehegemoni, möjligt att få försök att utveckla möjligheter att anrika uran, till något som ska stoppas – eventuellt med kärnvapenangrepp!

Nu är det därtill så, att inte heller det civila iranska kärnkraftsprogrammet tycks förlöpa särskilt väl. The Guardian beskriver i en artikel hur bland andra observatörer från IAEA kan konstatera att Iran står mycket långt från en anrikning. Något kärnvapenhot mot omvärlden finns inte ens teoretiskt, om Iran skulle vilja utveckla kärnvapen, vilket det inte har funnits några som helst bevis för. Men som Kurt Nimmo konstaterar i ett inlägg:

Naturally, the Guardian revelations will find their way to memory hole in short order and the Iran demonization effort, gleefully pimped by the corporate media, will continue in earnest, just as it did in 2002, as the neocons prepared to kill 650,000 Iraqis.

Nimmo länkar också till en längre artikel av Edward S Herman och David Peterson: Hegemony and Appeasement: Setting Up the Next U.S.-Israeli Target (Iran) For Another ‘Supreme International Crime’. (Uttrycket inom citattecken är den karaktärisering av angreppskriget, som används i slutdomen från Nürnbergrättegången). Det är en artikel som jag verkligen önskar att många kan ta sig tid att läsa igenom, fundera över och spara. Författarna tar sin utgångspunkt i det närmast ofattbara händelseförlopp som nu i rasande hastighet vecklas ut framför våra ögon (jag skrev om just det häromdagen); nämligen att krigshetsarna kör på med en nästan oförändrad propagandalögn, som dem som legitimerat angreppskrig alldeles nyligen:

The ease with which a supposedly independent media in a supposedly democratic society like the United States can demonize enemies and convert third- and fourth-rate official targets into major threats is almost beyond belief. And the collective amnesia of the establishment media enables them to do the same thing over and over again; they never learn, and most important never have to learn, because the collective amnesia they help instill in the society protects them against correction—an unending series of victories over memory in the exercise of “reality-control” (Orwell). This enables the media to serve as de facto propaganda agents of their state while still claiming to be independent watchdogs.

Sedan går de igenom och släpper nålstick för nålstick ut luften ur den stora lögnballong som också våra medier här i Sverige ihärdigt hjälper till att blåsa upp. Återigen: ta dig tid att läsa!

Samtidigt måste man alltid minnas att det är nödvändigt, men inte tillräckligt att veta mer. Fakta sparkar förvisso, men bullshit i strida strömmar kväver. Att veta är det första steget. Men utan organiserat motstånd, utan agerad motpropaganda, utan ställningstagandet som sträcker sig åtminstone till att dela med sig av det man vet och känner till några fler, kommer de härskande att kunna fortsätta ha ihjäl tusentals och åter tusentals. Och anledningen är trots allt enkel, som det uttrycks på en av bilderna från demonstrationen i Washington:

The world wants peace – a few men want to be very rich.

Det gäller att hindra dem från att bygga dessa rikedomar på ruinerna av miljontals andras liv och välfärd.

- - - - - - - - - - - - - - - -

Retro is da sh*t

Tydligen har det varit Elle-gala. Gycklargrvppen anlägger ett historiskt perspektiv.

Blå blå stålar i natten

Via Mr Brown’s kommentar kan man finna fram till ”Den blå listan” som bygger på ”egna erfarenheter som präktig aningslös idealistisk borgerlig ungdom i flera av de listade organisationerna”. Det handlar om direktörskotteriets opinionsbildande täckorganisationer, av samma typ som medieaktuella ”Centrum för Rättvisa” (som beställde en oberoende undersökning av sig själv för att på ett oberoende vis sprida struntprat om Hotell- och restaurangfacket – med gott genomslag i de oberoende medierna).

Underhållande läsning. Jag gillar handboksrubriken ”Hur känner man igen en borgerlig utomparlamentarisk täckorganisation?”.

Dan Josefsson har annars tidigare redogjort utmärkt för högerns välfinansierade tankesmedjande: Så ska de skapa ett Sverige för de rika.

Enkelt och smärtsamt

The U.S. Jewish establishment's onslaught on former President Jimmy Carter is based on him daring to tell the truth which is known to all: Through its army, the government of Israel practices a brutal form of apartheid in the territory it occupies. Its army has turned every Palestinian village and town into a fenced-in, or blocked-in, detention camp.

/Shulamit Aloni, israelisk politiker och tidigare regeringsmedlem

Ja, alla vet. Alla ser. Det vill säga alla som inte baserar sin bild av den israeliska ockupationen enbart på det förljugna mainstreammedieskvalet, alternativt är helt förblindade av en rasism där man inte ser människor – bara araber. De som förtrycker och de som förtrycks vet. De som ser på utan att blunda vet. Och de som med berått mod försvarar apartheidsystemet i vår offentlighet – angriper, hetsar, brännmärker, blandar bort korten; de vet. Det gör allt så mycket mer obehagligt.

Kosmiska sammanträffanden

Framför mig när jag sitter och skriver hemma, hänger den Gagarin-affisch som kan beskådas här intill. Texten är hans världsberömda handskrivna anteckning:

Облетев Землю в корабле-спутнике, я увидел, как прекрасна наша планета. Люди, будем хранить и приумножать эту красоту, а не разрушать еë!

Som kan översättas ungefär så här:

När jag flög runt jorden i rymdfarkosten såg jag hur vacker vår planet är. Människor, låt oss bevara och mångfaldiga denna skönhet, och inte förstöra det.

Men givetvis inte så här:

När jag satt där uppe och tittade ner på Sverige sa jag till mig själv, ”det här får vi inte förstöra”.

Vad Fuglesang beträffar, har för övrigt Stationsvakt möjligen funnit ett samband.

Lennart has left the building

Det är en djup förstämning som griper omkring sig i Halland, Sverige och Europa, med anledning av att Lennart Johansson på det skändligaste sätt, just när han efter sexton gåslevertunga år började bli varm i kläderna, avsatts som Uefa-president av en sketen bollsparkande grodätare till pojkvasker. Johansson var idealisk som just Uefa-ledare, då han värdigt uppbar, eller ska vi säga förkroppsligade, viktiga europeiska värden. Särskilt minnesvärd är hans poetiska sätt att efter ett besök i Sydafrika i mitten på 90-talet uttrycka den ångest som många i förnuftets och civilisationen tjänst kan känna:

Hela salen var full av svartingar och det blir jävligt mörkt när de sitter tillsammans. Är de dessutom ilskna så är det inte så jävla muntert.

Muntrare var det när Johansson gav klang åt ett annat viktigt europeiskt värde, nämligen omtanken om kvinnors rättigheter och möjligheter, då han i en intervju 2005 lämnade ovärderliga tips till damfotbollens organisatörer:

Det finns många företag som skulle kunna ha användning av en tjej, svettig, som spelat i regnet och när hon kommer ut från omklädningsrummet så ser hon alldeles underbar ut. Om inte så får de finna sig i att bara få pengar när publiken kommer till matcherna.

I denna svåra stund tänker vi ändå med värme på det sakliga och objektiva stöd som svenska fotbollsförbundets ordförande Lars-Åke Lagrell visat Johansson. Jag ser hos Ulf Bjereld att Lagrell idag i City Göteborg uttalat att han föredrog den nordeuropeiska ledarstilen framför den sydeuropeiska, då den senare, föraktliga,

bygger mer på nätverk, på personliga och vänskapliga band.

Fy för detta och heja det rationella, personoberoende nordeuropeiska fotbollsledarskapet, som enligt Lagrell – i samma intervju – kan komma till uttryck på det här sättet:

Jag har lärt känna oerhört mycket betydelsefullt folk via Lennart, kontakter som är mycket bra att ha i många samarbeten när det kommer till tv-avtal, reklamavtal och annat.

Ett litet missförstånd

Med anledning av att det amerikanska folket utnyttjade sin minimala möjlighet att i val uttrycka sin åsikt om landets politiska inriktning, och reagerade mot Bush-administrationens politik i Irak, har presidenten nu valt att skicka ännu större styrkor till Irak. Den nya strategin är att trappa upp dödandet av civilbefolkningen, särskilt i stadsmiljö, Israeli Style.

Ekot rapporterar lydigt. Ny befälhavare i Irak har utsetts. Han ska placera mer trupp inne i Baghdad. Den nye befälhavaren Petraeus sade enligt Ekot i sitt utskottsförhör, att ”de närmaste månaderna kommer att bli mycket svåra”. För amerikanerna alltså. Irakierna räknas inte riktigt. En annan av Ekots/Petraeus slutsatser är värd att särskilt uppmärksamma:

Sannolikt kommer också trupperna än mer än i dag att uppfattas som ockupationsstyrkor.

Oj, vilka tokiga missuppfattningar de lider av, dessa araber.

Nyliberal is Good!

Hilarious.

[Via Erik Berg]

Alternativa missförstånd

Sant är att förtryck föder motstånd. Sant är dock också att borgerligt själsliv kan förkroppsligas i ett mångfald av (om än inte godtyckliga) sociala handlingsmönster. Möt Emma Goldman Finishing School – ett anarkistiskt kollektiv (”kommun”) i Kanada:

Emma’s Sasha Berkman (not his real name) […] is inside the supermarket Dumpster methodically going through the bags of garbage. […]Emma’s members are organizing their daily lives to provide a rebuke and an alternative to current American cultural norms. The most colorful aspect of this experiment is Dumpster diving, but to them it’s probably the least important. Much more of their time and energy is spent in hours of meetings where they carefully construct consensus about many aspects of their communal existence.

Artikeln hittad hos Audun Herning, som med en parafras på Emma Goldman levererar en hjärtvärmande kommentar:

Jeg veit ikke hva som er verst, å spise mat fra søppelkasser eller å få livet sitt organisert av konsensusmøter. Hvis jeg ikke kan spise kjøtt, bestemme over mitt eget hus eller være fri fra konsensusmøter er det ikke min revolusjon.

Yrkar bifall.

Västerländska värden som lever och frodas: kolonial avhumanisering

Via Thaher:

Västerländska värden vi minns: rättssäkerhet

The Andy Griffith Show. Amerikanskt 60-tal. [Tack till Micke von Knorring].

Alltid skönt att komma hem

Foto: Pawel Flato

Kul förresten att Fuglesang jämförde sin vision om att människor ska bosätta sig på mars med att européerna ”åkte till” Amerika för 500 år sedan. Gud rädde eventuella marsianer.

PS. Glöm aldrig Laika!

Federleykakor i lindblomsté

Jag har vaga minnen av en valdebatt där begreppen ”enighet” och ”splittring” utgjorde den axel längs vilken politiken fick röra sig i det mediala spelet. Kanske erinrar sig någon Dagens Nyheters underbara rubrik: ”Oppositionen utlovar mer enighet”? (Kommenterad här). Det var en fantastisk tid. Men när dimman har lagt sig och landet fått sig en bomb- och batongregering i present, då inträffar de märkligaste av ting. Hör här vår timbroman Fredrick Federley:

Debatten får ju på inga sätt dö bara för att vi styr landet. Däremot är det vitkigt att regeringen är samspelt när en gemensam hållning har uppnåtts. Jag tror iskussionen om splittring i Alliansen är en effekt av att sosarna så länge haft makten och inte debatterat öppet. Men när fera partier samarbetar måste debatten får fortsätta att leva.

Så kan det bli. Och när vi ändå är på besök hos Federley, måste vi ändå stanna till och beundra hans beskrivning av fackens kamp för att teckna kollektivavtal, och mot näringslivsdirektörernas frontalangrepp på svenska löntagares rättigheter:

Detta handlar nog mer om politik än om arbetsmarkanden.

För varje viktig politisk situation finns en lämplig Monty Python-sketch. Här drar vi oss till minnes den berömda tilldragelsen på Hollywood Bowl, där Marx, Lenin, Che och Mao deltar i en fräsig frågetävling. En av frågorna till Marx lyder:

The Struggle of Class against Class is a what Struggle?

Jag säger dock som ordförande Mao: Great balls of fire.

Pruttotyp

Associationsbana

Intelligent annonsering

Jag har funderat på att skaffa Google-annonser till bloggen. Det verkar smidigt. Men då finns ju förstås risken/chansen att det blir såna här roliga grejer som händer.

Här är ett äldre, men minst lika roligt exempel på samma fenomen:



Hittat här.

Samma serie – nytt avsnitt

För den som vill följa nyhetsflödet om Mellanöstern och bilda sig en uppfattning om tendenserna, dels genom det intressanta som trots allt tar sig igenom mainstream-filtret och dels genom skarpa kritiska kommentarer, är bloggen Meanwhile in Palestine and Iraq (med den skojiga underrubriken The obsessive compulsive guide to Middle East politics ) till stor hjälp.

Inläggen brukar bestå i kompilationer av länkar till olika händelser. I det här inlägget hänvisas under det passande samlingsnamnet ”War Pimp Alert” om de pågående amerikansk-israeliska ansträngningarna att knåda till ett läge för ett angrepp mot Iran. Lögnfabriken och demoniseringscirkusen är i full gång.

Tidigare presidentkandidaten John Edwards är i Israel och hejar på för ett angrepp (och säger att Israel borde tas med i Nato).

Förra CIA-chefen Woolsey snackar hetsgoja om ”hotet från totalitarismen” – han menar alltså inte global massavlyssning, kidnappningar och tortyr i hemliga fängelser – säger att det var synd att Israel inte passade på att även bomba sönder Syrien när man ändå höll på i Libanon, samt argumenterar för förintelsekrig mot Iran: ”If we need to use force, we should do it decisively, not some surgical (attack) on some single, or two or three facilities”.

Och republikanen Mitt Romney (antagligen en av dem som vill bli republikansk presidentkandidat i valet nästa år) är bäst när han står på en ”säkerhetskonferens” i en genommilitariserad rasistisk apartheidstat som utvecklade nära politiska och militära band med apartheidstaten Sydafrika, och säger att omvärlden borde införa sanktioner av samma slag som mot Sydafrika – sanktioner som alltså USA och Israel hörde till mycket få länder i världen att motsätta sig – mot Iran!

Det politiska minnet må alltid ha varit kort, men det är faktiskt otroligt att se hur samma makabra show vevas nästan utan variation, varje gång något folk i världen ska hotas, mördas och koloniseras med eller utan ombud, av USA och dess hantlangare. Att det kan ske, med allt kortare mellanrum dessutom, säger rätt mycket om hur väl desinformationen kan organiseras i ”den fria Världen”.

- - - - -

I samma uppradning av länkar hittar man förresten en intressant text av Yosef Lapid, tidigare israelisk parlamentsledamot och idag styrelseordförande i den israeliska Myndigheten för hågkomst av förintelsens martyrer och hjältar (Yad Vashem). Han skriver med utgångspunkt i den chockerande video som jag la upp för ett tag sedan och skrev om, där en ”bosättare” i Hebron med israeliska soldaters goda minne förnedrar och förolämpar en arabisk kvinna, som på grund av de ständiga trakasserierna tvingas leva i en bur. Lapids text har rubriken ”Stop the Jewish barbarians at Hebron”. Det är knappast en krönika mot ockupationen, men egentligen en om den – om vad den gör med israeler och palestinier. Han skriver – mycket riktigt – att man inte ska jämföra det som palestinierna utsätts för, med det nazisterna gjorde under andra världskriget. Men han skriver samtidigt att den som upplevt förintelsen inte får glömma det lidande som judarna utsattes för och som på många sätt drabbat palestinerna:

I am not referring to crematoria or pogroms, but rather to the persecution, hounding, stone-throwing, undermining of livelihood, scare tactics, spitting and contempt.

Och han skriver för att försvara staten Israel mot sig själv:

We forget that this hounding of the Palestinian neighbors in Hebron happens not only at the moment we see it on television, but rather day after day, every day of the year (with the exception of Yom Kippur). The truth is that I too only pipe up occasionally and pay lip service by means of articles such as this. Even worse: I reacted with silence to this when I was justice minister too. We left the task of protest to the extreme leftist groups, who provoke well-deserved loathing from us all other days of the year. We are familiar with the excuse of “We didn't know.” So, for the record: We do know.

Så skriver alltså en person i staten Israels yppersta etablissemang. Han ser inte att ockupationen i sig göder de ”rötägg” eller ”barbarer” som han vill ta avstånd från. Men den dagliga verkligheten för palestinier, den är blott alltför omöjlig att missa, om man inte vänder sig bort, eller tittar och bara ser icke-människor.

Tja, om Nyamko Sabuni kan vara integrations- och jämställdhetsminister så...

DN:

Artisten Martin "E-type" Erikson har valts in i Skönhetsrådet. Rådet, som har till uppdrag att skydda Stockholms skönhet, behöver förnyelse anser moderaterna. E-type säger till DN att han är stolt och hedrad över uppdraget.

E-type har tydligen "ett stort historiskt intresse och specialkunskaper om vikingatiden". Har tycker att det är "ofantligt viktigt att vi bevarar de historiska byggnader vi har" och har därför "ett stort vikingaskepp" på tomten i Bromma.

- Det är modigt och fräscht att kommunfullmäktige röstat fram mig.

Jag tänkte att jag skulle skriva något roligt här. Men jag misslyckades.

Winning hearts and minds

New York Times körde enligt uppgift bilden, med bildtexen "A young Iraqi detained by the Americans after a firefight was photographed and tested for explosives". Från Angry Arab som kommenterar vidare. USA lägger grunden för fredlig utveckling i Irak.

Taktiksnack

EU ska jobba mer med sin kommunikation med medborgarna. Margot Wallström är särskilt ansvarig för att skapa mer av öppenhet, insyn och entusiasm. Den svenska regeringen är särskilt mån om en utveckling i denna riktning. Det här är en bra början.

[Via Hanna Löfqvist]

Last Christmas I gave you my heart, but the very next day, you gave it away to counter-revolutionary puppets of Global Capital and Western Imperialism

Wikipedia lär oss just nu följande om låten Last Christmas, en hit som tillskrivs gruppen Wham!

History
This song originally came from the DPRK (Democratic People's Republic of Korea) from a folk song about the revolution. Fearing worker-class rebellion, Japan changed the subject of the song from “Revolution” to “Christmas”, and had one of it's propaganda singers record it as “Japan's very own.”

[Tipstack till Jonas T. Bilden hittad först hos Isobel]

Semantisk lösning

“The Israel Defense Forces admitted yesterday that the 44 dirt obstacles it said had been removed from around West Bank villages did not actually exist”. (Haaretz)

Meddelanden från Unionen

Det är inte så många som läser EU-dokument – inte ens de dokument som är offentliga. Det är en del av den europeiska unionens funktionssätt. Viktiga politiska processer fortgår under en medvetet svårgenomtränglig byråkratisk yta. Bärande i unionens konstruktion är att det är Kommissionen – en icke-vald församling av mäktiga politiker i tjänstemannaskrud, med självutformat politiskt mandat – som utgör drivmotorn i arbetet. Kommissionen appellerar till och binder samma nationella eliters intressen. Den behöver inte utsätta sig för val och ”upplöser” i sin krets de politiska motsättningarna – dess herre är fördragen och den tolkning som kommissionen själv gör av dem. Med andra ord: marknadsliberalismen och strävan efter överstatlighet i dennas tjänst.

Men det är nyttigt förstås, att titta in och se den glasklara inriktning som återfinns i kommissionens malande arbete. Så till exempel i Meddelande från Kommissionen till Rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt regionkommittén - Kommissionens lagstiftnings- och arbetsprogram 2007. I detta dokument, som antogs i oktober, och som alltså kommer att ha stor påverkan på svensk verklighet, vars resulterande lagstiftningsprodukter blir bindande för svensk del att följa, kan vi bland annat läsa följande som kan vara bra att hålla utkik efter (det som inte står i klammer är direkta citat):

- En rad inbördes beroende åtgärder kommer att vidtas för att öka kunskaperna och innovationen samt skapa hållbara förutsättningar för tillväxt. Där ingår även att inrätta en europeisk ram för migration föranledd av ekonomiska skäl. [Är det inom denna ”ram” som man sätter in allt större militära resurser i medelhavet?]

- Eftersom 2007 utnämnts till ”Europeiska året för lika möjligheter” kommer européerna att få en påminnelse om den sociala kärna som finns i det EU sysslar med. [Med något i den här stilen?]

- Brottsbekämpning och brottsutredningar inom hela EU kommer att fortsätta användas i kampen mot brott och våld. Gränskontrollerna prioriteras under 2007, tillsammans med utvidgningen av Schengenområdet. [Det här är ju verkligen vad vi alla har saknat; mer av paneuropeisk repression. Kommissionen vill stärka Europol. Statewatch skriver också om det, här. Länkarna via Erik Berg, som själv skriver mer om den ”inre gränskontrollen”]

- EU måste tala med en stark och enad röst i världen. [USA:s alltså?]

Några av prioriteringarna för 2007:

- Som en fortsättning på arbetet med de sektorer där den inre marknaden till fullo ännu inte införts kommer man år 2007 att inrikta sig på försvarsindustrin och dess marknader.

- Under de senaste åren har EU genomfört en stor reform av jordbruksmarknaderna. Processen fortsätter med förslag som avser vinsektorn, som skall säkra framtiden på ett område där Europa verkligen ligger långt framme i konkurrensen.

- Kommissionen kommer att lägga förslag som skall främja gemensamma principer för att stimulera flexicurity. [Och tolkningen av vad detta innebär är naturligtvis inte en politisk fråga, utan en administrativ; det ska bli bra för alla]

- Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt behovet av högkvalificerade invandrare, och snabbare reaktionstid på förändringar i behovet – en sorts ”green card-system”. [Smaka på det där: ’behovet av högkvalificerade invandrare’. Vi noterar här att det uselt genomtänkta förslag som Centern slängde fram i den svenska valrörelsen men sedan tvingades låta försvinna, kanske kan återkomma med hjälp från EU och användas till selektiv lönedumpning dirigerad av arbetsgivarna]

Sist i texten återfinns sammanställt i tabellform de strategiska initiativ som Kommissionen planerar för 2007. Min favorit är detta:

Benämning: Förslag till ändring av rådets rambeslut om bekämpande av terrorism
Typ av förslag eller rättsakt: Lagstiftningsförslag: beslut
Tillämpningsområde och mål: Att ta fram effektiva lösningar i kampen mot propaganda för terrorism via olika medier. Att begränsa spridningen av expertis, särskilt vad gäller sprängmedel och bombtillverkning, för terrordåd.

Så gott folk, snart kommer ny Eurolag om ”effektiva lösningar i kampen mot propaganda för terrorism via olika medier”. Det blir säkert minst lika rättssäkert som de lagar om ”finansiering av terrorism” som lett till frysta tillgångar för människor på lösa grunder, stoppat privat och offentligt bistånd till behövande runt om i världen och gett allmänt friare händer till stater att slå ned på för tillfället misshagliga organisationer. Nu får vi goda sådana möjligheter när det gäller medier. Detta är förstås helt i linje med de ”gemensamma värderingar och principer” som nämns i dokumentets inledning. Det är roligare att säga ja!


Uppdatering: Erik Berg utvecklar ämnet. Notera särskilt citatet från Economist om den svenska postavregleringen.

Värt att vänta vid

Erik Berg har ett intressant inlägg med coola bilder från märkliga väntplatser. Johan Lindahl förser också den nyfikne med fler länkar att klicka vidare från, på samma tema.

Feministiskt Forum i Stockholm den 3-4 februari

Den 3-4 februari genomförs Stockholms Feministiska Forum på ABF-huset i Stockholm (Sveavägen 41). Forumet öppnar klockan 10:00 på lördagen och avslutas 16:00.

Lyssna på: Susanna Alakoski (författare), Amineh Kakabaveh, Moa Matthis, Marianne Berg (v), Josefin Brink (v), Jenny Lindblad (LO), Dick Urban Vestbro, Eva-Britt Svensson (EU-parlamentariker), Marianne Eriksson, Sofia Karlsson (fi), Linnea Björnstam Tengmark (s) m.fl.

Utöver seminarierna kommer det att finnas bokbord från bl.a. RFSL Ungdom, Föreningen Varken hora eller kuvad, Teater Lacrimosa, Svenska Kvinnors Vänsterförbund, Vänsterpartiet, Rebella, Foff (Forum för Feministiska Föräldrar), Flamman, Red Planet, Nixon, Socialistisk debatt, Hallongrottan, Stjärnjouren

Programmet kan laddas ned på: www.feministisktforumsthlm.se

Garanti

En videosnutt med tortyrscener från Egypten har spridits på nätet under en tid. Emad el-Kabir, en ung chaufför gick emellan i ett bråk på en parkeringsplats, mellan sin kusin och en polisman. Han togs då till polisstationen där han misshandlades och därefter utsattes för ett sexuellt övergrepp med en pinne. Det är polisen själv som filmat övergreppet, och som ägnade sig åt att sprida det i syfte att förnedra den torterade. (Jo, jag har sett klippet. Det är skakande). Washington Post har en artikel om tortyren i Egypten med utgångspunkt från fallet el-Kabir. Jag fastnar för detta:

Torture in Egypt is just routine, exerted on everybody whether in political or criminal cases, and the police don't really feel any shame in practicing it," said Mohammed Zarie, head of the Human Rights Center for the Assistance of Prisoners.

Notera alltså att det är detta land – för övrigt en nyckelallierad till USA i “kriget mot terrorn” – som vår socialdemokratiska regering skickade tillbaka politiska flyktingar till, med en ”garanti” om att de inte skulle utsättas för tortyr.

El-Kabir har nu, efter att ha framträtt och berättat om tortyren, åter fängslats.

Ännu en dag i ”kriget mot terrorn”

I partnerlandet Pakistan dödades ett tjugotal människor med standardmotiveringen att de var ”al-Qaidakrigare”. Bybor konstaterar att det var vanliga arbetare från trakten. Den pakistanska regeringens uppgifter om en helikopterattack verkar inte heller vara hela sanningen. En del tyder på att de pakistanska helikoptrarna anlände efter att amerikanska obemannade flygplan skjutit missiler.

Latinamerikanska vägval

I takt med att den revolutionära processen i Venezuela fortsätter och ägandefrågorna blir mer akuta, intensifieras också den borgerliga förvanskningen av nyhetsflödet från landet. Från ett land som genomgått en häpnadsväckande demokratiseringsprocess – långt fler människor har involverats långt mer i utformningen av samhällsutvecklingen, än någonsin tidigare – blir vi serverade notiser av typen ”Chavez på väg bli enväldig”. Om just detta sista skriver Erik Andersson ett längre inlägg på bloggen Venezuelanyheter, som är intressant att följa som reflekterande (om än i mitt eget tycke ibland lite ”trottig”) motvikt till mainstreamrapporteringen.

För övrigt finns det förvisso också högeralternativ till den (mångfacetterade) vänsterväg som många latinamerikanska länder slagit in på. Fransisco Contreras skriver om Colombia där paramilitärer i samförstånd med de ledande högerpolitikerna mördar vänsterpolitiker och fackliga aktivister för att skapa ett gynnsamt företagsklimat.

Ung Vänster anmäler Svenskt näringsliv

Ung Vänster anmäler Svenskt näringsliv för bestickning. Kapitallobbyn har presenterat ett läromedel om globaliseringen och ”det Nya Europa” för att skapa entusiasm för vidgade klyftor och försämrade fackliga rättigheter. Materialet har tillkommit efter ”inspirationsresor” som Svenskt näringsliv bjudit 200 lärare på.

Detta sker samtidigt som skolvärlden kommersialiseras och fackföreningar, politiska ungdomsförbund och andra folkrörelseorganisationer får allt svårare att komma in på skolor. Det var länge sedan kapitalets ideologiproduktion var så skamlös och omfattande.

Det ska bli intressant att se hur anmälan behandlas.


PS. Fler som skriver om initiativet och utvecklar resonemangen: Tora Breitholtz, Erik Berg och Oskar Lindvall. (Missa för övrigt inte den sistnämndes översättningsövning).

PPS. Apropå de på högerkanten hysteriskt kringspridda begreppen ”oberoende” och ”granskning”, konstaterar Thaher Pelaseyed att ”Centrum för Rättvisa” beställde den ”oberoende granskningen” av Wild n’ Fresh vs. HRF, av den advokatbyrå där styrelseordföranden är delägare.

Och så kunde jag inte låta bli att bidra med en bild från Det Nya Europa (inte Svenskt näringslivs läromedel):

Rasistiskt undantagstillstånd för att ”förbättra stämningen”

I Landskrona tacklar man ordningsproblemen i skolan genom att etniskt utpekande. Bra tänkt. Det ska bli förbjudet att yppa ord på andra språk än svenska i och utanför klassrummen. ”Detta för att ingen ska kunna tro att de säger något kränkande om andra”, säger rektorn. Man ska vara helt säker på att man blir kränkt alltså, på god svenska. Det är säkert den typen av språkförbistring som varit problemet hittills.

Förslaget ligger i tiden. Att ett problem används för att skapa ett större är den nya världsordningens signum, i stort och smått.

Det finns en överdriven oro för att Sverigedemokraterna ska göra goda valresultat i valet 2010. Överdriven, i betydelsen att det som sker fram till 2010; det partier som folkpartiet åstadkommer för att skapa ett övergreppsvänligt klimat, är viktigare och otäckare.


[Tidigare inlägg: Folkpartiet i Malmö öppnar liberal warp-portal till Framtiden]

Dubbelvardag

Rapport från en lokal demonstration mot den israeliska arméns brutala behandling av barn i Bil’in, som brutalt slås ned. Aktivisterna är både israeler och palestinier. Kampen mot Apartheid är det som förenar.

Strange Fruit

Jag skrev för ganska precis ett år sedan, med utgångspunkt i en sajt med amerikanska vänsteraffischer, ett inlägg om lynchningarna av svarta i USA. Tipsade då om sajten Without Sanctuary, som dokumenterat vykort, vilka skickades som souvenirer från dessa tillställningar. Det var oundvikligt att i sammanhanget nämna Lewis Allens dikt Strange Fruit, spridd till en bredare allmänhet som en outhärdligt vacker låt med Billie Holiday.


Idag skriver Röda Raketer mer om låten, och berättar att Lewis Allen egentligen hette Abel Meeropol och var en judisk kommunist. I Wikipedia-artikeln om Meeropol hävdas det för övrigt att han även skrivit musiken till Strange Fruit. Den uppgift som jag nämnde, att Sonny White stått för noterna, kommer enligt denna uppgift från Holidays spökskrivna självbiografi Lady Sings the Blues.

Nederst i Röda Raketers inlägg hittar man länkar till tidigare inlägg om amerikanska musiker och kommunister. Det är fascinerande läsning som rekommenderas.

Linde om Somalia

Hans Linde (v) gör en insats när han i en GP-artikel placerar in invasionen av Somalia i ett sammanhang.

Att USA söker en militär lösning i Somalia kommer knappast som en överraskning. Under hösten har man aktivt i FN försökt få igenom ett partiellt hävande av vapenembargot så att man öppet kunde rusta upp övergångsregeringen. När detta möte motstånd byte man strategi, till att bekämpa UIC genom ombud på plats, i Somalias fall Etiopien. Det råder i dag inget tvivel om att Etiopien genomförde anfallet mot Somalia efter godkännande från Washington.

Att det sista det genomfattiga Etiopien behöver är ett storskaligt krig var i sammanhanget ointressant. Att den alltmer auktoritära och diktatoriska regimen i Addis Abeba knappast förtjänar något internationellt stöd var irrelevant. I vår nya världsordning går säkerhetsintressen alltid före demokrati och utveckling. Kriget i Somalia är bara ett ytterligare exempel.

Läs hela artikeln.

Förnyelsen inledd?

Ur SvD:s tv-bilaga, dagens tablå:

Mona Sahlin bjuder på en låtsasmiddag

HRF kommenterar

HRF går igenom några grundfel i den av Timbrosyskonet ”Centrum för Rättvisa” beställda rapporten om Wild n’ Fresh. (Jag tog upp några igår). De konstaterar att rapporten rätt läst snarare bekräftar att de anställda där har sämre villkor än kollektivavtalet. Och så påpekar de återigen det som självklart motiverar att facket agerar här, för att slå vakt om villkoren mer brett:

Om arbetsgivarna på salladsbaren säger sig vilja ligga på samma eller högre nivå än enligt kollektivavtalet, vem kommer då att garantera att så sker, och att de höjer lönerna i enlighet med de väntade höjningarna när vi i vår förhandlar upp avtalet? Är det rimligt att vi ska ha en särskild egen bevakning på just salladsbaren för att se till att så sker? […] Vi kan inte acceptera att vissa konkurrerar med lägre löner och sämre villkor, och därmed slår ut andra restauranger som har kollektivavtal med högre lön och bättre villkor. Det skulle drabba även våra medlemmar på andra arbetsplatser, som skulle tvingas ta lägre lön eller förlora sina jobb. Därför berör konflikten på salladsbaren alla inom vår bransch.

Det särskilt intressanta är dock som vanligt rapporteringens konstitution: tunn/lögnaktig arbetsgivarpropaganda blir direktförmedlad stornyhet – sakliga korrigeringar på sin höjd notis.

Mona

En väl genomförd presskonferens med ett skickligt, jag kan utsträcka mig till att säga briljant avvägt inledningsanförande av huvudpersonen Mona Sahlin. För övrigt symboliskt bra att den hålls på Sveavägen 68, och inte i riksdagen.

Jag har skrivit mycket om det socialdemokratiska partiet på bloggen – antagligen alltför mycket. Också om ordförandeprocessen (till exempel här). Så bara kort:

Det är stort och viktigt att det socialdemokratiska partiet med största sannolikhet får en kvinna till partiordförande. Jag kan ändå inte påstå att Mona Sahlin utgör någon önskekandidat. Av såväl tidigare som nu angivna signaler att döma, finns det risker att socialdemokratin tar ytterligare steg mot ett allmänfluffigt parlamenterande parti; alltså mer som andra socialdemokratiska partier i Europa, med motsvarande politiska och elektorala resultatet. En socialdemokrati på reträtt från sig själv kan bli gullad med en stund, men förändrar inte samhället i längden – får därmed sitt existensberättigande eroderat. Men jag hoppas varmt och innerligt på att det inte alls ska bli så. Mona Sahlin är mångsidigt skicklig. Och det finns tillräckligt många ärligt kämpande och skarpt tänkande människor också i det större av arbetarrörelsens partier, för att utvecklingen inte ska vara ödesbestämd.

Alltså: ett icke-ahlmarkskt, men ganska så oroat lycka till.

Fraktionsstrider - ett jävla sattyg

Det är svårt att ge en samlad bild av hur utbredd satanismen är i Sverige, eftersom det inte enkelt går att säga vad som ska betecknas som satanism. Grupperingarna är djupt splittrade och det råder starka inre motsättingar.

Tidningen Världen idag berättar att Black Metal är en inkörsport till satanism. Via Gudmundson.

Palestinafrågan i riksdagen

Idag kommer Carl Bildt att svara på en massa interpellationer i riksdagen, varav fem handlar om Mellanösternkonflikten. Kan bli intressant, för den som kan följa via web-tv klockan 12 och framåt. Snabbprotokollet läggs ut några timmar senare.

The thinker

George W Bush:

I think the Iraqi people owe the American people a huge debt of gratitude and I believe most Iraqis express that.

Wild, but not particularly Fresh

Advokat Toivo Öhman undersökte som bekant villkoren för de anställda på det numera berömda företaget Wild n’ Fresh, och kunde konstatera att dessa på samtliga punkter var sämre än dem som stadgades i kollektivavtalet. (Här en kommentar om det)

Detta tyckte den borgerlighet som nu kör hårt för att på bred front rulla tillbaka de fackliga rättigheterna – till exempel genom att få bort rätten till sympatiåtgärder – var ganska trist. Därför har nu den aggressivt antifackliga nyhögerstiftelsen med det ironiskt valda namnet Centrum för rättvisa, under ledning av tidigare Muf-ordföranden Gunnar Strömmer, tagit sig an fallet och pungat ut för en ny utredning, som lägligt nog kommit fram till motsatt resultat. Villkoren på Wild n’ Fresh sägs vara bättre på nio områden av tio, jämfört med kollektivavtalet.

Den som gör sig besväret att faktiskt läsa rapporten noterar dock att denna jämförelse är helt farsartad. Huvudskälet till det funna resultatet illustreras av detta:

2.3 OB-ersättning
OB-ersättning har hittills inte aktualiserats för någon av de anställda hos Wild ’n Fresh

2.4 Extra ledighetsdagar och helglön
Extra ledighetsdagar och helglön har hittills inte aktualiserats för någon av de anställda hos Wild ’n Fresh

2.6 Kostförmåner
Kostförmån har hittills inte aktualiserats för någon av de anställda hos Wild ’n Fresh

2.8 Föräldralön
Föräldralön har hittills inte aktualiserats för någon av de anställda hos Wild ’n Fresh eftersom ingen av dem har arbetat mer än tolv månader och inte heller har haft barn.

Och rutinmässigt skriver man in i rapporten:

Om så skulle bli fallet framöver avser Wild ’n Fresh dock, enligt uppgift, att tillämpa de villkor avseende [XYZ] som följer av det vid var tid gällande Kollektivavtalet.

Alltså allvarligt fucking talat! Villkoren är enligt rapporten lika bra som kollektivavtalet eftersom ägaren säger att hon tänker betala OB-ersättning fastän det inte finns något avtal om det.

Poängen med kollektivavtalet är förutom att stadga en lägstalön, just att det täcker arbetstagarnas rättigheter på många olika områden, där lagstödet är obefintligt eller rudimentärt. Och poängen med trygga arbetsvillkor är att man kan veta sina rättigheter innan en situation uppstår, och inte behöva gå och be om saker vid varje enskilt tillfälle, och då, ”enligt uppgift”, få sin rätt tillgodosedd.

Detta är självklarheter. Men tanken är att få ut rubriken – ”detaljerna” behöver man inte bry sig om, ifall mediegenomslaget kommer. Och i dagens mediesituation så funkar det förstås utmärkt för reaktionärerna att räkna med det.

Jag upprepar det jag skrev förut:

Den erbarmliga rapporteringen från denna konflikt visar att Hotell- och restaurangfacket inte bara slåss för de restauranganställdas villkor, utan också för den fackliga styrkan som sådan, i en tid då samhällseliternas (in)ställning påminner om förkrigstiden och den mediala dagordningen är ett eko av dessas intressen.

Kulturmönster

Igår kunde man i Aftonbladets gratistidning punkt.se i Sydsverige läsa att chefen för länskriminalen i Skåne, Henrik Malmquist, menade att en dödsskjutning i Skåne ingick i ”importerade kulturmönster som inte är typiskt svenska”.

Det är ju en ”intressant” förståelse av den svenska kulturens företräden och vad som händer när andra än denna ”importeras”. Det är väl rätt enkelt att konstatera att uttalandet knappast är typiskt svenskt, men väl typiskt rasistiskt i sina utgångspunkter. Detta påtalas idag av representanter för vänsterpartiet och Ung Vänster – och Malmquists ”klargöranden” understryker snarare hans position.

Kanske bör man placera in Henrik Malmquists uttalande ytterligare i perspektiv. I en kommentar till nyhetsrapporteringen om ett nazistiskt angrepp mot en socialistisk studiecirkel förra våren, skrev jag några rader om systematiken i polisens nonchalans och märkliga förhållningssätt i samband med liknande brott.

Det kan vara intressant att veta, att Henrik Malmquist är samma polis som efter nedbrännandet av Ung Vänsters och vänsterpartiets lokal i Helsingborg, då vi naturligtvis fortsatte och intensifierade det antirasistiska arbetet, menade att man inte borde ”provocera” nazisterna, utan istället ”ligga lågt”. Det är nog idag oklart om det nazistiska våldet också är att betrakta som del av ”importerade kulturmönster”.

Men det är förstås inte så att den här typen av utfall kan reduceras till enskilda ”rötägg” – även om vi i det här fallet talar om chefen för en av landets största länskriminalenheter. Det finns förvisso ett ”kulturmönster” inom många delar av svenskt polisväsende – varken importerat eller ursvenskt, utan organisatoriskt och politiskt – som måste tas på allvar. Efter Helsingborgangreppet publicerades en kartläggning som visade att det stora antalet attacker mot vänsterpartiet och RFSL, nästan aldrig ledde till åtal. Det är inte en särskilt långtsökt tanke, att klimatet inom polisen spelar viss roll för utfallet. Nu har det gått tre år. Jag tror inte att det har blivit bättre. Och jag tror framför allt inte att samhällsklimatet i stort bidrar till att det ska bli bättre.

Breaking the Silence

Jag ber dig ödmjukast att ta en stund och titta på den här intervjun. Avichai Sharon och Noam Chayut, två israeliska soldater som tjänstgjort under den andra intifadan, berättar om sina egna upplevelser. De är medlemmar i organisationen Breaking the Silence, som arbetar med att få ut sanningen om ockupationens vardag till den israeliska och internationella opinionen. De berättar inga extrema saker. De finns gott om enstaka exempel på extraordinär grymhet och blodsutgjutelse. Men styrkan i det de här soldaterna berättar är att de skildrar den vardagliga, systematiska förstörelsen av palestinskt samhällsliv. Det är dessa väldiga, omfattande övergrepp som vår bombhöger inte bara försvarar, utan framhäver som demokratiskt föredömligt. Det är avskyvärt.

Priset

Yabosid säger det självklara.

Fem år

Fem jävla år. Guantánamo. En del av dem som befinner sig där har suttit under hela den tiden. Det är vidrigt och oacceptabelt. Och det är fullkomligt naturligt och följdriktigt i den avhumaniserande globala terror som den enda supermakten har gett sig in i, för att försvara det globala ekonomiska systemet med vapenmakt. Då blir det så här, rent konkret:

”We of course had to make snap judgments in the battlefield,” said one administration official involved in reviewing Guantanamo cases, who spoke anonymously to avoid angering superiors. “Where we had problems was that once we had individuals in custody, no one along the layers of review wanted to take a risk. So they would take a shred of evidence that a detainee was associated with another bad person and say that's a reason to keep them.”

Hellre fälla än fria. Den nya världsordningens effekt på centrala rättsprinciper. Först med självklarhet för dem som redan kollektivt berövats människovärde – vem som helst kan vara ”another bad person” – och som vi redan sett i våra egna samhällen, för allt bredare cirklar. Vi behöver ju inte bry oss så länge vi ”har rent mjöl i påsen”.

One is Shakhrukh Hamiduva, an 18-year-old Uzbek refugee who fled his country after the government there killed one of his uncles and jailed other relatives. He tried to cross the border from Afghanistan when U.S. bombs started falling but was captured by a tribal leader and sold to U.S. forces for a bounty. He said soldiers told him he would be released, but instead he ended up in Cuba.

I fem år har människor av kött och blod befunnit sig i detta limbo, utan att själva veta varför. Men du, du har säkert rent mjöl i påsen. Sov lugnt.

Association

För den som inte har upptäckt det förut: Carl Fredrik Holtermann driver en fantastisk blogg som väl egentligen är ett pågående konstverk - "SVT Nöje".

Det här är ett lysande exempel.

Det nya Irak

Teckning i Al-Nahar, via Angry Arab.

Arbetarpartiets förnyelse fortsätter

Ordförande Mao "konstaterade det uppenbara":

humanitära framsteg kräver ofta väpnad insats.

Nä, jag bara skojar. Det är förstås Muf:s Niklas Wykman som refererar en militär missionär på Folk och Försvars konferens.

Ska vi byta grejer med varann?

Fildelare ska åka i fängelse. De som åker i fängelse (och några till) ska fildelas.

EU handlar ju om solidaritet. Och Sverige går i bräschen för solidariteten - för att ge och ta. Vi tar till exempel till oss och värnar gamla goda juridiska traditioner från auktoritära regimer - till exempel hemliga åtalspunkter och bevis - och vi delar med oss av människor till länder som behöver ha någon att fängsla och tortera.

Music mix the bourgeoisie and the rebel

United Liberation Front of Assam, ULFA. "Qualification for membership":

Clause-7: - Must be disqualified any person, addicted to porno book-magazine,cinema and ordinary songs.

[Via Angry Arab]

Gungorna och karusellerna

Saker händer i Somalia.

Å ena sidan, blir det ok att spela Britney Spears, noterar Gudmundson (Ekot/AFP).

Å andra sidan, tvingas bland andra al-Jazeera stänga ned i Mogadishu, noterar andra.

Jag konstaterar att Fatima Nur har en bättre geopolitisk utblick än de flesta som för tillfället rapporterar från USA:s nyaste våldskampanj.

Fem gånger om dagen

Gudmundson länkar till en artikel i NY Times där Nyamko Sabuni intervjuas. Han är – ännu mer än artikelförfattaren – full av beundran. Det är med andra ord en artikel som kvarlämnar en obehaglig känsla av främlingsfientligt väderomslag och kalkylerad uppifrånhets.

Man börjar bli van, men jag reagerar en aning extra på följande rader:

Ms. Subuni said many say, “ ‘I need to pray five times a day because my religion says so.’ ” But she added: “Which employer will accept that?”

Det är ett smått fantastiskt påstående från en människa som alltså är integrationsminister i Sverige.

På ett mer ytligt plan kan vi konstatera att om nu någon vill utöva sin religion så att hon ämnar be några gånger per dag, så är det ju självklart att detta ska vara möjligt. Människor har fika- och rökpauser, till exempel. Om en arbetsgivare förvägrar någon korta raster för att just stillsamt bedja som muslim, då är detta ett relativt uppenbart fall av diskriminering. Vår liberala integrationsminister är inte bara helt blind för att så är fallet, utan hejar snarare på.

Men problemet är djupare ändå. Det är det spekulativa tonfallet. Tror Nyamko Sabuni på allvar att det finns en massa människor som dagligen går på anställningsintervjuer och säger till sin presumtiva arbetsgivare att de kräver att be fem gånger om dagen? Och framför allt: tror Sabuni att det är därför som invandrare och deras barn diskrimineras på svensk arbetsmarknad, har tyngre och sämre betalda arbeten, inte får komma in på krogen, you name it: inte ”integreras”? Om en integrationsminister tror det, är det allvarligt. Men jag tror inte att hon tror det. Jag tror att det är värre ändå.

Sabunis retorik är själva hennes politik. Det som skapar förändring är inte i första några beslut som hon aviserar ska fattas eller inte fattas. Det är just det diffusa, bredpenslade struntpratet, den framsuggererade, utpekande problembeskrivningen, som brygger vidare på den stämning som tillåter och fördjupar allt från daglig diskriminering till brutala övergrepp. Så visst, ”det är ohyggligt viktigt i modern politik att kunna kommunicera”, som Gudmundson påpekar. Sabuni är en minister i tiden – på flera sätt.

Räfst

Kristina Alvendal (m) ämnar åtgärda bostadsproblemen i Stockholm med sedvanlig moderat klasskänsla - ut på gatan med dem som bort svart. En passande hyllning levereras av oberoende feodala Gycklargruppen.

Nato till tjänst

Condoleezza Rice har under sitt besök i Mellanöstern hunnit med att träffa Avigdor Lieberman, partiledaren i det högerextrema och öppet rasistiska Israel Beitenu, tillika israelisk minister för ”strategiska hot”. Lieberman berättade att han ser ett nytt militärt angrepp i större skala mot den palestinska befolkningen i det ockuperade Gaza som ”oundvikligt”. Sist det begav sig efterlyste Lieberman att den israeliska krigsmakten i ännu högre utsträckning än idag borde ”använda sig av de metoder som ryska armén använder i Tjetjenien”.

Men Lieberman vill också att Nato ska komma in och hjälpa till med att ”hålla ordning”. Det är intressant. Israel har tidigare konsekvent varit djupt skeptiskt till utländska observatörer och avvisat fredsbevarande kontingenter – av lätt insedda skäl. I angreppet mot Libanon i somras bombade man ju till och med medvetet ihjäl obeväpnad FN-personal, som en svårmissad signal. Men Nato har nu radikaliserat sin koloniala karaktär i så hög grad att det skulle funka gott också för en fullskalerasist som Lieberman att outsourca lite ”ordningshållning” till organisationen. Det är en god illustration av vår tid.


PS. Apropå Nato skrev den förre moderate riksdagsledamoten Tom Heyman en mycket intressant artikel i SvD igår. Artikeln rör den ständigt pågående anpassningen av vårt lands försvar till en kolonial ordning som å ena sidan hotar människors liv och välfärd runt om i världen, å andra sidan undergräver svensk säkerhet och självbestämmande:

Vi borde ha en debatt, både i Sverige och i övriga Europa, om vad den planerade snabbinsatsstyrkan ska ha för funktion. Vilka resultat vill man uppnå med alla militära insatser? Upplägget påminner alltför mycket om forna tiders koloniala straffexpeditioner. Vi bör också fundera över om rollen som internationell vapensmedja främjar vår egen säkerhet och trovärdighet.

Illustrerad samhällsvetenskap

Alienation

Socialdemokratiska julvisor

Enn Kokk delar med sig.

Nolltolerans

Två unga killar dödades i Londons tunnelbana när de jagades av väktare efter att ha målat graffiti, och sprang in i ett mötande tåg.

I Storbritannien har Blairregeringen sedan flera år tillbaka successivt trappat upp sina ”hårdare tag” mot allt möjligt. Lagstiftningen och kampanjen mot ”antisocialt beteende” presenteras på en särskild hemsida hos regeringen och man publicerar på fullt allvar ”A Guide to Anti-Social Behaviour Orders and Acceptable Behaviour Contracts” . Graffiti (”which can on its own make even the tidiest urban spaces look squalid”) nämns här som den första exempelpunkten.

I Sverige är – naturligtvis – folkpartiet som gått i bräschen för nolltoleranstänkandet mot motsvarande horribla beteenden. Kulturborgarrådet i Stockholm har rensat bort graffiti från Kulturskolans verksamhet eftersom Graffiti tydligen ”alltför ofta leder ungdomar rakt in i kriminalitet”. Folkpartiet har på olika håll uttalat att man vill se ”nolltolerans” mot sådant som graffiti och till exempel olaga affischering.

Det är för övrigt dags att damma av ordet klassjustis igen.

Ahlmark, forthcoming

"Paolo Pissoffi" presenterar en kommande artikel av Per Ahlmark - en blivande klassiker.

Rädslan för fred

Jag vet att detta är lite att slå in öppna dörrar, men ändå. Det är för de flesta som följer konflikterna i Mellanöstern uppenbart att Israels regering alltid agerar snabbt och resolut för att – så fort det finns den minsta antydan till en öppning för fredlig utveckling – stänga igen den luckan med – mycket bokstavligt talat – dunder och brak. Särskilt uppenbart har det varit när palestinska grupper är på väg att enas kring målformuleringar och strategier.

Denna för staten Israels politik grundläggande hållning beskrivs på ett bra sätt av den israeliske journalisten Ran Edelist, i en intressant krönika med rubriken Who’s afraid of peace?

The situation seems strange: Assad offers talks, yet Israel rejects them. The world offers a Road Map, Israel “adopts it,” but in practice thwarts it. Mahmoud Abbas wants an agreement, but he's ignored until Hamas rises to power. Hamas offers a temporary ceasefire, but Israel rejects the offer while continuing with detention operations and expending settlements. And then comes the “daily incident:” Shooting a 14-year-old girl by mistake, and a "mishap" in Ramallah that leaves four civilians dead while Prime Minister Ehud Olmert meets with Egyptian President Hosni Mubarak. It's happening not only now, but throughout the recent years. Every time we approach calm, an incident takes place but is presented by the government and media establishment as a necessary response.

Och Edelist pekar på en viktig grund för detta – en samhällsstyrande elit i Israel förruttnad så av övergreppen, att fortsatt våld blir självinducerande:

A whole sector within Israeli society (and perhaps even the entire country) cannot afford a genuine process of calm. True peace could lead to endless Palestinian demands that may undermine the fundamentals of Israeli society – Demands that stem from the sins of secretive murders and sins of robbery.

Läs krönikan! Och så en liten notis om att Israel gått in och “arresterat” – alltså kidnappat – en lokal Hamasledare som beskrivs som allmänt respekterad och upptagen med att få till stånd minskade spänningar mellan olika palestinska grupper.

Perspektiv

Detta kan man just nu läsa på DN:s hemsida angående Kommunals (för övrigt svårförklarigt modesta) avtalskrav:

Därför ska männen få mindre

Kommunals kvinnor ska få ett extra påslag i lönekuvertet. Men Kommunals ordförande förnekar att männen ”underprioriteras”.

Vad är detta för en jävla vinkel?

1- Män måste inte få lönesänkning för att kvinnor ska få löneökning, eller vice versa. Varken enskilt eller i grupp.

2- Kvinnor som grupp lönediskrimineras i jämförelse med män som grupp. Om vi ska ha jämlika löner så måste kvinnor generellt få större löneökningar än män.

Bör inte vara jättesvårt att förstå.

Den nya arbetsförmedlingen

65 år av sammanblandning av stat och parti kan inte utrotas med successiva reformer. Myndigheten måste läggas ned. Och det är vad folkpartiet ämnar göra hösten 2006.
- Folkpartiet, mars 2005

Vägen bort från enpartistaten måste anträdas.
- Allians för Sverige, mars 2006

Moderaternas reklambyrå Storåkers blir ansvariga för att kommunicera informationen om regeringens "nystartsjobb". Uppdraget blev deras utan offentlig upphandling och tio miljoner är budgeterat för att utbilda arbetstagare och arbetsgivare om nystartsjobben.
- Dagens Media, december 2006

Flykt

USA har genom sin invasion lyckats med att – förutom ha ihjäl över en halv miljon människor – göra var åttonde irakier till flykting, i eller utanför landet. Det känns ju bra att USA hjälper till att reda ut situationen genom en ”ny strategi” – fler soldater som skjuter fler personer så att de kanske inte flyr.

Läs Michael Jansen; Iraq refugees: largest movement since Palestine 1948

Venezuela-tips

Richard Gott skriver läsvärt om Venezuela.

Mer vardag

De israeliska kolonisatörerna tar inte bara illegalt upp ockuperad mark. Det som mindre sällan talas om, är det systems om kommer på plats när nya ”bosättningar” dyker upp eller gamla växer. Bosättningarna försörjs med toppmoderna vägar, som i sann apartheidanda är förbjudna att färdas på för palestinier (läs gärna gårdagens post). Förutom att tillgodogöra sig mer mark skär Israel med hjälp av vägarna sönder palestiniernas rörelsefrihet. Bosättningar utgör normalt militärstrategiska baser. De byggs på höjder och man kan därigenom dominera palestinska byarna nedanför; byar som genom drakonisk militärbyråkrati förhindras från att växa.

Men med bosättningarna följer också vardagsterror mot angränsande palestinska byar. Redogörelserna är många och svårsmälta. Bosättare som skjuter skarpt mot palestinier som vill odla sin mark, vatten som förgiftas för att odlingar längre ned ska förstöras, man kastar ned sopor och avföring på palestinierna, sporadisk bärsärk in på palestinska byar med våld, hot och förnedring. I redogörelserna är nästan alltid just förnedringselementet framträdande – palestinier som betraktas som djur och behandlas så, för att kunna fortsätta betraktas som icke-värdiga.

Det här korta filmklippet är bara ovanligt för att en enkel vardagshändelse dokumenterats. Sådant här händer varje dag. Med arméns goda minne, som också framgår i klippet. Palestiniernas har alltså bokstavligt tvingats in i burar för att kunna värja sig mot våld och trakasserier från bosättarnas sida. Armén uppmuntrar lösningen. Klagomål från palestinierna negligeras rutinmässigt. Rasismen är så grov, så grym. (Läs mer om fallet här och här)

PS. Bosättningarna på Västbanken fortsätter att växa.

Civila samhället ska hjälpa till

USA:s regering har kommit fram till att bilden av landets politik utomlands kan vara negativ. En rad olyckliga omständigheter tycks ha inlett förvånansvärt människor runt om i världen i villfarelsen att invasioner, statskuppsunderstöd och upprättandet av tortyrläger, skulle vara negativa eller fientliga handlingar.

Därför har USA:s utrikesdepartement instiftat The Benjamin Franklin Award for Public Diplomacy, för att premiera andra aktören än staten och dess bombplan, som gör insatser för att ”promote the U.S. image abroad through intercultural understanding”. Som Dina H. Powell vid utrikesdepartementet säger:

“Public diplomacy is not the government's job alone, and we will be much more successful as American citizens if we work together with corporations, NGOs [nongovernmental organizations], academic institutions and everyday Americans to amplify our efforts.”

Bara vid en mycket hastig fundering framträder många kandidater. Till exempel:

• Blackwater. En NGO som dödar och vid behov torterar människor mot betalning. Kombinerar de bästa delarna av det moderna USA: entreprenörsanda och våldsövergrepp. Har på senare tid specialiserat sig på just ”interkulturell förståelse”. (Ett tidigare inlägg här)

• Haliburton. Företaget som bidragit till att stärka dialogen mellan näringslivet och den politiska sfären i USA, genom att företagets ledning intagit centrala regeringspositioner och sedan skapat ett fördelaktigt företagsklimat genom att invadera och ödelägga länder som sedan måste byggas upp av inte minst Haliburton. Tillväxtmirakel. (Se mer här)

• Som dagens bonus kan vi nominera några sköna average citizens från Katy, TX. De bidrar som privatpersoner lojalt till att sprida sin regerings dagordning på hemmaplan och sprida ett resolut budskap utåt. I den lilla staden motsätter sig en grupp byggandet av en moské, med bland annat motiveringen att de lokala muslimerna då kan ”infiltreras av terrorgrupper”. Även oron för fastighetspriserna nämns dock. Som ett innovativt grepp har man nu inlett grislöpningstävlingar på fredagarna i anslutning till platsen där moskén är tänkt att byggas. Missa inte det sanslösa CNN-inslaget. ”Maybe a little bit of an overreaction”. Jo, säkert.

2 x Lindvall

Oskar Lindvall postar roligt om:

1) Pedagogik
2) Liberaler

Utländska arbetare ska skyddas från diskriminering!

Vänsterpartiets Josefin Brink säger väldigt kloka ord om Vaxholmskonflikten.