Kommuniké med anledning av programmet Agenda igår

Programmet Agenda blev igår slutpunkten för en lång intellektuell process för mig. När jag fick se Göran Skytte uppträda i TV-rutan beslöt jag mig till sist. Jag kommer hädanefter att sluta kalla mig kolumnist. Jag är fortsatt trogen de ideal som kolumnskrivandet innebär; man måste kunna hävda rätten att skriva text i ett utrymme som kan vara smalare än den tryckta sidans bredd, och ta upp specifika politiska ämnen ur ett personligt perspektiv. Men jag finner det omöjligt att behöva förknippas med personer som till exempel Göran Skytte, vilka gjort den gubbkoleriska enkelspårigheten till sitt signum ända sedan 60-talet. (Det finns även obekräftade rykten om att Skytte helt okritiskt har spelat ett blåsinstrument, men det är viktigt att objektiv forskning inte får ge vika för lösryckta propagandaslängar). Därför tänker jag från och med nu sluta kalla mig kolumnist. Jag vidhåller dock stenhårt att begreppen krönikör och skribent är fortsatt användbara. Åtminstone tills vidare.

Filtrerad s-kongress

I onsdags var jag i Falun. Deltog i ett samtal som ABF ordnat, med temat Arbetarrörelsens utmaningar, ungefär. Det var ett sånt där möte man blir glad och hoppfull av, i all enkelhet. Deltagarna var i huvudsak socialdemokrater, fackligt aktiva de flesta. Om somligt gick åsikter isär, förstås, men det fanns en insikt om de verkliga hoten mot den gemensamt uppbyggda och uppburna välfärden, om behovet av att bredda förståelsen av politisk makt och maktlöshet bortom regeringskansliet, och en vilja att sätta igång att arbeta. Ett litet hörn av det stora, skrovliga och fina som är svensk arbetarrörelse, helt enkelt.

På väg till mötet var vi några som funderade högt över den socialdemokratiska partikongressen – den rör ju flera än sossarna. Vi funderade på om rapporteringen skulle bli så skev, ja närmast hatisk, som den varit den senaste tiden när det gällt precis allt som rört arbetarrörelsen. Nej, riktigt så illa kunde det väl inte bli.

Men visst kunde det det.

Det mest intressanta är att se hur dramaturgin fastställdes innan kongressen satte igång, till exempel med den ”analys” av Henrik Brors som jag skrev om tidigare. Man kan också läsa Lena Mellins lika oförblommerat antipatiska ”analys”. Svenska dagbladet tar en organisatorisk fråga som torde kännas igen från varenda förening – hur man ska hantera balansen mellan förtroende och öppenhet i ledningen – och gör om till en jätterubrik som ska bekräfta dramaturgin, med Göran Persson tilldelad huvudrollen som översittande buffel på övertid. Expressen gör hela den verkliga och intressanta debatten om individualisering av föräldraförsäkringen till ”Perssons strid mot kvinnorna”. ”Rapporteringen” har ingenting alls att göra med ett intresse för att föra ut verkliga händelser och diskussioner, men allt att göra med viljan att bekräfta en framstampad bild, helt oavsett om och i så fall på vilket sätt den är sann. Tove Nandorf (DN) och Göran Eriksson (SvD) skriver lite annorlunda, men med samma sorts blinkning åt det som vi redan förväntas känna inför Göran Persson och socialdemokratin – förakt. Vi ska varken uppröras eller upplysas. Vi ska fnysa.

Här finns ett illa dolt underliggande förakt för arbetarrörelsen och inte minst för arbetarrörelsens demokratiska processer. De politiska journalisternas utgångspunkter är så oerhört samstämmiga – ett flockbeteende i en bestämd social riktning. De som skriver har ungefär samma inkomster och umgänge, uppskattar samma saker, ser samma saker som viktiga och svarar inte för sina ställningstaganden mot någon, utom förstås i grunden dem som äger och leder verksamheten.

Att detta är ett demokratiskt problem är självklart. Att vi inte kommer att läsa om det i samma medier är ännu mer självklart.

Socialdemokraternas partiaktiva i allmänhet och mediefolk i synnerhet borde förstå detta mer och mer nu och agera utifrån det. Det är inte möjligt att ducka för debatten om debatten. Eller att tro, att samhällsförändring i motsättning till kapitalets önskemål, hur beskedlig den än skulle vara, är möjlig med mindre än att man tar allvarligt på uppgiften att bygga fungerande kanaler för kommunikation.

För övrigt anser jag att beslutet om att stödja könsneutral äktenskapslagstiftning är viktigt och på tiden. Och signalerna om ett eventuellt kompromissande steg framåt för individuell föräldraförsäkring är glädjande. Att partiledningens agerande i utrikes- och flyktingpolitik får slinka igenom utan större kritik är dock trist, faktiskt skamligt. Det ska bli intressant att se om de dramaturgiska intentionerna kan ge åtminstone lite vika för en faktisk politisk rapportering kring de här frågorna så småningom. Men jag skulle inte satsa några slantar på det.

Alla ska med - så enkelt är det!

Folkpartiet, som tidigare varit kritiskt mot moderaternas taktik att ta socialdemokratisk retorik och fylla med eget innehåll, sägs nu omvärdera sin ståndpunkt och helhjärtat ställa upp bakom parollen för den socialdemokratiska partikongressen.

Vår dagliga propaganda giv oss idag

Oberoende källor meddelar att en luttrad ledarskribent som arbetade på tidningen Pravda på 1950-talet hörts dra sin sista suck, med ett krokigt finger pekande på ett färskt nummer av Dagens nyheter, emedan han till sina kära och nära bittert viskade: "Jag har varit stolt, men nu lämnar jag detta jordeliv, förkrossad av insikten att aldrig, aldrig ha lyckats prestera något sådant som denne Henrik Brors". Ett kusinbarn säger dock att ledarskribenten, efter att de församlade dragit sig tillbaka i tron att sjuklingens krafter var slut, uppbådat ännu några spillror av energi, dragit honom till sig och väst: "Analys! Vi skulle ha kallat det Analys!"

[Uppdatering: Han har en kongressblogg också! Missa inte det sakliga referatet från Perssons öppningstal.]

Växeln, hallå hallå

Allt fler på callcenterföretagen har invandrarbakgrund, meddelar TT glatt. Undersökningen har gjorts av Sveriges Callcenterförening och föreningens ordförande Johan Talenti menar att det ”skett en stor attitydförändring gentemot människor med brytning de senaste åren”. Det kan ligga en del i den förklaringen och då är det mycket glädjande.

TT-meddelandet fortsätter: ”Ett annat skäl till att andelen människor med invandrarbakgrund har ökat tros vara att branschen är ung och därmed inte har fastnat i gamla mönster”.

Well, tillåt mig tvivla på detta. Man skulle snarare kunna skriva så här:

Ett huvudskäl är att arbete på callcenter är extremt påfrestande, tidvis nedbrytande. Människor med utländsk bakgrund fungerar som bekant som konjunkturkuddar på arbetsmarkanden – får gå först och vid behov komma in och ta de tyngsta jobben. Den ökande andelen invandrare på callcenterföretag torde understryka två saker: 1) att det allmänna läget på arbetsmarknaden förbättrats, 2) att invandrare hänvisas till de sämsta segmenten på arbetsmarknaden.

Peter Kadhammar gjorde ett reportage om callcenterverksamhet, för några år sedan. Artiklarna (här och här) är mycket läsvärda. Arbetslivsinstitutet presenterade i somras en deskriptiv studie om arbetsförhållandena på callcenter. Studien visar att många är besvärade av arbetsmiljön. 72% av kvinnorna och 56% av männen i studien uppgav till exempel att de besvärats av huvudvärk senaste månaden och ungefär häften ansåg arbetet vara orsaken. Sömnsvårigheter var också vanliga. Det ska nämnas att studien antagligen ger en alldeles för ljus bild av situationen, då den bygger på enkätstudier där mer än hälften av de kontaktade företagen avböjt deltagande. Det är inte osannolikt att mer oseriösa företag, eller företag med en hårdare personalpolicy hör till dem som avböjt. Den fackliga anslutningsgraden är till exempel 84% bland dem som svarat .

Det man måste vara uppmärksam på nu, är att inte den ökande andelen människor med invandrarbakgrund inom branschen inte leder till att de många gånger dåliga arbetsförhållandena förblir sådana, eller till och med förvärras. Det är ju annars knappast en ovanlig situation på den svenska arbetsmarknaden.

I've seen the future, brother...

Polis bussar hund på mörkhyat tidningsbud i tron att det är en inbrottstjuv. Däerfter:

När hunden till slut släppte honom blödde han från såren han fått. Polismännen som insett att Sahid inte var någon inbrottstjuv utan tidningsutdelare bad om ursäkt och ville köra honom till sjukhuset. Sahid ville dock inte avbryta tidningsrundan utan uppsökte själv Akademiska sjukhuset när han var färdig med jobbet för dagen.

Ackordlöner och springvikariat stärker karaktären. Det ska, som vi vet, alltid löna sig att arbeta.

Tre, lite olika intellektuella

Åsa Linderborgs artikel Selektiv tystnad i Aftonbladet idag är en verklig must-read. I en tid då varje möjlighet till historisk förståelse och analys lögnas bort i rasande snabb takt för att legitimera nutida reaktionära utfall, massmord och brutalt förtryck, är Linderborg en verkligt nödvändig röst i det mörker som skrattretande nog kallas den allmänna debatten:

Det påstås ofta att västmakterna brukar sitta med armarna i kors när förtryck och massakrer äger rum i avlägsna länder. Anklagelsen är djupt orättvis. Historiskt sett har de ofta gjort resoluta ingripanden vid sådana tillfällen – på massmördarnas sida.

De strategiska ekonomiska intressen som skyddats med sådana kampanjer har stått och står i motsättning till folkmajoritetens kamp för sådana enkla men avgörande saker som frihet, rättvisa och välstånd. Då måste historien antingen glömmas eller reduceras till ”ondska”. (Läs också Olydigs kommentar).

Nåväl. Vänstern har sina intellektuella, högern skakar ibland också fram några. En bekant sådan är ju Johnny Munkhammar, som nu kommer ut med en ny bok på Timbro (som även hyllas på den förträffliga bloggen När jag ändå har ordet): European Dawn – After the Social Model. Boken föräras med en PR-sajt som förtjänar många, många besök. Särskilt varmt vill jag rekommendera ”Audio Presentation by Johnny Munkhammar”. Boken pläderar av de egna referaten att döma för att de europeiska länderna ska montera ned resterna av de välfärdsarrangemang som skapat ekonomisk utveckling och givit befolkningen en viss trygghet, ökad medellivslängd, och så vidare. Inte minst arbetsrätten, som förhindrar att människor behandlas som stapelvaror under en stor del av sin vakna tid, tycks vara en irriterande styggelse. Idel fräscha och nydanande tankar alltså, som arbetsgivarorganisationerna aldrig tidigare förfäktat.

Extra betryggande är att Carl Bildt – ansvarig för att under tre härliga år i början av nittiotalet ha fixat fram massarbetslöshet, negativ tillväxt, några av de snabbast växande klyftorna i hela OECD-området samt nedskärningar i offentlig välfärd som ger utslag ända in i dagens ungdomsgenerationer – berömmer boken. ”We can do much better – why aren’t we?”, hälsar han.

Under avdelningen borgerliga intellektuella måste vi också påminna om den grundlagsfäst främste; Hans Majestät, som idag varit på besök i Malmö och undersökt integrationsarbetet i Rosengård. Enligt TT tycker han att det är ”underbart på det sätt alla hjälper till”. Och TT rapporterar vidare:

Kungen tycker att det är viktigt att han själv engagerar sig i dessa frågor.
- Självklart. Vi har ju egna barn och ser hur det är i samhället, hur vi lever i dag och hur tufft det kan vara. Allt går fort och konkurrensen är hård på många håll, sade han innan han gick fram till en stor grupp väntande mellanstadieelever från Rosengårdsskolan, växlade några ord och vinkade farväl.

Landet är med andra ord i trygga händer.

Äntligen!

Några högerprofiler, kända inte minst från bloggsfären, ska starta en tidning, läser jag hos Urban Lindstedt.

Precis vad Sverige har saknat! Mer textutrymme åt nyliberaler som vill ta pengar från vanligt folk och ge till hjälpbehövande villaägare, som, det är bara en gissning, kan sammanfalla med de ”flera mecenater – stiftelser, företag och privatpersoner – som tycker att det är angeläget med god samhällsjournalistik och en tydlig publicistisk profil”, vilka bidrar till finansieringen.

Författarna – som profilerat sig som ivriga anhängare av bombmattor, privatiseringar och vidgade ekonomiska klyftor – meddelar att de ”tror att världen kan bli bättre för varje dag”. No shit, får jag lov att hälsa, och samtidigt meddela att jag inte kan annat än applådera valet av hemsidans färgsättning.

Potential

DN rapporterar:

Allmänhetens stöd för ett invandrarfientligt parti minskar. 1999 kunde 29 procent tänka sig att rösta på ett sådant parti jämfört med 25 procent år 2004.

Det är ju glädjande. Men betänk att folkpartiet hade 8,7 procent i senaste Temo. Det är långt upp till 25 och mindre än ett år kvar till valet. Huga.

Reinfeldt aviserar militärt ingripande mot Israel

För hur ska man annars tolka följande passage i Fredrik Reinfeldts tidigare nämnda linjetal på Utrikespolitiska institutet?

Hur ser vi på situationer där länder år ut och år in vägrar att efterleva FN-beslut? Vad händer med FN:s trovärdighet när länder öppet trotsar världsorganisationen? Erfarenheterna visar att om inte internationell rätt kan följas upp med hot om våld kan vi inte klara av otillförlitliga stater eller andra hot mot internationell fred och säkerhet. Våldsanvändning måste alltid vara sista utvägen, men den måste samtidigt vara möjlig att tillgripa i nödsituationer.

Israel är det land i världen som brutit mot flest FN-resolutioner, så det är väl självklart att det måste vara Israel som avses här. Eller hur?

---

För övrigt noterar vi att ordet ”under” kan tolkas på två sätt i följande mening, ur samma tal: ”Förhoppningen är att vi kommer att kunna se upprättandet av en palestinsk stat redan under den nuvarande amerikanska administrationen”.

Tydligt om Irak

Jag missade den sista dagen av Ung Vänsters kongress förra helgen, men noterar nu till min glädje att ett tydligt uttalande om situationen i Irak antogs av kongressen. Det är viktigt att organisationerna i den svenska freds- och solidaritetsrörelsen kan stå fasta i sin antikoloniala hållning när det blåser snålt, för att inte självförstöra sin potential. En förtjänst med uttalandet är att det tar upp Sveriges delaktighet i det som redan nu pågår, även om inga svenska militära trupper tack och lov deltar i ockupationen av Irak. "Ingen fred är möjlig utan frihet. Ockupationen måste upphöra! Den koloniala alliansen ut ur Irak!"

Inga svenska likkistor för imperialismen

I somras skrev jag en ledarkrönika i Flamman om att vänstern borde omvärdera den vanliga – och många gånger korrekta – synen på utrikespolitiska frågor som omöjliga valfrågor. Det tror jag fortfarande är riktigt och viktigt, kanske än mer än då.

Idag har Fredrik Reinfeldt hållit linjetal på Utrikespolitiska institutet. Det är ett valtaktiskt skickligt framträdande; efter att ha cashat in imagepoänger av den innehållslösa badtunneenigheten, kan nu de borgerliga partierna ägna sig åt att profilera sig i olika frågor. Centern kör en nyliberal antifacklig linje, kristdemokraterna blir familjereaktionära och bensinpopulister, folkpartiet flörtar vidare med rasistiska strömningar, övervakningshysteri och batongpolitik mot skäggbärare och skolbarn. Återstår högerns partipolitiska motor moderaterna. Nu kan de också testa ramarna, idag med utrikespolitiska utspel av klassiskt högersnitt.

Biståndet angrips, så att vi senare kan få en mindre sänkning än det moderaterna föreslår, och detta då presenteras som en för folkpartiets skenheliga humanister god kompromiss. Pengarna som sparas in på biståndet ska istället föredömligt nog användas till att skjuta på folk istället. Det kallas ”internationella säkerhetsfrämjande insatser”.

I detta läge måste Reinfeldt och hans bomb- och batongfölje möta motstånd. Gör frågan om svensk trupp på nykoloniala äventyr till en valfråga! Över hela Europa har folken rest sig mot sina regeringars svansviftande hållning mot USA och tvingat hem trupper från det ockuperade Irak. Det kommer fler massmordsturnéer, och till sådana vill Reinfeldt skicka svenska aktörer och statister. Om detta krävs klart och offentligt besked med efterföljande debatt.

Dra'ren om kommunismen igen, okej?

Ung Vänster har haft kongress. Som tradition bjuder har ledarskribenter brett ut sig om ”K-ordet” och sina egenhändigt odlade Sovjetreferenser. I klappjaktstider som dessa letar sig etablissemangets retorik ännu djupare ned i dyn.

Den nyvalde förbundsordföranden Ida Gabrielsson underströk i sitt tal till kongressen stoltheten över rörelsens hundraåriga traditioner. Det är politiskt betydelsefullt. Den svenska kommunistiska och vänstersocialistiska rörelsen har varit drivande och aktivt involverad i varje utvidgning och fördjupning av folkstyret i vårt land – konstitutionellt, formellt och innehållsmässigt. I varje givet läge har högern motsatt sig dessa strävanden. Det är inte överraskande – det ligger så att säga i högerpolitikens affärsidé. Verkligheten är förstås mer komplex än så i hur ståndpunkterna konkret kommer till uttryck, men den basala kampen mellan arbete och kapital är förstås en nyckelfråga också i kampen mellan folkstyrets princip om en skalle en röst kontra marknadssamhällets princip om en krona en röst.

Nu rullas folkliga framsteg tillbaka samtidigt som tankeutrymmet beskärs. Det hänger förstås ihop med varandra – och har därmed samtidigt väldigt lite att göra med vem som ”kallar sig kommunist”.

Aron Etzler skrev i förordet till boken Utan Heder som gavs ut 1999 som svar på det mediedrev som pågick då – apropå själva historieskrivningen kring vänsterns historia:

Den kommunistiska rörelsen och den ryska revolutionen har bidragit till många av 1900-talets viktigaste framsteg: koloniernas frigörelse, välfärdsstaternas framväxt i Europa och rösträttens genombrott. Skall dessa framsteg skrivas på andra konton bara för att det samtidigt begåtts brott i kommunismens namn som man inte vill legitimera? Det är just denna effekt som kommunistjägarna är ute efter. Medlet är att kräva en totalt svartvitt bedömning av historien. Den som inte ensidigt försöker förklara ”urskuldar”. Den som inte genast glömmer det positiva som den kommunistiska rörelsen uppnått ”försvarar”. De kan inte acceptera att man kan bejaka de framsteg som den kommunistiska rörelsen bidragit till och uppnått, men samtidigt kritisera det maktmissbruk och den terror som delar av den utövat. Själva begreppet ”motsättning” är inte acceptabelt i deras historiesyn.

De kan inte heller förstå förklaringen att de socialistiska försöken havererat genom en långdragen historisk process med många ingredienser. Därför försöker de härleda Stalins teror direkt ur Karl Marx skrifter, jämka ihop Lenin med Pol Pot (och för den delen Birgitta Dahl med Pol Pot) och på detta sätt av historiens mångfacetterade och trassliga figurer göra ett enda rakt streck. Själva begreppet förändring går inte in i deras historiesyn.

Hur möter man detta? Att känna stolthet över vänsterns historia genom fördjupad förståelse för 1900-talets historia, och bjuda motstånd när tankefriheten med fast hand kvävs uppifrån, är viktigt. Det centrala är samtidigt, nu som alltid, att direkt gå på det som den antikommunistiska hetsen egentligen syftar till – nedskärningar i våra sociala rättigheter, arbetslösheten, urholkandet av arbetsrätt och fackliga rättigheter. Det är förstås ingen slump att Sovjettugget återupptas där och när breda folkgruppers välfärd hotas, och människor reagerar mot det. När vi envetet och tålmodigt driver rätten att ha ett heltidsjobb och att kunna gå till tandläkaren utan att ruinera sig, samtidigt som de som vill att vanligt folk ska jobba längre, hårdare och otryggare, och vill att ett litet fåtal ska kunna sticka med vinsterna från det arbetet, säger att vi vill ha det som i Sovjet – då vinner verkligheten över den tätnande propagandan.

Lätt blir det inte. Men är det någonting vi kan lära av historien, det är att kamp lönar sig. Kampen gäller i dubbel bemärkelse, att det sena 1800-talet kan återfinnas för analys i historieböckerna – inte i socialförsäkringssystemen.

Eftertanke med Faktum

Om du som jag missade Faktums reportage om krogdiskriminering uppmanas du att titta här. Diskriminering betyder mycket mer än avvisningstillfället på fredagskvällen. Det som sker i reportaget visar en liten skärva av det ständiga bemötande som återskapar rasismen och föder vitt skilda reaktioner – omedelbara och långsiktiga, våldsamma och intellektuella, framåtsyftande och destruktiva – som dock alla har maktlösheten som trigger. Det är därför som begreppet integration blir tomt på innehåll om den inte inbegriper att alla människor bemäktigas och blir fullvärdiga medborgare i alla avseenden.

Den som inte hinner se reportaget bör i alla fall ta en titt på ”Veckans eftertanke med Rojas”. Det finns upplagt separat. Kommer annars, förstås, sist i programmet. Sjukt roligt, just som man tror att det inte ska gå att bräcka Nuder-hyllningarna i Kina-TV strax innan.

Team members united

Det känns lite charmigt att folk skriver egna bloggkommentarer om kommentarfunktionen på min blogg. Såg att någon till och med skrivit om en "klubb för inbördes" beundran, eftersom det nu kommer upp att man måste vara "team member" för att skriva kommentar. Om jag nu skulle vilja ha en klubb för just inbördes beundran kan man tänka sig att jag skulle ha fler än jag själv som "team members". Nu är det dock inte så roligt, utan kommentarerna är avstängda för att jag varit en sväng på Ung Vänsters kongress. Jag släpper på dem igen i eftermiddag, och så kan alla som filat riktigt ordentligt på sina synpunkter om hur starkare rättigheter på jobbet leder till massmord medan koloniala massmord är bra för både kropp och själ, återkomma med lite inbördes beundran i en hyllning till manlighet och liberalism.

Under tiden tipsar jag om att Håkan skrivit flera bra grejer om moderaternas kultur-bashing. Även på Motallians noteras ett inlägg i ämnet.

Representativt

SVT:s morgonpanel överträffar sig själv: Tomas Idergard, Dilsa Demirbag-Steen och Lotta Gröning. Tre personer som alla profilerat sig med att avsky vänstern och socialdemokratin. När debattämnet är junilistan och det faktum att partiets företrädare/ägare är miljonärsmän, förenas alla tre i att tycka detta är ointressant och ägnar sedan resten av tiden åt att angripa det parlamentariska systemet i allmänhet och socialdemokraterna i synnerhet.

Kul med samhällsdebatt och åsiktsbrytning. Och underifrånperspektiv, icke att förglömma.

Bokstäver vi minns

Detta är väldigt roligt.

[Hittat hos Mia Sand]

Spännande kongressrapportering

Såg ett lustigt inslag i Rapport om Ung Vänster. Det meddelades bland annat att Ungdomsstyrelsen inte ska ge förbundet något statsbidrag nästa år. Det är ju rätt väntat. Det politiska läget är sådant att ungdomsstyrelsen premierat medial framgång före anständighet och rättssäkerhet. Man har efter många om och men ändrat sina redovisningskriterier i efterhand på ett sådant sätt att bevisbördan vänts (en normaliseringsprocess i dessa bodströmska tider) och relevanta uppgifter i princip inte kan lämnas in. Men, men. Sånt är läget. Den som läst om 30-talets stöveltramp och 50-talets mccarthyism kanske har betraktat det som passerade historiska kuriositeter förut, men bör väl omvärdera det där i dessa tider.

En extra intressant sak med reportaget ska dock noteras. I något passus fick reportern in en vändning som antydde att kongressen i princip skulle vara hemlig. Det är ju ganska märkligt, med tanke på att man kan läsa det här pressmeddelandet på hemsidan, och med tanke på att till exempel TT tidigare meddelat att och när kongressen ska äga rum. Det torde vara rätt ovanligt att människor omnämner sådant de vill hemlighålla i pressmeddelanden.

Men, detta påminner mig om en händelse inför Ung Vänsters extrakongress 2004. Aftonbladets skarpsynte politiske analytiker Lena Mellin slängde i en ”analys” som genomgående missförstått allt som gick att missförstå, in påståendet att det skulle vara hemligt vilka som sitter i Ung Vänsters förbundsstyrelse. Jag ringde Mellin och uttryckte viss förvåning över påståendet, särskilt eftersom jag fem minuter tidigare skickat en lista med namn på och telefonnummer till alla FS-ledamöter till TT. (Och fem minuter senare också till Mellin). Mellin påpekade att FS-ledamöterna inte fanns på hemsidan. (Numera är de där). Jag förklarade att det inte är samma sak som att det skulle vara hemligt – oavsett om Aftonbladets reporter ”fått den uppfattningen” eller inte – och begärde en rättelse. Men icke.

I övrigt önskar jag att Ung Vänster på kongressen ska skapa sig interna möjligheter att börja ta sig ur den smått katastrofala organisatoriska svacka som förbundet befunnit sig i den senaste tiden. Men oavsett hur det blir kommer det inte att berättas om det i Rapport. De åkte nämligen hem innan kongressen ens invigts.

----------
Uppdatering: DN följer upp med en underbar intervju, där Gunnar Jonsson visar stor trygghet i sin ohämmande antisocialism. Vi får bland annat åter ta del av en självrefererande sifferexercis som ”visar” ett medlemstal samt veta att Ung Vänster ”kallar sig ett utomparlamentariskt förbund” (! – många är de som ställer upp i val, Ung Vänster hör mig veterligen inte till dem denna gång heller). Fast bäst är den onekligen, ska vi säga historiskt innovativa frågan ”Är inte en del av det sammanhanget att Sveriges kommunistiska parti fram till åtminstone 60-talet tog alla order från Sovjetunionen?”. Man upparbetar med tiden en särskild förmåga att skratta och sucka samtidigt.

Såren efter nyliberalismen

Någon gång under de mörka krisåren i början av 90-talet och mitt i den galopperande nyliberala idiothysterin, minns jag att Johan Ehrenberg skrev nåt om att Statistisk årsbok var mer revolutionärt än Maos lilla röda. Det ligger mycket i det där.

Joachim Vogel och Lars Häll presenterade igår på DN Debatt en stor SCB-undersökning som visar hur 90-talskrisen inte bara skapade dramatiska klyftor medan den pågick, utan också har satt djupa, ännu öppna sår i det svenska samhället, som yttrar sig som en generationsklyfta.

Välfärdsstaten omfördelar – mellan individer, regioner och generationer – och bygger en trygghet som ger styrka i framtiden. När den offentliga sektorn rustas ned och resurserna flyttas till den privata sektorn så växer klyftorna, och samtidigt används de samhälleliga resurserna på ett irrationellt sätt, allt annat är framåtsyftande.

När den offentliga bostadspolitiken abdikerar byggs för få små, billiga bostäder. När arbetslöshetsbekämpning kommer i skuggan av inflationsbekämpning ökar otryggheten på arbetsmarknaden, särskilt för många unga, och därmed ohälsa, stress och utslagning. Det är bland ungdomar som visstidsanställningar och springvikariat vuxit allra tydligast. Det är också här man kan notera stagnerande levnadsstandard och försämrad social integration.

När Vogel och Häll skriver om framtiden varnar de för ”växande barriärer och ökad konkurrens från äldre generationer”, för ”det nya pensionssystemet (lägre pensioner) gör det attraktivt att jobba några år till, det vill säga ökad konkurrens för ungdomsgenerationen”. Det är förstås helt riktigt att det nya pensionssystemet innebär en försämring och tvingar fler att jobba längre för att få en anständig pension. Men samtidigt vet vi också att det är en enorm skillnad i hur länge man kan arbeta – och de skillnaderna växer med ökat tryck i arbetslivet. En arkitekt eller professor har helt andra möjligheter att fixa några år till på jobbet – och må bra av det – jämfört med vårdbiträden, städare, diskare eller byggnadsarbetare. Kroppen tar slut. Man sliter ut sig, får lägre lön och straffas dessutom extra för det i det nya pensionssystemet.

Generationsklyftan är ett slöseri med samhällets resurser, och i själva verket ett upplägg för växande klassklyftor i framtiden.

Den bild som tecknas av utvecklingen under 90-talet är också en viktig materiell orsaksgrund till rörelser i det politiska landskapet det senaste decenniet. De som är ungefär i min ålder hör till de första generationerna efter andra världskriget som i genomsnitt har fått det materiellt sämre än föräldragenerationen. Den som vill förstå varför det dykt upp en medelålders till äldre etablissemangsvänster, samtidigt som vänsterns verkliga förnyelse i Sverige inneburit både en föryngring och skärpt vänsterprofil, bör bland annat studera SCB:s siffror lite närmare.

"Rojasifiering"

Bland annat för att jag inte kunde sagt det bättre själv ska jag låta bli, och bara tipsa om Pelaseyeds text om "Federleys rojasifiering".

Saker man missat

Lite av en slump hittar jag en rapport med litterära kvalitéer från ett seminarium jag önskar att jag hade besökt. Horace, en eventuellt tysk dam och Elfride Jelineks ande figurerar.

Något annat jag missat är den ohyggligt roliga bloggen maktskifte2006. Det är djupt nedslående att inga nya inlägg har postats här sedan i juli, men de som finns räcker till en halv dags småfniss. Ett smakprov:

Ovanifrån: En konstitution och lite missiler

Folkomröstningsfarsen i Irak fortskrider. Nu har komplikationer med valfusk tillstött. Att landet är ockuperat, uppstyckat och styrs genom militärdekret och klanledare till vasaller räcker tydlige inte.

Olydig har samlat information från olika källor och påminner också om hur det var i Afghanistan.

För att ”garantera säkerheten” har amerikanska trupper under valprocessen haft ihjäl mängder av människor. Ekot meddelade tidigare att amerikansk militär dödat ”70 upprorsmän”. Som vanligt kör man ut Pentagonpressmeddelanden som nyheter. Men upprorsmännen (den här gången slapp de heta terrorister) har varit civila, däribland lekande barn. Washington Post skriver om vad folk på plats berättar:

Children and other local people gathered around the Humvee, said Ahmed Fuad, a resident. Some of the children were idly pelting the vehicle with rocks when the bomb hit, Fuad said Fuad was one of the fathers and brothers gathered under the funeral tent on Monday, as mothers and other female family members mourned in the privacy of their homes, in accordance with Islamic tradition. Fuad said the dead included his 4-year-old son, Saad Ahmed Fuad, and his 8-year-old daughter, Haifa Ahmed Fuad. Fuad said he was unable to find one of the 8-year-old's legs and had to bury her without it.

Läs också Dahr Jamails kommentar – “Elections” and other deceptions in Iraq.

Talibaner, talibaner, överallt talibaner

DN har på kultursidan en notis om en bok med bevingade uttryck som kommer ut på Bonniers. Exempel på sådana uttryck är Drag under galoscherna. I notisen kan man läsa följande mening:

Även Schymans olyckliga ”svenska män är talibaner” finns med, men för min del hade det gärna fått vänta till nästa upplaga.

Nu är det lite oklart vad som är olyckligt, eller vem som blivit olycklig. Men, det kanske bör nämnas i sammanhanget att uttrycket såsom det i artikeln står mellan citattecken – där det ju är brukligt att man skriver just citat – inte är ett citat, alltså något som sagts av Gudrun Schyman, såvitt det är känt. Så här sa Gudrun Schyman, i sitt inledningstal på vänsterpartiets kongress 2002:

”Men just nu tänker jag uppehålla mig en stund vid det krav på förändring som växer ur det mest universella förtrycket av dem alla. Det förtryck som går djupare in i kropp och identitet än något annat; det som är äldre än klassamhället och som bestått över klassamhällenas konvulsioner, det förtryck som format och präglat varje klassamhälle och anpassat det till sina villkor: kvinnoförtrycket. Det tar sig många uttryck. Diskrimineringen och kränkningarna ser olika ut beroende på var vi befinner oss. Men det är samma norm, samma struktur, samma mönster, som upprepas så väl i talibanernas Afghanistan som här i Sverige”.

Om detta sista kan man framför allt säga två saker: det är självklart, och det viktigt. Kvinnoförtrycket skär igenom alla samhällen. Det finns mycket i det där talet som jag är skeptisk till eller direkt ogillar. Men just det ovan som väckte rabalder är förstås jättebra. De i kongressalen närvarande medierna, och en och annan gubbe i övrigt, lyckades bli så upprörd att man förlorade förmågan att både lyssna och läsa innantill.

Så var det med den saken. Det finns bevingade uttryck. Och så finns det blåsta missuppfattningar.

Skingra myterna om sjukfrånvaron

Igår kom Arbetslivsinstitutet med en viktig rapport om sjukskrivningarna. Det konstateras att antalet sjukskrivna människor inte har ökat. Det som har hänt är att antalet sjukdagar har ökat, alltså att de som är sjukskrivna är det längre perioder – alltså raka motsatsen till den bild som bankats in om utbrett fusk och ett galopperande antal människor som sjukskriver sig istället för att ”gå till jobbet en vanlig dag”. Det är helt enkelt bara fel.

Vad som har hänt är bland annat att människor slås ut av arbetslivet, för att de slet ut sig i början av 90-talet när arbetslösheten sköt i höjden (men också senare) och för att möjligheterna att anpassa arbetsplatserna till människors problem och behov minskat i det nyliberala systemskiftets spår.

Intressant är möjligen att detta inte är nya siffror heller, även om rapporten är ny. För den som har velat veta har statistiken varit allmänt tillgänglig. Många har försökt påpeka dessa fakta (jag skrev om det i mars, se punkt 4, och i juni), men verkligheten är föga intressant i drevtider. Vi får ändå tålmodigt arbeta vidare för att borgerlighetens struntprat ska skingras före valet.

(Läs också Fotolasse)

Äntligen!

Vår vän Nils Lundgren - live and direct from 50-talet - outar Junilistan som det högerparti det ju är. Vi ser fram emot att bredda Bankerydssamtalen med ännu en vän av hets mot arbetslösa och skolelever.

Israel, gästarbetare och traditionell hets

Stort hallå har uppstått på grund av en liten kommentar jag skrev till något jag sett hos Yabosid. Egentligen är det inte mycket nytt under solen. De kommentarer jag ser, här och till exempel hos Johan Ingarö, är klassiska i sin metodik. Jag har varit med förr, om man säger så, och känner förstås igen sättet att genom skrämselretorik försvara staten Israels ras- och terrorpolitik.

Angående det jag skrev vill jag påpeka att jag gjorde det hastigt, kanske förhastat. Hade jag sett att AP-artikeln i The Guardian var gammal hade jag nog inte skrivit någon kommentar, till exempel. Sådant händer och det är inga problem att be om ursäkt eller korrigera. Jag har inte heller skrivit att det var staten Israel som ställde några sådana krav på de kinesiska arbetarna – det var till och med en poäng, vilket jag återkommer till nedan – men det kanske skulle ha kunnat förtydligas.

I övrigt finns det en del saker att understryka.

1) Jag har – det ska glatt erkännas – inte någon ytterligare källa till påståendet om sex-förbud för kinesiska arbetare än artikeln i Guardian. Däremot vill jag påpeka att det som CAMERA-artikeln framför inte heller motsäger det som står i AP-artikeln, som ju inte påstår att detta är något lagligt krav från den israeliska statens sida. Att kontraktet eller ”uppförandekoden” skrevs under i Kina är inget som förändrar det faktum att det är israeliska arbetsgivare och bemanningsföretag involverade, tillsammans med kinesiska motsvarigheter. Till skillnad från Lars Leijonborg tycker jag inte att kinesiska arbetsförhållanden är så föredömliga, och det är också relativt välkänt att kinesiska arbetares rättigheter trampas ned å det grövsta. Här är det en mer okänd sida som blottas, nämligen förhållanden för den oerhört stora gruppen gästarbetare i Israel. Så här skriver en israelisk NGO som arbetar med gästarbetarnas situation:

“The press reports uncover the political and economic interests behind this legalised scam. They outline the Chinese negligence as well as Israeli sinister exploitation. Kav La’Oved is asking you to join the protest against both governments, and against this systematic violation of human rights. We require international exposure, protest letters, and other direct and indirect means of pressure”.

Man kan också ta del av ett kontrakt som de kinesiska arbetarna på ett av företagen tvingats underteckna. Man ser de slavlika förhållandena, som alltså gäller på plats i Israel, nedtecknas i dessa avtal. (Läs också mer här och här). Här finns förbudet mot att delta i alla former av organiserad verksamhet, men inte någon sex-klausul. Som sagt, det är AP som rapporterar om en sådan ”överenskommelse” – muntlig eller skriftlig – och jag har inte sett något som motsäger det.

By the way bör man väl också vara uppmärksam på vad CAMERA är för sorts organisation. Den bedriver sedvanlig hets mot alla som vågar andas kritik mot staten Israel, i syfte att flytta fokus från Israels rasistiska ockupationspolitik. (Kolla in kartläggningen av journalister!) Det liknar vad extremistorganisationen Memri sysslar med och som jag skrev i början, det är en känd och välanvänd metodik, som är förståelig, med tanke på att det är en propagandamässig uppförsbacke att försvara Apartheid-politik och lågintensivt folkmord face-on.

2) Att staten Israel för en rasistisk politik är så pass självklart, uppenbart och allmänt konstaterat att det inte behöver diskuteras vidare just här. Man kan vilja försvara detta liksom man kan vilja försvara Sydafrika under Apartheid, men det blir så att säga ett helt annat bollspel. Det jag försökte påpeka – var att ockupationen reproducerar rasistiska tankemönster, som tar sig in i andra delar av det israeliska samhället. Återigen: det är möjligt att själva sexförbudsdiskussionen är påhitt och vandringssägen, men jag har inte sett något som visar det, och jag menar att bakomliggande resonemang av den här sorten är vanliga och förklarliga i det israeliska samhället. Detta är också något som den israeliska fredsrörelsen i sina bästa stunder bearbetar, och det är ett problem som spiller över på fler än palestinierna. Man kan läsa om de äktenskapslagar som var på tapeten för några år sedan. Man kan fundera över de demografiska diskussioner som ständigt förs och vad de får effekt på samhället i stort. Man kan titta på en incident som denna, då palestinska arbetares hjälmar markerades med ett kryss på en byggarbetsplats. Det är antingen naivt eller cyniskt att blunda för att den rasism som ockupationen föder och när påverkar hela det israeliska samhället.

3) Själva gästarbetarsystemet är ett eldorado för rasistisk behandling av arbetskraften – detta oavsett var i världen man befinner sig. Arbetskraft som mitt i ett samhälle skiljs ut och får sämre villkor för att den är invandrad blir också illa behandlad på andra sätt. Palestinska och östasiatiska gästarbetares situation i många gulfstater är fruktansvärd, de turkiska gästarbetarnas situation i Tyskland är djupt problematisk, iranier som för några år sedan arbetade i Japan i stort antal behandlades oerhört illa. Exemplen är många. Och när Israel är det land i världen som har fjärde störst andel gästarbetare i förhållande till den egna befolkningen är det viktigt att se på vad som sker. Jag är knappast ensam om att påtala hur det ligger nära till hands att den koloniala behandlingen av palestinier övergår till liknande förhållningssätt till gästarbetare. De kinesiska gästarbetarna tar platser som palestinska arbetare haft och har – beroende på vilka restriktioner den allsmäktiga ockupationsmakten för tillfället sätter upp för palestiniers rörlighet:

At 6:30 in the morning one can see them in Bnei Barak (a town not far from Tel Aviv). They stand at the intersection of Jabontinsky and Aaronowitz streets (locally known as the “slave market”), trying to obtain work for the day (The “slave market” is a term that was carried over from the days before the first Intifada, when Arab workers from the occupied territories stood there for the same purpose.) Similar “markets” exist in Haifa, in Modi’in and in the south.

Summa summarum. Det är oklart vad som gäller för ”sexöverenskommelsen”. Om den inte fanns så är det ju bra och jag överreagerade i rubriken på den lilla kommentaren. Jag ångrar att jag skrev inlägget hastigt, men inte mycket mer än det. Helt oavsett vad som gäller för denna story, är det ett reellt och viktigt fenomen att ockupationen förstärker rasistiska strukturer i det israeliska samhället. Såväl israeler som andra kan naturligtvis se detta och reagera mot det. Reaktionerna från de reaktionära försvararna av Israels ras- och terrorpolitik utgör en upprörande motpol.

Imperiell terror

Jag har skrivit om den här mannen tidigare, i förbigående. En spökfånge. En i Storbritannien boende etiopier, som plötsligt plockas in för att han råkar vara på fel ställe vid tillfälle. Därefter berövas han i ett svep sin mänsklighet, av de amerikanska demokratifrämjarna och deras hantlangare.

Benyam Mohammed al-Habashi har blivit plågad i över tre år. Han lever i ett Kafka-land. Han har anklagats för allt möjligt, men aldrig formellt, blivit ställd inför någon domstol eller fått sin sak prövad. Han har dock torterats. Det är detta han berättar om, från sin bur i Guantanamo.

Ta en stund och läs hans berättelse. Försök förstå det han vittnar om. Det är sådana vidrigheter att man svårt att ta in det, men försök tänka dig in i den här människans situation. Al-Habishi är en av många som utsatts för sexuell förnedring, misshandel, psykisk nedbrytning. Han har placerats i exkrementfyllda isoleringsceller, hört andra plågade människor skrik, börjat erkänna vad de än velat att han skulle säga.

Längs denna helvetesvandring har torterare från många länder figurerat. Det han betraktat som sitt hemland – Storbritannien – har bidragit med information och övervakning, hejat på när andra torterat honom.

Incidenten med de egyptier som med den svenska regeringens goda minne bortfördes från det här landet till Egypten där de torterades, och där den ene fortfarande sitter i fängelse och den andre under svåra omständigheter, blottade för en bredare svensk publik en liten bit av den bisarra förgrening av fängelser och tortyrhålor som finns över hela världen.

Ett ord som på sistone använts i rent demagogiska syften, kan med konkret och korrekt innebörd användas här: terrornätverk.

Vår regering har gjort oss till en nod i detta nätverk. Och vår lagstiftning anpassas i efterhand till att ännu lättare kunna ge sig på alla möjliga svartmuskiga och därtill nästan vem som helst som man skulle vilja ge sig på. Jan Guillou skrev en lysande kolumn om detta igår:

I kommentaren till det nya lagförslaget läser vi exempelvis (sidan 255): ”Innebörden i begreppet ’utöva’ skall förstås i en vidare mening än det straffrättsliga gärningsmannabegreppet. Detta innebär att personen inte behöver misstänkas vara en presumtiv gärningsman för att han eller hon ska anses kunna komma att utöva brottsligheten. Det kan således vara tillräckligt med att personen rent objektivt kan komma att främja en framtida brottslighet.” Man kan alltså i denna nya sköna värld begå terroristbrott utan att göra någonting, inte ens planera eller förbereda (ty det är en typisk ”gärning”).

Rättssystemet är inte bara på glid, utan på flera områden redan under isen. Det centrala budskapet i det Guillou säger är skrämmande självklart:

En antidemokratisk lagstiftning är ett mycket större hot mot demokratin än alla terrorister i världen. Thomas Bodström är i det avseendet farligare än Usama bin Ladin. SÄPO skall enligt en ny lag få rätt att avlyssna alla svenskar, läsa vår post och begå hemliga inbrott i våra hem eller på våra arbetsplatser. Det är en rättshistorisk nyhet att polisen i förebyggande syfte skall kunna ingripa mot personer som inte är brottsliga.

Den som tvivlar på vilket helvete en sådan ”rättshistorisk nyhet” kodifierar, kan läsa al-Habashis berättelse en gång till.

Från ockupation till rashygien

Via Yabosid läser jag om hur kinesiska gästarbetare i Israel påtvingats ett avtal om att de inte ska gifta sig eller ha sex med israeliska kvinnor. Det gäller även prostituerade. Den bakomliggande tanken är uppenbar. Det är rashygien vi talar om här. Arbetarna "avtalar" också bort sin rätt till varje religiös eller politisk aktivitet. Ännu ett övertydligt exempel på hur en skärpt kapitalistisk exploatering drar nytta av rasistiska strukturer. Och på att rasismen är fundamental i dagens israeliska samhällsbygge. Den behandling av palestinierna som ockupationen driver fram, påverkar alla delar av det israeliska samhället.

When they kick at your front door...

Pelaseyed skriver ett intressant och informativt inlägg om de intensifierade amerikanska värvningsinsatserna för att få fattiga studenter, ofta svarta och hispanics, att åka iväg till Irakinfernot. Och om protesterna mot dem, märkbart frånvarande i svensk USA-rapportering.

Ingen konstitution under ockupation

Den svenska rapporteringen från folkomröstningen om den irakiska ”konstitutionen” har lämnat varje ambition att distansera sig från pentagonsk propaganda. Dramaturgin är helt fastlåst vid det som ockupationsmakten uppmålar och framhetsar. Jag skrev om det i augusti:

Som så ofta i kolonialismens historia så har de amerikanska ockupanterna från första stund arbetat intensivt med att underblåsa religiösa och etniska motsättningar för att befästa sitt grepp. Å ena sidan är det ett propagandistiskt förhållningssätt mot motståndet – man vill göra allt för att det inte ska konsolideras som ett brett nationellt motstånd – med ganska klent resultat givet de massiva insatserna. Å andra sidan har strategin, i den komplexa irakiska verkligheten, redan lett till stora tragedier för befolkningen – med bland annat en dramatisk förstärkning av fundamentalistiska grupper och etniska rensningar i olika områden.

Ekots inslag är stundtals som armépressmeddelanden. Ta detta:

Men många där [i Falluja] kommer att rösta nej till grundlagsförslaget eftersom de anser att det splittrar landet i olika etniska regioner och förpassar den sunnimuslimska minoritetens gynnade ställning till historiens sophög. Istället blir det de tidigare förtryckta shiamuslimerna och kurderna, som tillsammans utgör omkring 80 procent av Iraks befolkning, som tar över i maktens korridorer och dessutom får möjlighet att bilda egna nästan självständiga republiker inom Irak.

Kontrastera denna beskrivning mot den som ges av Haj Ali al-Qaysi, mannen som osedd, huvförsedd, med elkablar fästade vid kroppen, blev världsberömd som symbol för tortyren i Abu Gharib:

Den första frågan han fick var ”Är du sunni eller shia?” Haj Ali blev förbryllad. ”Det var första gången någonsin som jag hört den frågan”, säger han, och berättar att tidigare i Irak tillfrågades folk inte ens vid ansökan om giftermål om vilken religiös riktning de tillhörde.

Intervjun är skakande, nödvändig läsning. Al-Qaysi beskriver konkret den vidriga verklighet som den amerikanska våldsapparaten skapar i det ockuperade Irak. Tortyren och den sexuella förnedringen används i förhörssyfte, men, som under så många andra ockupationer, kanske framför allt för att befästa och återskapa ett övermänniskotänkande, trycka ned ett helt folk i dyn, söka mala sönder motståndskraften.

Som så många andra gånger i historien, möter det blodiga reaktioner.

”Allt det som händer i Irak nu är en väldigt naturlig reaktion på dessa brott”, säger Haj Ali. ”Det omtalade våldet är en fullständigt logisk respons”. Han fortsätter: ”Under Saddams tid fanns tretton fängelser. Nu finns det trettiosex stycken som drivs av regeringen, och ytterligare tvåhundra som drivs av regeringens milis. Förhållandena i de irakiska fängelserna har förvärrats. Vi har sett dokumenterade fall av människor som fått fingrarna avskurna och vars handflator genomborrats, allt under överinseende av USA: s regering”. ”De brott som begås i Irak är också brott mot folken i Europa och USA. De tappar ansiktet. Tortyren utförs av folk från alla nationaliteter”, säger Haj Ali med eftertryck. Han fortsätter: ”Jag anklagar inte någon som kidnappar en utlänning. Det är en reaktion på vad de har tvingats utstå”.

Läs intervjun! Miljoner förnedrade och koloniserade talar igenom den. Ännu fler har det motstånd som skymtar i den att tacka för att inte själva falla offer för ockupation.

Två bloggkommentarer om Junilistan

Högergubbarna i Junilistan passerar som snusförnuftiga män med allmänt kloka åsikter, när de i verkligheten står mycket långt bort till höger i svensk inrikespolitik. Dico skriver om Junilistan som ett nytt Ny Demokrati, med en varning som är väl värd att ta på allvar (läs hela inlägget):

"Jag är egentligen inte orolig för den borgerliga alliansen. Svenska folket kan sin höger, alla vet vad moderater och övriga står för när det verkligen gäller. Jag är däremot orolig för ett nytt Ny Demokrati som liksom 1991 kan bana väg för högern utan att folk röstat fram den"

Och Tony Johansson fortsätter skriva om Junilistan, ett parti helt utan medlemmar och följaktligen medlemsdemokrati. Inte ens den ideella föreningens stadgar tycks gå att frambringar:

"Om det skulle gå upp för väljarna att detta snarast är ett företag, vars idé är att erbjuda personer som de enväldiga ägarna av 'Junilistan AB' anser kan ta sig in i parlamentet en plattform i form av kandidatfinansiering och skickligt Pr-folk och sen kassera in partibidragen, är det möjligt att väljarstödet skulle komma att minska".

De nya moderaterna: se möjligheter istället för problem

Ett drev kommer sällan ensamt

Tiina Rosenbergs debattartikel i DN idag är ett viktigt tidsdokument som bör läsas noggrant. Hon faller offer för ett ovärdigt drev, men tänder samtidigt ytterligare en klart lysande varningslampa. Viktigt när vi lever i skymningstider. Fort som fan mörknar det.

Tiina Rosenberg har i stort uppslagna artiklar och efterföljande inslag presenterats som fuskare. Johan Tralau skriver en perifer hatartikel i högertidningen Axess och alla följer efter som gläfsande hundar. Fuskanklagelserna är direkt bisarra. Tralaus undersökande gärning består i att ha tagit del av en fem år gammal, kritisk recension av Rosenbergs bok. Det som av Tralau och i medierna har framhållits som "plagiat" är att Rosenberg satt en referensfotnot innan en mening börjar, istället för att som brukligt är sätta den efter. Detta har varit ointressant för en okunnig, tidspressad, socialt homogen och maktfullkomligt blodvittrande journalistkår.

Nu fortsätter drevet. Det är Rosenberg som pekas ut för att "hävda" att det finns en kampanj mot henne och genusforskningen och "anklaga" Timbro för att vara inblandad. Eh? Är Göran Persson inblandad i regeringsbesluten? Är det "konspiratoriskt" att "hävda" att fackföreningsrörelsen motsätter sig lönesänkningar?

Jag har varit djupt skeptisk till Feministiskt initiativ från början, orolig inte minst för att partibildandet skulle kunna ”kidnappa” och skada feminismen som politiskt projekt. Jag har inte haft anledning att omvärdera den ståndpunkten. Och vad avhoppet betyder för partiet som sådant är svårt att sia om.

Men alla progressiva människor bör nu kunna se vikten av att entydigt ta ställning mot den hets som Rosenberg och med henne feminismen som sådan utsatts för – ty den handlar om kvinnors rättigheter och om det demokratiska tankeutrymmet.

Drevet initieras av en höger som går från blått till brunt. Det är antiintellektuellt, antidemokratiskt, kloakreaktionärt. Det som händer visar dels att även om könsförtrycket skär genom samhällsklasserna, så är feminismen som politiskt projekt i det reellt existerande politiska landskapet sammanbunden med vänstern. Dels att högerns bakåtsträvande angrepp på ett genomgripande sätt utsträckt sig till allmänna fri- och rättigheter; sociala framsteg över hela linjen.

Jag upprepar det jag skrev i en recension för några månader sedan:

Den som noga läser Niklas Ekdals (ledarskribent på DN) text i antologin kan ana konturerna av planen för ett väsentligt mycket djupare systemskifte. Det är varje tillstymmelse till organiserade folkliga korrektiv till kapitalismen och dess ”civilsamhälle” som ska bort. Ekdal skriver om avsaknaden av ”motmakter” till socialdemokratin, men anger i praktiken en färdriktning som borgerligheten redan börjat sikta in. Problemen består bland annat i att arbetarrörelsen säkrat väljarstöd genom att ”avskaffa kopplingen mellan utbildning och disponibel inkomst”, genom att utbildningsväsendet inte längre kan vara ”en traditionell kulturbärare i en radikal tid” och att ”merparten av biskoparna förefaller att vara socialdemokrater”. Liberalerna slår över i reaktion.

Det är bland annat dessa unkna försök att i ännu högre utsträckning än idag göra akademin till ”en traditionell kulturbärare” som vi bevittnar. Linnea Nilsson skriver briljant om detta i Flamman idag, under rubriken ”Det verkliga hotet mot kritiskt tänkande”. Hon avslutar sin krönika med ord som förtjänar stor spridning:

Att "sanningen" ofta kommer till oss i form av en man med hög hatt och pudrade kalsonger tycks inte bekymra dessa sanningens förfäktare. Könspolitik går före akademiska meriter är titeln på Tralaus artikel. Och jag kan inte annat än att hålla med. Könspolitik är vad det är. Sunkig, stinkande och äcklig fallospolitik.

Handelsnostalgi

Noterar med förtjusning att posten tagit med sig senaste numret av Handelshögskolans kårtidning Minimax. Det är en tidning man alltid ser fram emot att öppna, inte minst för de svårslagna festbilderna, som i princip genomgående ser ut ungefär så här (eller så här, så här, så här, eller, för all del, så här).

I detta nummer återfinns en porträttintervju med före detta Handelsstudenten, numera MUF-ordföranden Johan Forssell. Kul. Jag förärades faktiskt en sådan själv när jag var nyval Ung Vänsterordförande (Fast då fick jag vara med på omslaget. Ha! Det ni; vänsterdominansen i media är total). Skjutjärnsintervjun är gjord av Daniel Somos, som händelsevis också är vice ordförande och informationsansvarig i MUF Storstockholm. Bäddat för succé.

Till exempel diggar man ju den helt naturliga frågeställningen: ”Hur kommer det sig att du inte jobbar på en investmentbank i London utan är ordförande i Moderata Ungdomsförbundet?”
Eller varför inte detta:

När andra gjorde internships på banker i London, vad gjorde du då?
- Delvis gjorde jag liknande saker genom jobb på konsult- och PR-byråer…

Plötsligt noterar jag att jag själv dyker upp i intervjun, på följande något märkliga sätt:

Är det inte lite konstigt att Ali Esbati som också gått Handels blev ordförande i Ung Vänster?
- Ja… Kanske det, men ibland när jag läst vad han sagt om skolan undrar jag om han verkligen gått här. Hörde honom på något radioprogram för en tid sedan förklara att handelsstudenter ofta går omkring i frack och att han som fracklös därför kände sig utfryst. Hur många känner igen sig i det?

Eh, well. Ibland när jag läser det Johan Forssell skriver (vilket inte händer jätteofta, ska erkännas) undrar jag om han verkligen finns, eller i detta fall åtminstone om han verkligen har koll på hörsel och/eller minne. Det ska sägas att det onekligen vore ganska speciellt om Handelsstudenter ofta gick omkring i frack. Kanske skulle man inte känna sig utfryst då, utan mer, tja, förvånad. Men nu har jag varken hävdat att jag kände mig utfryst på Handels, eller för den delen att folk ofta går omkring i frack. Mysterium. Efter en stunds fundering inser jag att Forssell bör ha lyssnat på en Pippirull-intervju (!) med mig för tre år sedan. Till min stora förvåning finns faktiskt intervjun – som var både svettig och rolig att medverka i – kvar här. Där hittar man även frackdiskussionen, som, trots att det är en Pippirull-intervju, inte rör allmänt omkringgående på dagarna, utan ett konstaterande att jag inte gick på någon sittning under min tid på Handels. Någon känsla av utfrysthet i samband med detta livsval infann sig dock – av lätt insedda skäl – aldrig. Johan kan vara lugn. (Eventuellt har Johan istället hört ett inslag i programmet Flipper, med samma innehåll)

Intervjuns crazy-karaktär kanske också kan illustreras av denna fråga och efterföljande svar:

Tycker du det borde finnas ett större utbud av ideologi och politik på Handels? Borde Ayn Rand och Hayek bli kurslitteratur?
Varför inte? Jämfört med i många andra länder är ju studielitteraturen i Sverige tämligen homogen. Lite liberalism kan aldrig skada!

O…kej. Litteraturen är homogen och behöver alltså breddas med Hayek. Det påminner lite om ett skolbesök på Danderyds Gymnasium när jag stod och diskuterade med en person i närheten av Muf:s bord och en förbipasserande kille frågade om vi var från Muf. ”Nej, jag är vänster”, svarade jag artigt. ”Aha, du är från Luf!”, var den fullt seriösa reaktionen. Referensramarna är ganska underhållande.

Intervjun fick mig i alla fall att bli ganska Handels-nostalgisk. I datorn hittade jag min insändare i tidningen kårbladet Hermes första terminen på Handels:

”Jag har aldrig ifrågasatt Jan Carlzons visdomsord om att det personliga nätverk som han skapde sig på Handels var minst lika viktigt som studierna. Det som jag, efter snart en termin här förundras över, är att ingen tar steget vidare och reflekterar över vad detta egentligen innebär. En vanlig föreställning på Handels är att kompetens är något viktigt inom näringslivet. Därför ska Handels bidra med kompetenta näringslivare. Den nyttomaximerande eleven accepterar ett inkomstbortfall, börjar på Handels, blir kompetent och tjänar, som en funktion av sin kompetens, en massa pengar senare. Detta är förstås en fundamental missuppfattning. Och det är här nätverksskapandet kommer in. Handels är, som arena för nätverksbyggande, ett centrum för reproduktion av samhällelig makt. Givetvis är också utbildningen viktig. Det är t.o.m. troligt att utbildningen på Handels är bättre än på andra ekonomutbildningar. Men de informella nätverk som skapas här spelar stor roll för diverse karriärer, diverse beslut inom näringslivet och därmed för samhällsutvecklingen i stort. Vanligen ser man i demokratiska samhällen detta som ett problem. Hänvisningen till kompetens är alltså blott ett sätt att utåt legitimera bevarandet av en social hierarki. Det börjar redan med den sociala snedrekryteringen till själva utbildningen, fortsätter med att en mycket begränsat antal elever fostras in i begränsade och begränsande nätverk och slutar med en konserverande kollegialitet i det som kallas för näringslivet. Behovet av förändring har ju uppstått ur mindre.

Jag noterar en viss skillnad i Johan Forssells uppfattning:

Slutligen, vilken var den bästa kursen på Handels?
- Hmm… svår fråga. Den bästa kursen tror jag egentligen inte att man läser i lektionssalarna utan det är den som lär en som att ha kul och dela både med- och motgångar med pluggkompisarna. Åren på Handels är de bästa i hela ens liv så se till att tillbringa dem minst lika mycket nere i kårlokalerna som i biblioteket.

”Rättvisa är […] att man får vad man förtjänar”, säger Forssell lite längre upp i intervjun.

Jorå.

Stabilt

Det blir en lite oväntad riksbankschef, Stefan Ingves. En stabil snubbe från IMF, helt enkelt. ”Alla” verkar nöjda, mest uppenbart borgarna. Att Johan Schück tycker att valet var bra ger en god antydan om vad som väntar – att riksbanken snabbt vidtar kontraåtgärder om arbetslösheten börjar sjunka mer kraftigt.

Denna bisarra ordning har jag kommenterat tidigare.

Nyhetsrapporteringen har dock varit betydligt värre än de mer väntade politiska kommentarerna. Aktuellt hade ett aktivt fördummande inslag som genomgående beskrev vikten av riksbankens ”oberoende” – alltså från demokratiska beslut och breda folklagers behov. Den kommenterande ”experten” tog upp att det skulle kunna bränna till just om riksbanken höjer räntan (för att hålla uppe arbetslösheten, men det sa han inte riktigt) och att det då var viktigt att riksbankschefen skulle ”stå emot”. ”Det är då det kommer att visa sig hur tuff han är”, påpekade han!

Jag kommer att tänka på en serieteckning där David Nessle driver med den sovjetiska estetiken. Två stiliserade arbetare, en brunn, och kommentaren ”Det är styvt göra att hälla gift i färskvattenreserven”.

Varning

"Bush varnar för bildandet av ett radikalt islamiskt imperium som sträcker sig från Spanien till Indonesien". (Via Angry Arab)

SPD väljer taburetter före politik

Så blir det i alla fall en ”stor koalition” mellan socialdemokrater och konservativa i Tyskland. För tysk demokrati är det kort och gott för jävligt. De tyska väljarna har i efterhand fått allvarligt försämrade möjligheter att ställa politiska alternativ mot varandra.

Jag har skrivit om det tyska valet tidigare, här, här och här.

De partier som nu bildar koalition är valets stora förlorare. SPD tappade enormt med stöd på att svika sina kärnväljare, men fick en del röster tillbaka när det blev nytt liv i valrörelsen med vänsterpartiets framgångar och SPD:s egen vänsterretorik. Det som varit valrörelsens huvudtrend är att stödet för en rättvis välfärdsmodell gjort sig hörd.

Därmed bär SPD ett mycket stort ansvar – för att fegt ha valt hälften av taburetterna framför att stå upp för en politik som lutar åt vänster. Det enda bra med denna uppgörelse är att viktiga delar av den tyska arbetsrätten tycks vara fredade ännu en tid.

Valet stora vinnare, det nya vänsterpartiet, har stora uppgifter framför sig. Kan man tillsammans med fackföreningsrörelsen organisera ett motstånd mot kommande högerförslag? Det kräver att PDS inte förlorar sin udd i östra Tyskland och att vänstern lyckas skapa ett fungerande basarbete i Väst. Alternativet är växande politisk apati och obehagligheter.

Tandvården visar vägen - till det borgerliga avregleringshelvetet

Idag skriver tre utredare vid Folkhälsoinstitutet på DN Debatt om svensk tandvård. En stor studie visar hur låginkomsttagare väljer bort tandläkarbesök av ekonomiska skäl. Och läget förvärras.

Detta är bra att problemen ytterligare belyses, men de har varit kända länge. LO skrev en bra rapport om detta i somras. Politiskt har vänsterpartiet uppmärksammat situationen och drivit frågan i budgetförhandlingar och till och med Göran Persson har varit inne på att något måste göras, dock utan att det ännu lett till resultat. Gissningsvis kan vi dock få en förändring, om vi kan slippa utsättas för en grotthögerregering.

Tandvården är viktig i sig. Precis som debattörerna skriver påverkar dålig tandhälsa såväl det allmänna välbefinnandet som hälsotillståndet i övrigt. Det som hänt med tandvården är samtidigt också av intresse för hela välfärdssystemet. Att det skulle bli just så här med en modell där prisregleringarna är släppta och där tandvårdsförsäkringen i princip inte är allmän (utom för dem över 65, sedan 2002), kunde vem som helst (utom möjligen ortodoxa nationalekonomer) räkna ut i förväg. Vi har därmed fått en ”förnyelse” av tandvårdssystemet som gör att man nu, och framför allt om något decennium om inte åtgärder vidtas, kommer att se på människors tänder vilken samhällsställning de har.

Det är civilisatoriska vägval som vi står inför, med hela vår välfärd. Detta råkar för övrigt vara en huvuddiskussion i det numera allmänt bekanta förslaget till ekonomiskt policydokument för vänsterpartiet:

”Vägvalet är alltså tydligt. Antingen ett samhälle där vissa saker, som sjukvård, görs lika tillgängliga för alla. Då får de finansieras via skatter, som följaktligen måste kunna höjas. Eller eroderad skattefinansiering och en större börda som läggs på den enskildes privatekonomi. Det innebär inte alls att det blir ”billigare” för samhället, men det innebär lika stora skillnader i konsumtion av sjukvård som till exempel utlandsresor eller bilar. Vissa får inget”. (s. 32)

Med den tandvårdsfinansieringsmodell som vi idag har – och det som i ännu högre utsträckning väntar för hela välfärden med större inslag av marknadslösningar, som etablissemanget tycks se som nödvändigt – fördjupas klyftorna och vi får samtidigt en samhälleligt irrationell produktion av vård: för lite och för dyrt. I ett rikt samhälle borde det vara självklart att man har råd med god hälsa åt alla. Men när den offentliga sektorns tillväxt stoppas och rullas tillbaka, får vi den bisarra situationen att vi blir ”för rika” för att ha råd med vård och omsorg:

”Om den offentliga verksamheten ska bevaras på ungefär samma nivå, måste dess andel av den totala kakan öka. Det är inte möjligt att räkna mekaniskt här, eftersom det kan ske och sker effektivitetsvinster och produktivitetshöjningar också inom den offentliga tjänstesektorn. Men den relativa tendensen att verksamheterna kräver en växande del av de samlade resurserna, är given. När det är så innebär det, att om den offentliga sektorns andel är oförändrad kommer det att innebära nedskärningar. Och/eller så pressas vissa verksamheter, som vi betraktar som viktiga och rimliga i ett modernt samhälle kommer att helt upphöra. Det är en civilisatorisk tillbakarullning som vi har ett ansvar att ta kamp mot.” (s. 29)

En nyckelfråga i tandvårdsexemplet – med bäring på hela den generella välfärdsmodellen – är att just de som har lägst inkomster också är de med störst behov av tandvård. Tunga levnadsförhållanden och dåliga kontantmarginaler tenderar att i sig leda till sämre tandhälsa. I artikeln pekar man på att kvinnor med stora ekonomiska svårigheter löpte 6,1 gånger högre risk för dålig tandhälsa än dem utan ekonomiska svårigheter. Och 6,2 gånger högre risk för att avstå från att söka tandläkarvård.

En nog så tydlig skillnad mellan begreppen behov och efterfrågan.

Allmänna lösningar är omfördelande, rättvisa och samhällsekonomiskt effektiva. Marknadslösningar är ovärdiga ett modernt samhälle.

För övrigt vill bomb- och batongalliansen lägga ned Folkhälsoinstitutet. Det är nog säkrast, om man inte vill bli ledsen och kinkig över att få veta vad borgerlig politik har för effekter på folkhälsan.

Friendly Dictators Inc., några påminnelser

Ett inlägg på bloggen Olydig påminner om vad det var för folk som bjöds in till att återuppbygga Irak efter att landet grundligt förstörts av de av oljetillgångar ointresserade demokratispridarna. Nyttigt.

Att upprätthålla ett nätverk av brutala vasallstater i periferin är avgörande för USA:s ”krig mot terrorismen” – alltså den globaliserade militära kampen för att nuvarande ekonomiska världsordning ska bestå och exploateringen skärpas, på bekostnad av mänskliga rättigheter i såväl centrum som periferi. Noteras bör att flera av de nämna vänligt sinnade diktaturerna också används i den innovativa outsourcingen av utomrättsliga fängslanden och tortyr, som bland annat vår egen regeringen agerade underleverantör till, när den lät maskerade CIA-agenter bortföra två egyptier till tortyr i Egypten.

Detta är ett centralt karaktäristiskt drag för vår tid; det accentuerande sambandet mellan statlig intervention och nyliberal ekonomisk politik, mellan repression mot för tillfället besvärliga element och frihet för kapitalet.

Jag skrev för några månader sedan om den irakiska ”konstitutionen”, och den exploatering som därigenom grundlagsfästs i det återkoloniserade Irak. I en intressant artikel som rekommenderas beskrivs hur IMF, Världsbanken och WTO för vidare den ”strukturanpassning under pistolhot” som ståthållare Paul Bremer och den amerikanska ockupationsmakten satte igång. Det handlar till exempel om privatisering av alla statliga företag utom oljeindustrin (som öppnar upp för utländska intressen, utan att riskera kontrollen), och stopp för statssubventioner till mat (och därmed vidgat utrymme för livsmedelsjättar).

Våldet öppnar för den ”fria” företagsamheten. För övrigt heter mannen som skrev dokumentet om att bjuda in vänligt sinnade brutala regimer till budgivning om återuppbyggnaden, Paul Wolfowitz. Han är nu chef för Världsbanken. Säga vad man vill om amerikansk utrikespolitik – irrationell är den inte.

Ett viktigt radioreportage

Programmet Konflikt i P1 i morse bjöd på ett omtumlande och välgjort reportage om flyktingslussen Gyllene Ratten söder om Stockholm. Lyssna! Inslaget börjar 36 minuter in i första timmens program.

När vi kom till Sverige 1986 bodde vi på flyktingsluss i ungefär ett år. I ett rum när vi var tre, två när vi var fyra. Jag började i skolan i närheten och när vi väl fått uppehållstillstånd kom vi ganska snart iväg till en lägenhet i Tensta. Jag minns den tiden som ganska smärtfri, men miljön var naturligtvis inte den bästa. Mängder med människor med tunga minnen trängdes med varandra under mental press och en tung social situation, med sysslolöshet, mycket knappa ekonomiska resurser och en gnagande oro för framtiden.

Det här var ändå innan svensk flyktingpolitik hårdnade rejält i början av 90-talet. Nu är handläggningstiderna längre, betydligt färre får stanna och pressen på dem som är här skärps. I reportaget får vi höra människor som levt i denna ”tillfälliga” sluss i sex år. Det är ofattbart. Sådant här pågår i Sverige idag. Sådant är livet för tiotusentals invånare i landet.

Mest skär det kanske ändå i själen att höra beskrivningen från Jobbcentrum i Vårberg. Detta är alltså den så kallade Skärholmsmodellen. Den har hyllats, särskilt av folkpartiet, och alldeles särskilt av Mauricio Rojas. De människor som utsätts för denna modell har mycket sällan fått komma till tals. När FoU-enheten i Stockholms stad gjorde en utvärdering där också de som blir föremål för insatserna, framkom bilden av en verksamhet långt bort från de målformuleringar som saluförts i finrum och tidningsartiklar. Folkpartiet rasade då mot rapporten och krävde till och med att den skulle dras tillbaka. Man angrep Veronica Ekström, den socionom som genomfört studien, för att hon även är aktiv i vänsterpartiet. Ekström har följt vedertagen vetenskaplig praxis, och arbetade under översyn av en forskningshandledare. (Rapporten kan beställas av FoU-enheten, Stockholms stad). Folkpartiet kunde dock inte hantera situationen politiskt utan drog igång sitt mccarthyistiska maskineri. Jag såg för ett tag sedan en helt annan akademisk studie av Skärholmsmodellen redovisad i LO-tidningen, med ungefär samma typer av slutsatser (men hittar inte någon länk). Jag vet inte om folkpartiet skickade stadens revisorer på de forskarna. Att höra berättelserna i radioinslaget räcker hur som helst en bra bit för att begripa vad det är för typ av människosyn som ligger till grund för verksamheten och vad det gör med människor som genomgår den. Inte minst är det uppenbart att detta kan fortgå, just för att målgruppen huvudsakligen består av invandrare. Precis som i inslaget har negativa synpunkter kunnat komma fram till en bredare allmänhet först när etniska svenskar slussats igenom systemet, och klagat på det. Rasismen i det svenska samhället tar sig många olika uttryck.

Debatt i Lund

Lite reklam.

Debatt: Mänskliga rättigheter på en globaliserad arbetsmarknad - billiga kläder, men till vilket pris?.

Debatten äger rum på Kulturen i Lund lördagen den 8 oktober kl.12.30

Debattörer:
Ali Esbati (vänsterdebattör)
Johnny Munkhammar (Timbro)
Hanna Roberts (Amnesty Business Group)
Sven Olsson (Amnestys fackliga grupp)
Moderator: Stefan Gössling, (ass. professor Service management)

Arr.: Amnesty

-----
Noterar för övrigt att Johnny Munkhammar tycker junilistan har ett "på många sätt sympatiskt och vettigt program"

Illustrerad vetenskap - optioner

Termer vi minns, från undervisningen i finansiell ekonomi:

"In the money"



----------
"Out of the money"

"Visst är vi lojala"

En viktig facklig strid pågår i Stockholm. Ordföranden för Seko klubb 119 har avskedats för illojalitet av Connex. I praktiken tycks det uppenbart att företaget vill bli av med honom för att han varit besvärlig och ställt massa hårda säkerhetsrelaterade krav. Att anställningsförhållandet inskränker den grundlagsfästa yttrandefriheten är ett faktum i en kapitalistisk ekonomi. Men detta förhållande är alltför lite diskuterat som samhällsfenomen, trots att de flesta tillbringar en stor del av livet på arbetsplatsen. Ett konkret problem är att många människor har tvingats övergå från offentlig tjänst - där yttrandefriheten är mycket mer oinskränkt av anställningskontraktet - till verksamhet på entreprenad, där samma situation som i privata företag gäller. Ytterligare, och allvarligare, inskränkning i yttrandefriheten sker i praktiken med olika typer av osäkra anställningar. Under alla omständigheter har situationen på arbetsplatserna förvärrats i takt med att arbetstagarinflytandet minskat de senaste decennierna.

Vänsterpartiet har i riksdagen motionerat kring yttrandefrihet på arbetsplatsen - en viktig fråga. Pressmeddelande här.

Imorgon anordnas en demonstration av Seko klubb 119, mot Connex avskedsbeslut. Samling vid Åhlens i Sundbyberg 12:30

Nedan följer ett uttalandet, antaget av styrelsen i klubb 119, Seko Stockholm den 4 oktober 2005.

Visst är vi lojala!

Vi är lojala mot ett företag som inte låter vinsten äventyra tryggheten.

Vi är lojala mot ett företag som respekterar personalens, skyddsorganisationens och fackets oro för brister i tryggheten på arbetet, ett företag som inser att facket spelar en viktig roll för att säkerställa denna trygghet.

Vi är lojala mot ett företag, vars chefer förtjänar respekt på grund av sin lojalitet mot oss, sin integritet och rakryggade hållning, chefer som till fullo förstår att sätta det rätta framför det opportuna.

Ett sådant företag är vi lojala mot.

Konflikten gäller förstås långt fler än de Connex-anställda.

Pausinslag

Hörde ett litet reklaminslag för moderaterna på radio. Fast det lustiga var att det kördes på SR, i programmet som heter Ekot.

Texten till inslaget ligger här.

Till för en liten stund sedan hade den dessutom den sköna parollrubriken ”Moderaternas förslag ska rädda välfärden”.

Mitt favoritcitat:

Beräkningar som moderaterna har gjort visar att ytterligare två hundra tusen kommer att bli arbetslösa som en följd av regeringens politik.

Beräkningar som jag har gjort visar att inslaget till 85% består av reklam, till 10% av rent bullshit och till 5% av en saklig beskrivning av moderaternas förslag till bensinskattesänkning.

Norska synpunkter med vidare bäring

Via en blogg som tillhör ordföranden i Oslo Sosialistisk Ungdom, hittar jag ett välskrivet (visst, det är norska) och analytiskt skarpt inlägg om de nu intensivt pågående rödgröna regeringsförhandlingarna i Norge. Det rekommenderas varmt.

Inlägget är skrivet av Audun Lysbakken (enligt en tidning ”SVs Wonderboy”) som jag haft förmånen att då och då träffa och diskutera med under lång tid av kamp på varsin sida gränsen. Lysbakken satt den förra perioden i stortinget för SV och deltar nu i den referensgrupp som ska se till att den regeringsöverenskommelse som ska ros i hamn blir acceptabel.

Norge är lärorikt av många skäl. En tydlig vänsterretorik gick ordenligt hem för både socialdemokratin och centern, som i Norge har folkrörelseförankring i glesbygd och bland en småbondeklass som av olika skäl inte varit lika framträdande i Sverige, till exempel. SV gick framåt tidigare under valperioden på en ungdomlig vänsterlinje och sitt antiimperialistiska engagemang. I slutskedet tappade man kraftigt på partiledningens grepp att tona ned den radikala profilen för att inte störa regeringsfähigheten. I Norge, liksom i Sverige, har ungdomsförbunden – delvis med olika utgångspunkter, på grund av olika historiska läge, men i huvudsak på mycket likartade sätt – spelat en avgörande roll för vänsterns förnyelse, framåtanda och sociala breddning. SU har rönt enorma framgångar i skolvalen (som i Norge är mer institutionaliserade än här) och samtidigt skolat hela drös av drivande politiska figurer som Lysbakken och tidigare ordföranden Ingrid Fiskaa, en ledande person i det norska antikrigsarbetet.

Det kanske mest intressanta med den norska situationen är hur välorganiserade folkliga rörelser har kunnat uppnå viktiga politiska resultat och ändra den politiska dagordningen. Det är egentligen viktigare än hur många röster olika partier fick i valet. Det har kunnat upprättas allianser mellan till exempel Nei till EU (en massrörelse i Norge), Attac (radikala och välorganiserade, med en före detta ordförande i Röd Ungdom som respekterad ordförande), antikrigsrörelsen, och facket, på ett sätt som inte varit möjligt i Sverige. När man ser på en valaffisch från LO Oslo, från 1 maj 2003, med krav som ”Avvisa USA:s hegemoni, krig och ockupation”, ”Avlägsna Israels brutala ockupation och terror” och ”Nej till friskolor – ja till enhetsskolan”, förstår man också bättre att LO centralt haft ett gott läge för att ställa radikala krav på den kommande regeringsbildningen. En organisation som For velferdstaten, partipolitiskt obunden, men inte avogt inställd till partier, utan samverkande med bra, radikalt och framför allt organiserat folk, är ett viktigt norskt bidrag till hela Europas progressiva rörelser. Man kan se och lära. (En bra artikel i Flamman angående detta)

Så tillbaka till Lysbakkens text. Den centrala utgångspunkten i varje vänsterdiskussion om parlamentariska allianser måste som han skriver vara denna:

”Et sosialistisk venstreparti må være opposisjonelt i sin grunnholdning, selv i posisjon kan det ikke slutte å ha mål som går lenger enn regjeringskontorene tillater”

Det viktiga därefter är att konkret diskutera hur detta kan upprätthållas i olika situationer – hur rörelsen kan fortsätta att röra sig, oavsett vilken position man för tillfället satt sig på. Det finns aldrig några genvägar till detta – det kräver organisation. Konkret, levande basorganisation, gärna med beprövade metoder i botten.

Lysbakken tar sin utgångspunkt i Frankrike och det franska kommunistpartiets misslyckande. Han berättar om PCF:s kongress 2003, efter katastrofen. Själv var jag gäst på de franska ungkommunisternas kongress i mars 1996. Då skrev en tidning som Le Monde på ledarplats att Frankrikes starkaste politiska ungdomsrörelse samlas till kongress. På kongressen drev ledningen inför de 1000 ombuden ett grandiost och flummigt projekt om politisk och organisatorisk förnyelse. Det gick ut på att begrepp som ”nya arbetssätt”, ”bredare sätt att möta politiken”, ”fokus på enskilda frågor”, ”ta tillvara ungdomars förhoppningar i en ny era”, spreds runt som konfetti. Man självavvecklade delar av sin organisation och hoppades på att kul saker skulle hända, på samma sätt som moderpartiet, fast ännu mer. Två år senare gick det knappt att etablera faxkontakt med den centrala organisationen. I den franska verkligheten blev man snabbt irrelevant i breda folklagers ögon. De trotskistiska organisationer fick ett uppsving bland ungdomar. Arbetarväljarna gick i många fall i besvikelse över arbetarrörelsens partier till Front National, som till skillnad från kommunisterna och socialisterna lyckades skapa en sorts klassidentifikation och ge sken av att distansera sig från etablissemangets klassförakt – men med fascismens vidriga enkelspåriga svar på brännande samhällsfrågor.

Aron Etzler har utvecklat den franska erfarenheten – och satt den i ett sammanhang – i ett av de senaste årens allra viktigaste debattböcker för vänstern, Ta det tillbaka. Läs!

Det ska bli spännande att fortsätta följa den norska erfarenheten. Förhoppningsvis kan det bli som Lysbakken vill – en motsatt väg jämfört med det franska misslyckandet.

Junilistan – ett nytt högerpopulistiskt parti är fött

Junilistan ställer upp i riksdagsvalet 2006. Igår presenterades ett ”oktobermanifest”.

Programmet är på alla väsentliga (och de flesta oväsentliga) punkter ett hårt högerprogram. Skatterna ska sänkas. Den offentliga sektorn ska bantas genom att ”successivt rationaliseras”, alltså utsättas för nedskärningar och ytterligare ökat tryck på de anställda. Statliga företag ska säljas ut, arbetsförmedlingar ska privatiseras, socialförsäkringssystemen ska urholkas genom att taken inte ska höjas och därmed allt fler underförsäkras. Privatskolesystemet (kallat ”friskola”) ska utsträckas till andra välfärdsområden, till exempel sjukvården. Gubbarna har tänkt till och vill också ha pigavdrag, här kallat ROT för kvinnor, där bokstäverna står för Rengöring, Omsorg, Tvätt! Inte särskilt svårigenkännlig politik.

Ett av de förslag som har störst negativa effekter döljs lite bland skrivningarna. Det handlar om den stora, avgörande omfördelning som sker med det kommunala skatteutjämningssystemet. Under stridsrop om decentralisering vill man frånta kommuner där skatteunderlaget består av människor med lägre inkomster, möjligheten att erbjuda adekvat samhällsservice. Och så här fantastiskt beskriver man hur det ofrånkomliga resultatet ska bedömas: ”skillnader mellan kommuner och regioner måste då accepteras och inte ses som missförhållanden”!

På ett område som kan tyckas komplicerat och därför troligen kommer att diskuteras ganska lite i rådande medieklimat presenterar partiet ett konsekvent, radikalt högerprogram för beskuret folkstyre, och det är i författningsfrågorna. När man rör sig bortom EU-relaterade frågor, där man ofta hamnar rätt och försvarar folkstyret, så uppträder en hel katalog av författningsförslag som skulle rulla tillbaka folkliga framsteg uppnådda under efterkrigstiden och göra svensk demokrati mer ihålig.

Det handlar om skilda valdagar (som erfarenhetsmässigt drar ned valdeltagandet samt öppnar upp för lokal populism utan möjlighet att ställa till svars), färre riksdagsledamöter (som minskar den regionala förankringen, minskar proportionaliteten i valsystemet och gör det svårare för mindre partier att verka i riksdagen), ökat inslag av kraftigt ökade inslag av personval (som förstärker fragmentisering av politiken och urholkar rörelseaspekten i det politiska systemet). Viktigast är kanske ändå att en högerns våta dröm plockas fram: författningsdomstol. Tanken att experter och domare ska överpröva de folkvaldas beslut har hängt med ända sedan högern tvingades släppa efter för parlamentarismen.

Jag vill tipsa om Mats Einarssons utmärkta artikel om författningsfrågor i skriftserien Vänsterns programfrågor (#4). Artikeln finns på sidan 90-100.

Det är synd att det blivit så här med Junilistan, men inte helt oväntat heller. Partiet har spelat en roll i att ge uttryck för ett brett EU-motstånd. Men när man ska göra riksdagspolitik blir de tongivande företrädarnas bakgrund och livssituation, och (därmed sammanhängande), organisationens struktur utslagsgivande. Nu får vi ett högerpopulistiskt parti istället som utöver sin högerplattform kanske till och med öppnar upp för extra reaktionära saker som abortmotstånd och gud vet vad. Med tanke på att folkpartiet för en allt mer konsekvent rasistflörtande, blåbrun politik kanske inte just detta blir framträdande i Junilistans politik, men det mesta kan hända. Och även om det hela kan få den glada bieffekten att kd åker ur riksdagen, så bidrar Junilistans plattform till en ytterligare högervridning av det politiska landskapet – i alla fall om inte arbetarrörelsens partier lyckas skärpa sin politik och erbjuda ett tydligt vänsteralternativ. Den största risken är om Junilistan genom att smussla med det faktiska innehållet i sin politik drar socialdemokratiska röster för att med naturlighet bli stödhjul åt en eventuell Reinfeldt-regering. En ny Ny demokrati.

Till sist bör man konstatera att miljöpartiet därmed tyvärr fortfarande är det enda borgerliga vänsterpartiet. Samt att förnekandet av höger-vänsterdimensionen i politiken är och förblir en högerståndpunkt.

----------
Läs också Tony Johanssons kommentar.

Två dikter från 60-talet

I gamla papper bläddrar jag fram Jevgenij Jevtusjenkos fantastiska dikt från 1961 – Babij Jar. Den börjar med raderna

Vid Babij Jar finns ingen minnessten.
Tvär som en skrovlig gravskrift är ravinen.

Ställd framför platsen för illdådet – här mördades över trettiotusen ukrainska judar under några dagar 1941 – reagerar poeten som människa, sammankopplad historiskt, organiskt med lidandet. Människans storhet ligger i att hon kan begripa sammanhang, utsträcka sin empati – solidarisk medkänsla, inte ömkan – över tid och rum. Miljoner människor i hundratals länder har läst Jevtusjenkos dikt, bytt in sig själva när han är Dreyfus, Anne Frank eller en pojke Bialystok. Dikten avslutas:

Må Internationalen ljuda
som en dånande fanfar
när jordens siste judehatare
lagts i sin grav!
I mina ådror finns det inget judiskt blod.
Men de som hatar judar
hatar mig
krampaktigt i sitt hat
som vore jag en jude själv
och därför
är jag en äkta ryss!

Att förstå smärtan är också att känna ekot av förtryck, veta att förtryck föder motstånd. Att ”mänskan hon är mänska / därför vill hon inte gärna trampas ned”, som Brecht uttrycker detta mänskligt universella. Det är den insikten vi bär med oss, alla vi miljoner och åter miljoner runt om på jorden som reagerar mot behandlingen av palestinierna. Det ligger som en grundton kring allt det konkreta; dödsskjutningarna, vägspärrarna, kartritningarna, husdemoleringarna, vattenbristen, de stillastående sopbilarna.

Den här dikten är skriven tre år efter Jevtusjenkos Babij Jar, av Mahmoud Derwish. Den publicerades i Clarté, nr 1, 2002. För översättning från engelska/arabiska står Hans Isaksson:

ID-KORT

Till protokollet:
Jag är arab
Och mitt ID-kort har nummer femtiotusen
Jag har åtta barn
Och det nionde på väg efter sommaren
Blir du arg?

Till protokollet:
Jag är arab.
Jag arbetar med åtta kamrater i ett stenbrott
Jag har åtta barn
Jag skaffar dem bröd
Kläder och böcker
Ur stenarna.
Jag tigger inte om allmosor vid din dörr
Och jag ödmjukar mig inte vid tröskeln till din kammare
Så – blir du arg?

Till protokollet:
Jag är arab
Jag har ett namn utan titel
Tålmodig i ett land
Av rasande människor
Mina rötter
Fanns här före tidens begynnelse
Och innan tidsåldrarna tog sin början
Före pinjerna och olivträden
Och innan gräset växte

Min far kom från ett släkte av plöjare
Inte från en gynnad klass
Och min farfar var bonde
Varken väluppfostrad eller välboren!
Han lärde mig solens stolthet
Innan han lärde mig att läsa
Och mitt hus är som en herdes hydda
Gjort av grenar och bambu
Har du uppfattat min ställning?
Jag har ett namn utan titel!

Till protokollet:
Jag är arab
Du har stulit mina fäders odlingslundar
Och den jord jag har odlat
Med mina barn
Och du lämnade oss intet
Utom dessa stenar.
Så kommer staten att ta dem
Som det ryktas?

Därför!
Skriv överst på första sidan:
Jag hatar inte folk.
Jag är ingen inkräktare
Men om jag blir hungrig
kommer usurpatorernas kött att bli min föda
Akta er
Akta er
För min hunger
Och för min vrede