Ring, klocka, ring

Det är svårt att skriva något meningsfullt om Staffan Norbergs imponerande innehållslösa grevinnan-och-betjänten-artikel på DN debatt, där han ondgör sig över vänsterpartiets förnyelseprocess. Men Röda Raketer och Helena Duroj har lyckats väl. Läs dem!

Jag konstaterar bara att Staffan Norberg fortfarande drivs av två starka antipatier:

Ett starkt ogillande av föreningsdemokratiska processer. Så länge jag minns har Staffan Norberg tyckt att sådant som motionsbehandling och kongressbeslut är förlegat och problematiskt. Han har efterlyst ”nya arbetsformer” som innebär att partiets beslutande organ inte fattar beslut i politiska frågor. Det skiner också igenom i denna artikel. Just de partiprogram som Staffan Norberg så länge tycks ha mått dåligt över – och för övrigt inte ens tycks veta kallas partiprogram – behandlas inte av den partiledning som han tidigare tillhört men nu kritiserar i verklighetsfrånvända termer. De förbereds av en separat programkommission och fastställs av partiets högsta beslutande organ, kongressen. Det är också symptomatiskt att Staffan Norberg betecknar vänsterpartiets långsiktiga och tålmodigt framgångsrika organisationsarbete i gruppen Konsten att bygga ett parti, för ”en total katastrof”. Gruppen sysslar med att förbättra sådana oglamorösa men för varje demokratisk organisation oundgängliga saker som styrelseutbildningar, internkommunikation och utåtriktat basarbete. Sådant har Staffan Norberg alltid sett som snarare ett problem. En medlemsorganisation kan nämligen bete sig på jobbiga sätt, till exempel uttrycka andra åsikter än dem man kommit till samförstånd om med andra kommunalråd.

Det för till den andra punkten. Motviljan att ge uttryck för något som andra politiker ogillar. Idén om att vänsterpartiet skulle vara ett framgångsrikt parti om det tyckte ungefär samma saker som andra partier är uppenbart katastrofal. Men den överensstämmer med en uppfattning om politiskt arbete som allmänt chefande snarare än en verksamhet som ska leda till förändring av sociala strukturer verkligheten i någon viss – av de stundtals föraktliga medlemmarna i partiet påverkbar – riktning. Det innebär ett konfliktperspektiv. Det är ett skällsord för Staffan Norberg. Det är förresten intressant att han länge framställde sig som förkämpe i miljöfrågor. I verkligheten handlade det huvudsakligen om viljan att tona ned andra delar av vänsterpartiets politik och fokusera på frågor som i mindre utsträckning laddas av sociala konflikter. När nu förslaget till partiprogram tar ett steg framåt i miljöfrågorna, och tydligare sätter in dem i sitt sociala sammanhang, där behovet av fördelningspolitik och ett radikalt ifrågasättande av kapitalismens logik framträder – då är Staffan Norberg missnöjd. Det är mycket talande.

Det framgår ju annars inte så mycket av Norbergs artikel vad det är han tycker att vänsterpartiet borde göra politiskt. Tydligen är det dock dåligt att stå upp för en annan ekonomisk politik än den som förs idag. Och det var också en ståndpunkt som Norberg torgförde före valet. Till exempel när han, som ett eko av den nuvarande regeringen, talade om vikten av att ”frigöra sig från den attityd som ofta gör att människor tillåts göra sig till offer för det moderna samhällets avigsidor eller i vissa fall utnyttja välfärdssystemen”, vilka ”steg för steg omvandlats till något som används för att hantera allmän otrivsel med livet, relationsproblem, stress eller tidsbrist”. Den fråga man får ställa sig är ganska enkel: varför skulle någon (som inte är kommunalråd i en koalition) vilja rösta på, eller, till och med drista sig till att vara medlem i ett "vänsterparti" som talar om rättvisa i allmänna termer, men systematiskt undviker vänsterpolitik?

Nåväl. Jag tror ändå att Staffan Norbergs artikel kan vara nyttig. Förhoppningsvis kommer fler att läsa förslaget till partiprogram för vänsterpartiet, som artikeln ju inte med ett enda ord berör i sak.

Tack och hej. Nu drar jag till Norge ett tag och ser vad som händer.

Inte samma lika

På väg hem ikväll, denna gång med massor att bära, noterar jag att min tunnelbanestation Rinkeby återigen är helt avstängd på grund av ”ordningsproblem” – alltså att några ungdomar smällt smällare och raketer tidigare.

Hur troligt är det på en skala, att man stängt av hela Östermalmstorg eller Karlaplan flera kvällar under en långhelg, om snorungarna hade varit fulla brats som sprutade champagne på folk? Och då är de boende i Rinekby i högre grad än på många andra ställen i Stockholm hänvisade till kollektivtrafiken.

Respekt för samhällsinstitutioner är viktigt. Det bygger på ömsesidighet och likabehandling. Diskriminerande kollektiv bestraffning bidrar inte positivt. Kanske något för statsministern att fundera på resorna mellan sina hemliga furstebesök.

Källhänvisning

Svd om statministern:

– Jag går sida vid sida med folket, vars förtroende jag bär, säger Fredrik Reinfeldt med det högstämda allvar som ibland präglar honom.

Femte Mosebok om HERREN:

Herren, din Gud, vandrar omkring i lägret; han vill rädda dig och överlämna dina fiender åt dig. (23:14)

Borgerlighetens diskreta charm

Du vill inte missa detta. Paolo Pissoffi levererar en sorts årskrönika: Ett julbord för mycket. Lysande.

Hanne Kjöller ger bort en tavla till Federley. Det är ett inramat isärslitet kollektivavtal.
”Fack is an ugly word.
As we both have heard.”

På färd med mörkrets hjärta

Regeringens cyniska högerpolitik, som systematiskt slår sönder välfärdssystemen, göder de rikaste och sätter redan prövade människor under hård press, uppfattas tydligen av många människor som cynisk högerpolitik, som systematiskt slår sönder välfärdssystemen, göder de rikaste och sätter redan prövade människor under hård press.

Regeringens valstrategi har med andra ord inte fungerat så bra efter valet.

Alf Svensson var minister i den förra borgerliga regeringen, som förde en nästan lika cynisk högerpolitik, varvid han underströk att det var viktigt att ”sitta still i båten”. Alf manar nu regeringen att ”inte bara […] tala till hjärnan utan också till hjärtat”.

Jovars. De arbetslösa har statsministern redan slagit fast att dem talar han inte till – varken hjärnan eller hjärtat, får vi förmoda. Andra, som har jobb och ogillar högerpolitiken med hjärnan ska istället övertygas genom hjärtat, eventuellt ”ty från hjärtat kommer onda tankar, mord, äktenskapsbrott, otukt, stöld, mened, förtal” (Matt 15:19)*. Eller, så lutar sig Alf Svensson snarare mot 5:e Mosebok, där Moses efter några schyssta extremesport-pass drar tunga rhymes för sina homies:

Dessa ord [exv. ”Det måste löna sig att arbeta”, ”bidragsfusket ska bekämpas”, ”utanförskapet ladi ladida”] som jag i dag ger dig skall du lägga på hjärtat. (6:6) Du skall inpränta dem i dina barn och tala om dem när du sitter i ditt hus och när du är ute och går, när du lägger dig och när du stiger upp. [Check] (6:7) Du skall binda dem som ett tecken kring din arm, och de skall vara ett kännemärke på din panna. (6:8) Du skall skriva dem på dina dörrposter och i dina stadsportar. (6:9)

Håll alltså utkik efter dörrrpost- och stadsportsrelaterade utspel från Hr. Schlingmann.

För de moderata kärnväljarna är det varken nödvändigt att tala till hjärnan eller hjärtat – det torde räcka gott med plånboken.

PS. En kort kommentar ca 40 sekunder in i denna trailer.

Something Lemony

Illustrerad vetenskap: kapitalismens stabila kärna.

Åsså lite musik

Ingen riktig julglädje utan röda klänningar, synkroniserade sångrörelser och en lite skabbig björn. (Via Anna H)

Ännu mer julstämning i det heliga landet

Koloniala julhälsningar. Peace!

Kolla förresten in Santa's Ghetto. Bilden nedan en Banksy-målning i Betlehem. (Via Paolo Pissoffi).

Ställa upp

Missa inte Mikael Nybergs korta text i Aftonbladet häromdagen - om åderlåtningen av den gemensamma sektorn; tillbakrullningen, avciviliseringen.

Julstämning i Betlehem

Israeliska soldater misshandlade fem fredliga demonstranter, varav en i tomtedräkt, som protesterade mot byggandet av Apartheidmuren.


[Vi minns även julstämningen 2006 och 2005]

När fan blir gammal...

... vill det till att lägga ned fraktionsarbetet.

Att ligga lågt och somna in

Missa inte veckans Flamman, det sista numret för året, där det bland annat finns mycket om Vaxholmsdomen i EG-domstolen. Hanna Löfqvist har bett ett antal politiska och fackliga profiler om en kommentar. Det är starka ord, också från dem som brukar vara försiktiga i orden. Hans Karlsson, tidigare avtalssekreterare på LO och arbetsmarknadsminister (s):

Jag är besviken och oroad över domen. Domen går mot de intressen jag företrätt och försvarat under hela mitt liv.

Jan G. Andersson skriver en ledarkommentar i tidningen Östran, med rubriken Mona viker ner sig. Han skriver där om uppgifter från socialdemokraternas gruppmöte i riksdagen i tisdags, att Mona Sahlin förklarat att partiet ska ligga lågt i frågan. Det är inte så svårt att tro på uppgifternas sanningshalt om man ser på reaktionerna från socialdemokratiskt ledningshåll efter domen. Men det är fruktansvärt beklämmande.

En av de få åsikter som Mona Sahlin tydligt gett uttryck för, är att socialdemokratin måste ”gå vidare” från uppdelning i ja-sida och nej-sida när det gäller EU. Vaxholmsdomen visar hur märklig själva den problembeskrivningen är. Just eftersom EU är en realitet är det ju viktigt att ta ställning. Inte i ja och nej som abstraktioner, utan till det konkreta system som på ett helt fundamentalt sätt påverkar den svenska politiken, påverkar möjligheterna att föra politik över huvudtaget. Här dyker den viktigaste politiska frågan på decennier upp i svensk debatt; en fråga om själva essensen i konflikten mellan höger- och vänstersidan i svensk politik – och då ska det socialdemokratiska partiet, som har rekordstöd i opinionen just för att folk avskyr den borgerliga politikens resultat, ligga lågt!

EU för systematiskt bort makten från de demokratiska arenorna, urholkar det gemensamma ägandet och upphöjer på område efter område marknadsliberalismen till lag – lag som står över svenska grundlagar. Vaxholmsdomen gör det särskilt tydligt, men mycket har hänt innan och mer kommer att hända senare. Ska socialdemokraterna ligga lågt i snudd på varje viktig politisk fråga utom huruvida regeringen Reinfeldt är snäll eller dum? Och samtidigt gå ut och presentera sig som ”alternativ” till dagens politik?



[Läs också]:
- Flammans huvudledare
- Peter Gustavssons kommentarer till domen och den socialdemokratiska EU-debatten.

Nihil humani a me alienum puto

Katrine Kielos skriver julsaga om den gränslösa människan - längtan kontra efterfrågan - i Dagens Arena.

Den utrikespolitiska linjen ligger fast - bakom dimridån

DN rapporterar om förändringarna i Sveriges utrikesrepresentation. Bland annat försvinner ambassaderna i Filippinerna, Angola och Laos. Istället tillkommer det som tidigare meddelats i Baghdad och Kabul. Och så ska den svenska närvaron hos den kärnvapenbestyckade angreppspakten Nato ”uppgraderas”. Det visar enligt regeringsbeslutet ”den betydelse Sverige fäster vid samarbetet med Nato”, som den motvilliga svenska opinionen alltså försäkras om att vi inte ska anslutas till, men som vi varje dag sugs upp i, utan offentlig debatt. Och så ska vi alltså ha ambassader i länder vilkas regeringer är fullkomligt beroende marionetter för nämnda militära angreppspakt, som för närvarande ockuperar länderna.

Vänsterpartiets utrikespolitiske talesman Hans Linde lyfte denna fråga redan i mitten av november. Vänsterpartiet skriver i sitt yttrande: ”Att i dagsläget öppna ambassader i dessa länder kan inte ses som något annat än ett stöd till USA:s ockupationer och ett försök att ge legitimitet till två regimer som saknar det”.

Bort alltså, från utvecklingsländer, där en svensk närvaro stärker möjligheterna till bredare uppfattning om världsläget och till en mer självständig utrikespolitik. Upp och hoppa i knäet på herrarna i Washington istället.

För övrigt rapporteras samtidigt om ändringar i Sveriges bidrag till FN-systemet. FN:s utvecklingsorgan UNDP har under lång tid med begränsade resurser utfört ett mycket värdefullt arbete med statistikinsamling, analys och en del projekt, som fördjupat förståelsen för den globala utvecklingen. Bland annat har UNDP:s Human Development Report och det Human Delevopement Index som presenteras där, bidragit till en global debatt där blicken kan lyftas en aning från de snäva siffror som Världsbanken och IMF presenterar. På så sätt har organisationen varit, och fortsätter att vara, en modest men viktig röst i den stora men fattiga kör av kritiker gentemot de nämnda, USA-ledda organisationernas katastrofala, marknadsfundamentalistiska ”rekommendationer”.

Det känns med andra ord helt följdriktigt att den svenska regeringen nu kraftigt skär ned på sitt bidrag till UNDP.

Julen är en undrens tid

Den här julhälsningen är lätt absurd, på ett ganska skönt sätt:



(Från Lasses bildblogg)


Den här julhälsningen är lätt absurd, på ett ganska... annorlunda sätt.

Kollektivt för klimatet

I Jokkmokk kommun har Vänsterpartiet, under ledning av kommunalrådet Anna Hövenmark, drivit fram (nästan) gratis busstrafik i Jokkmokk kommun. Medborgarna erbjuds köpa ett busskort för endast 100 kronor, vilket berättigar till fria bussresor inom kommunen, under hela testperioden fram till augusti 2008.

Det visar sig nu att försöket blivit en succé. Många bilresor har ersatts av gemensamma resor, vilket innebär att resurserna används mer effektivt och utsläppen kraftigt minskar.

Det är den här typen av grepp – inte enstaka, utan som delar av en övergripande strategi – som krävs för att ta tag i miljö- och klimatproblematiken på ett verkningsfullt sätt. Här har naturligtvis högern inget alls att komma med. Samhällsomställning kräver samhälleliga insatser.

Vänsterpartiet har i sina alternativa budgetförslag presenterat ett konkreta förslag till klimattaxa i kollektivtrafiken – att kollektivtrafiken kan byggas ut och avgiftsbefrias för att föra över resandet från privatbilism till kollektiva och mindre klimatpåverkande resformer. Medel avsätts för två storskaliga försök i ett storstadslän respektive ett glesbygdslän.

En framgångsrik miljöpolitik kommer att behöva gå hand i hand med ett ifrågasättande av marknadsfundamentalismen.

Början på slutet - och/eller dags för nystart

Det kommer säkerligen att behöva sägas mycket mer om detta, men grundfrågan är enkel: EU är ett marknadsfundamentalistiskt statsbygge, och det faller sig därför naturligt att EG-domstolens perukgubbar nu har dömt bort den svenska arbetsmarknads- och välfärdsmodellen i det så kallade Laval-målet. Och katastrofalt, förstås, för alla som tycker att principen om lika lön för lika arbete är viktigt, och som söker verksamma vägar att tillgodose värdiga arbetsvillkor för människor.

Nu är tid för omvärdering och reorganisering på sina håll. Så här skrev den socialdemokratiske trotjänaren Arne Kjörnsberg, fram till valet ordförande i riksdagens finansutskott, på sin blogg i lördags:

Om EG-domstolen går emot Byggnads tycker jag att det är skäl för att vi skall lämna EU.

Det är ett rättframt ställningstagande som nu måste upp till seriös debatt i fackföreningsrörelsen. Det blir logiskt ohållbart att omfamna en politisk organisation och process, som principiellt och praktiskt underminerar själva grunden för fackens verksamhet.

Till att börja med måste man konstatera att dessa marknadsfundamentalistiska principer får en fastare form i den nya konstitutionen. Steg 1A är att vi ska få folkomrösta om denna konstitution. Här skulle facken kunna inträda i en avgörande folkbildningsroll.

Fredrick Federley konstaterar att dagen ”blev mer spännande” än han ”vågat hoppas på”. Och mannen som kallas ”Lavals juridiska ombud” – alltså Svenskt Näringslivs politiska bulvan för att vid sidan av folkstyret och den demokratiska debatten rasera den svenska modellen – kallar domen för ”en bra pusselbit i de diskussioner som arbetsmarknadens parter har”.

Det är dags att börja spela ett helt annat spel nu.


[DN][DN2][SvD][SvD Ledarbloggen][Aftonbladet]

OBS: Hanna Löfqvist (som skriver kort om domen här) samlade för ett tag sedan länkar till en rad texter om Vaxholmsfallet. Värdefullt. Läs på!

Var god vänta - samhällsförstörelse pågår

Kyrkan slår larm om att socialen i Stockholm skickar människor dit istället för att ge dem det stöd som borde vara självklart enligt anständighetens normer i ett modernt välfärdssamhälle – samt socialtjänstlagen. Signalerna från överklassens politiska gren i stadshuset om att tumskruvarna ska dras åt på de mest utsatta har varit resoluta. Att socialbidragstagare inte ska ha rätt till SL-kort är bara en del av förskjutningen. Precis som Cecila Matton på församlingen i Hässelby konstaterar mår också många av handläggarna mycket dåligt över den pressade situationen. På en del håll är läget för personalen ohållbart.

Moderaten Ulf Kristerssons kommentar – vi minns honom bland annat från den härliga historien med ”jobbgarantin” för socialbidragstagare – till situationen är kanske det mest fascinerande:

Vi är i en högkonjunktur och Stockholm är väldigt välmående. Samtidigt finns det fortfarande trasiga människor. Det innebär att vi upplever klyftorna som större, kontrasterna känns starkare. En storstad är en brutal plats.

Jo, om klyftorna blir större, så kan det förstås vara så att vi även upplever dem som större. Ulf Kristersson menar alltså att vi alla borde låta bli. Som om det inte skulle vara än mer förnedrande och provocerande att hänvisas till kyrkan, i ett läge då stadens pengar kanaliseras till skattesänkningar för de ”väldigt välmående”! Men jovars, man ska väl tänka att det är som det är, för ”en storstad är en brutal plats”.

Hänvisningen till kyrkan är samtidigt en fullt naturlig del av det reaktionära, borgerliga avciviliseringsprojektet. Överklassen kliver ut, ordnar till det i sin ghetton och powersprätter iväg några spänn i juletid för att lätta sitt samvetet och höja sin status. Samtidigt ska andra, som för tillfället inte är i skiten tänka att de som är det måste ha gjort något för att förtjäna det, eller åtminstone måste råka vara ”trasiga människor”. Jag upprepar en del av det jag skrev på bloggen före valet:

Jag får rysningar i hela kroppen när jag läser att Kristina Axen-Olin (m) säger att ”svenskarna har ett större hjärta än man tror”. När överklassens parti talar om vikten av ett stort hjärta, då bör alla varningsklockor man har ringa på en gång. Det förnedrande välgörenhetssamhälle som arbetarrörelsen en gång gjorde upp med ska inte tillåtas komma tillbaka. Människor ska ha rättigheter i samhället, relationen till samhällets hjälpinsatser ska vara en av påverkan och krav, inte underordning och tacksamhet. Jag påstår naturligtvis inte att den nuvarande socialstaten är jättebra. Vi lever i ett klassamhälle och staten har där disciplinerande och repressiva element, också i den sociala vården. Men det är ljusår konceptuellt mellan att ha lagstadgad rätt till vård och att leva i ett samhälle där den rätten vittrar bort till förmån för uppbygglig välgörenhet.

Vi kan dra oss till minnes orden på SvD:s ledarsida när attackhögerns Stockholmsbudget – med verksamhetsnedskärningar och skattesänkningar – drevs igenom:

Jag skulle snarare välja begreppet medkännande. Det finns ett socialt engagemang som känns bra.

Jovisst. Känns bra för dem som räknas – de kroniskt kverulerande förmögenhetsackumulanterna. Inte för oss andra, som råkar tycka att alla människor är ömtåliga – och förmögna att bygga ett godare liv i gemenskap. Att det är det som är att leva i ett samhälle.

De tappade arbetarväljarna

När Demokraterna helt misslyckats med att utgöra ett alternativ i ekonomisk-politiska frågor och fortsatt förlora i kollektiv identifikation med arbetarväljarna, har republikanerna, inte minst genom tålmodigt basarbete, kunnat utnyttja ”moralfrågor” och reaktionärt värderingstugg för att få arbetarröster med en utstuderat arbetarfientlig, extrem högerpolitik. I USA, med sitt djupt korrupta politiska system, en sedan decennier tillbaka snudd på likviderad arbetarrörelse och ett omfattande utanförskap, har processen förstås en särskild dynamik. Men det är i grunden samma typ av process som ägt rum i en rad europeiska länder och är på gång i andra.

Diagrammet ovan kommer från ett (i och för sig inte särskilt klargörande eller analyserande) inlägg i en diskussion kring Thomas Franks vida omtalade bok What’s the Matter with Kansas? – how conservatives won the heart of America.

Aron Etzlers båda böcker, Ta det tillbaka och Trondheimsmodellen är mycket värdefulla bidrag till att beskriva och analyserar problematiken i en europeisk kontext.

Hurra igen

Den kulturafton som ordnades på Teater Tribunalen, för att fira CH Hermanssons 90-årsdag blev en verkligt oförglömlig händelse. En rad artister, bland andra Mikael Wiehe och Kim Anderzon uppträdde med sånger och dikter, teaterensemblen framförde stycken ur CH:s fantastiska intervjuböcker Kommunister I och II, och Björn Granath briljerade med att spela upp ett utdrag ur Dario Fos Mistero Buffo. Jag inser att jag missat något storartat – måste se och läsa verket vid första bästa tillfälle. Dario Fo hade själv lämnat en personlig hälsning, som framfördes via Carlo och Anna Barsotti. Bilder från tillställningen kan ses här.

"Därför är ISAF i Afghanistan"

På försvarsmaktens hemsida:

Den som gillar historia, speciellt krigshistoria, har ett himmelrike i Afghanistan. Var man än åker finns minnen - ett monument här, en stridsvagn där, ett raserat hus som kanske är från stenåldern, kanske från förra året. Och så en mina här och lite oexploderad ammunition där, förstås.

Citerat i senaste numret av FiB. (Julklapp?)

Easy listening (hard playing)

För oss förtappade som fortfarande nördar ur på schysst gitarrspel. Den här snubbens grejer hittade jag av en slump på YouTube. Otroligt. Varning: det finns flera hundra klipp som han har lagt upp – man kan fastna i timmar.

Hurra igen!

Idag fyller CH Hermansson 90 år. Tidningen Vänsterpress har gjort en omfattande intervju med honom, illustrerad med fina bilder. Läs den!


Jag passar också på att tipsa om min recension av Werner Schmidts stora CH-biografi som kom för två år sedan.

Hurra!

Åsa Linderborg får Ivar Lo-priset.

– Fantastiskt. Större pris och ära kan jag inte få. Jag är jättestolt. En bok som betyder något för fler än mig själv. Att få finnas i en tradition av arbetarlitteratur, säger Åsa till KA.

Helt rätt. Hennes bok är en stor arbetarroman. Den förtjänar att vara med i vår verkliga kanon.

En berättigad fråga

Migrationsverket "delar uppfattningen att det råder svåra levnadsförhållande i Somalia och i Mogadishu", men anser inte att det råder någon väpnad konflikt där. Bedömningen ligger till grund för avvisningsbeslut till området. Kalle Larsson ställer en berättigad fråga:

Man kan fråga sig vad som krävs för att Migrationsverket ska anse att det råder väpnad konflikt när det varken gäller för situationen i Irak, Afghanistan eller Somalia? [Läs hela kommentaren]

Skulle vi inte kunna enas om att i de fall USA ockuperar ett land, och/eller understödjer regimen i landet, kan det per definition inte råda någon väpnad konflikt? Det skulle nämligen ge objektiva bedömningskriterier, samtidigt som utfallet bleve detsamma som idag.

"I en sådan här situation behövs distans"

Jomen faktiskt, in och kötta bara, mal ner motståndet.

Att bygga den västerländska värdegrunden

Signaturen ”KD” som kommenterade ett tidigare inlägg tipsade om en helt jävulskt rolig folkbildningssajt där nyckelavsnitt ur bibeln illustreras med hjälp av lego. Fan-tastiskt.


När du drager ut mot dina fiender och slår läger, skall du taga, dig till vara för allt vad orent är. Om bland dig finnes någon som icke är ren, därigenom att något har hänt honom under natten [Nya bibelöversättningen: genom att få utlösning under natten], så skall han gå ut till något ställe utanför lägret; han får icke komma in i lägret. Och mot aftonen skall han bada sig i vatten, och när solen går ned, får han gå in i lägret. Du skall hava en särskild plats utanför lägret, dit du kan gå avsides. Och du skall jämte annat som du bär hava en pinne, och när du vill sätta dig därute, skall du med den gräva en grop och sedan åter täcka över din uttömning. (Femte Moseboken 23:9-13)

Rosenkindad Nyliberalism i Bild / Kulturfront

Mattias Svensson levererar filmsnuttar från 1990-talet.

Sagan om radikalen som handlade för lite böcker, tidskrifter och pins

Nu är det snart jul. Skit samma om man "firar" eller inte – det är viktigt att man köper saker på Red Planet! Vissa saker kan man handla för sitt eget nöje, andra för att glädja sina nära och kära. Idag är sista chansen om man vill vara helt säker på att få sina julklappar i tid.

Jag vill slå ett särskilt slag för Aron Etzlers bok Trondheimsmodellen, det fullspäckade och i några fall för svensk vänsterdebatt banbrytande senaste numret av Socialistisk Debatt, och Örjan Svedbergs Brev från en omöjlig tid, som samlat dokument från den skändliga razzian mot det svenska kommunistpartiet den 10 februari 1940.

Inte riktigt människa

Kvinnan är alltid kvinna, medan mannen endast är man i ”könsliga stunder” – annars människa; individ – menade Rousseau. Beskrivningen åskådliggör utmärkt väl en av könsmaktsordningens kärnor. Mannen som på dagen pekar med hela handen på kontoret, på kvällen släpper loss i tradjazz och på helgen rufsar barnen i håret på fisketur är mångfacetterad, vidsynt, egen. Kvinnan som uppslukas av sitt förvärvsarbete, pussar barnen god natt för att gå ut på dans och vilar med nördiga dataspel eller uppbyggliga romantiska komedier, hon är utspänd, förvirrad, artificiell. Och vad med baaarnen – egentligen?

Katrine Kielos skriver väldigt bra i Expressen om Doris Lessing, Bruce Springsteen och detta med att vara människa – Everybody’s got a hungry heart. Och då alltså inte bara i ”könsliga stunder”.

Marsdal prisad

Jag har flera gånger tidigare nämnt och tipsat om Magnus Marsdals bok Frp-koden, som är en välgrundad och politiskt skarpsynt betraktelse av det norska högerpopulistiska Fremskrittspartiet och dess opinionsframgångar. Marsdal är inte akademisk sociolog, men gör i boken en god sociologisk analys av de sentida väljarrörelserna. Nu ser jag att Norsk sosiologforening har förärat Marsdal utmärkelsen Årets sosiolog. Det är ännu en indikation på bokens kvaliteter. Köp och läs den! (Det finns hos många svenskar ett lite reflexbetonat motstånd mot att läsa andra skandinaviska språk. Men det är bara en lättforcerad tröskel i början. Och det är nyttigt för ens egen språkuppfattning).

En försmak av bokens innehåll finns i en artikel av Marsdal, från Flamman i november förra året. På svenska.

Sexualiseringen av det moderata tankerummet

Vid en första anblick förefaller de nya moderaternas tongivande och politikskapande namn så gott som alla vara män. Men tittar man noga, ser man att också kvinnorna i partiet kan upptäcka och angripa tunga samhällsproblem. Ett viktigt steg togs tidigare i år av Marie-Louise Ekholm när hon uppmärksammade det nya och akuta problemet kompisknullande. Nu fortsätter kampen, när moderatkvinnornas ordförande Magdalena Andersson i en avslappnad artikel uppmärksammar bland annat fenomenet regnsex:

Det är lätt som förälder att få hjärtat i halsgropen när man läser om sexscener på stranden, på discon och i parkerna. Klart att det är lättare att förbjuda Kalle att åka iväg på sin önskeresa än att låta honom åka iväg till något som verkar vara rena Sodom och Gomorra.(*)

Här skulle man kunna skriva lite mer om vilka djupgående problem som kan uppstå om man saknar ett (köns)maktperspektiv på frågan om ”sexualisering av det offentliga rummet” och om hur moralismens lockande avgrund kanske oåterkalleligen gjort denna problembeskrivning meningslös eller direkt olämplig. Men jag avstår, och låter Varan-tv lämna en mer uttömmande och relevant kommentar.



(*) Sodom och Gomorra förstördes av HERREN efter kommunikationsproblem och missbruk av det kommunala självstyret. Historien om det kirurgiska angreppet återberättas i Första Mosebok (Genesis), kapitel 19. Det moraliskt sedelärande kapitlet avslutas med att Lot, som tillåtits sticka iväg från förstörelsen, blir nedsupen av sina två döttrar – som han tidigare försökt bjuda ut till aggressiva främlingar i utbyte mot husfrid – vilka därefter avlar barn med honom. På den tiden fanns inga tidningslöpsedlar, varför man alltså inte behövde ”triggas” av frågor som: ”Är det den som häver 14 drinkar i sträck den som är mest cool? Är den som inte ställer upp, en trist och torr typ från landet?”

Det lär oss historien

I väntan på en fortsättning på manuset till Da Lukacs Code levererar Jordränta den i arbetarrörelsens historia länge efterlängtade Listan på sämsta/orimligaste politiska aktionerna någonsin. Den sträcker sig från Dracula 1455 till Kupp mot konstitutionen 2008. Läs och memorera!

Well-founded arguments

Jag vill bara uppmärksamma alla på ett nytt företag, som man kan anlita för att få "objective analysis, strategic advice and winning messages": Munkhammar Advisory.

Några tidigare idéer som producerats av Johnny Munkhammar under hans tid som tankesmed och språkekvilibrist på Timbro, har jag tidigare hjälpt till att sprida här, här och här.

Reklamhälsningar,
En av Sveriges mest kallhamrade kommunister.


PS. Timbro täcker upp förlusten.

Sjukt

DN rapporterar:

Åtta av fjorton anställda psykologer i Stockholms nordvästra sjukvårdsområde sägs upp. Orsaken är det nya ersättningssystemet med Vårdval Stockholm. Vårdcentralerna anser sig inte ha råd att ha psykologerna kvar.

Den nya modell som Stockholmshögern genomfört, innebär att socioekonomiska faktorer tonas ned vid resurstilldelningen i sjukvården. I klartext betyder det alltså att de områden där behoven är störst, får mindre pengar, medan mer pengar tilldelas områden där moderaterna är starka.

När psykologerna på vårdcentralerna avvecklas innebär det, som vårdpersonalen påpekar, att individer kommer i kläm samtidigt som det dyker upp större samhällsekonomiska kostnader på annat håll.

Det här är bara ett av otaliga exempel som fortsätter att radas upp när den samhälleliga servicen privatiseras och nedmonteras. Marknadsfundamentalismens systematiska idioti framträder här med viss tydlighet.

I ett modernt samhälle omsätts insikten om att människor är ömtåliga, i gemensamt ordnade lösningar. När folk mår dåligt ska det finnas en möjlighet att få stöd. I den marknadsfundamentalistiska samhällsmodellen – i den idealt beskrivna versionen – ska människor efterfråga detta stöd och kunna betala för det; så möts utbud och efterfrågan likt två pekfingrar i sixtinska kapellet och där uppstår korrekt prissatt, alltså optimalt resurstilldelad verksamhet.

Detta är dock båg. I verkligheten är det särdeles stor risk för att en person som mår psykiskt dåligt också är en som riskerar att inte ha råd och ork till självfunnen hjälp.

Och över huvudtaget: vi vet att vi alla under olika skeden i livet riskerar att drabbas av olika problem. I ett civiliserat samhälle skapas system för att inte varenda människa ständigt ska behöva fundera över varje sådan eventualitet – eller för all del, mer realistiskt, att många drabbas utan att kunna göra något. Detta är samhällsbygge. Marknadsfundamentalismen står i motsättning till detta. I ett läge när Sverige är rikare än någonsin får vi dras med ett system som gör att resurseffektiva och smarta gemensamma modeller döms ut för att vi ”inte har råd”. Bara ett mycket litet skikt av rika, som vill flyta tillgodogöra sig arbete från och samtidigt flyta fritt ovanpå folkflertalet, tjänar på att det är så.

Det synsätt som idag vägleder våra samhällseliter, inklusive borgerliga sjukvårdspolitiker, är anticivilisatorisk.


[SvD skriver också om problem inom psykiatrin]

Jubileumsseminarium

Söndagen den 9 december, klockan 10-17, Riksdagens andrakammarsal, som en del av vänsterpartiets 90-årsfirande.

På programmet finns bland annat ett samtal mellan Lars Ohly, Aron Etzler och holländska Socialistiska Partiets partisekreterare Lars van Heijningen.

Jag ska vara med i ett pass om makt, tillsammans med Jörn Svensson och Maria-Pia Boëthius.

Hela programmet här.

A kinder, gentler, machine gun hand

USA är inte bara ett socialt föregångsland – det är också ett land som under ledning av George Bush och den samlade klassen av svinrika utvecklas i denna position:

USA FÄNGSLAR FLEST människor i förhållande till sin befolkningsstorlek. I slutet av 2006 satt mer än 2,25 miljoner människor i amerikanska fängelser, den högsta siffran någonsin, enligt Justitie- och statistikbyrån (BJS).

HRW sade på onsdagen att ökningen 2006 var den kraftigaste under ett år de senaste sex åren.

Antalet fängslade motsvarar 751 per 100.000 invånare i USA, avsevärt högre än Libyen med 217 per 100.000 invånare, Iran med 212 och Kina 119.

JÄMFÖRELSEVIS ÄR 85 per 100.000 invånare i Frankrike fängslade medan siffran i Storbritannien är 148 och i Kanada 107, uppger HRW.

- De här siffrorna bekräftar ett föga avundsvärt rekord; USA är världens ledande fängelsenation, sade David Fathi, chef för HRW:s amerikanska program.

USA ligger även före regeringar som Kina där fängelser används som politiskt verktyg, sade han.

Enligt HRW har den amerikanska fängelsepopulationen ökat med cirka 500 procent de senaste 30 åren och den fortsätter att växa.

REGERINGSSIFFRORNA visar också på markanta rasskillnader, där svarta män fängslats 6,2 gånger oftare än vita män, enligt HRW.

Närmare åtta procent av alla svarta män i åldern 30 till 34 år i USA satt i fängelse i slutet av 2006, enligt gruppen.

Detta ger oss ytterligare anledning att hylla exempelvis SNS senaste Välfärdsrapport, som propagerar för ökade löneskillnader och nedmonterade generella välfärdsarrangemang. Som SNS så vist påpekar ligger det ”nära till hands” att utifrån ett undermåligt statistiskt material dra den i samma material ogrundade och smått bisarra slutsatsen att länder som Sverige

skulle kunna ha lika hög genomsnittlig inkomst som USA, om man var villig att acceptera större inkomstskillnader i samhället

Mer om rapportens slutsatser går att läsa på Ekonomikommentarer.

Förutom att USA till exempel kan stoltsera med de högsta fattigdomstalen i den industrialiserade världen, dyr men ineffektiv sjukvård, barnadödlighet som i vissa områden uppgår till U-landsnivåer och en mordfrekvens som är i särklass bland de rika länderna, visar sig alltså landet också kunna presentera innovativa och dynamiska metoder för att få ned arbetslösheten och öka kontakterna mellan olika etniska grupper.

Som man konstaterar i en komparativ studie som jag refererat till förut:

For a strikingly large number of social indicators, the United States ranks not only near the bottom of the 19 industrialized countries, but it ranks as the most dysfunctional country by a considerable margin

Varför ska inte Sverige kunna excellera i samma grad? Låt oss alltså lyssna mer på SNS, och gärna också bjuda in ekonomer med samma utgångspunkter och ”verktygslådor” till att föreslå hur den offentliga sektorn ska reformeras i framtiden.

Då kommer också vi att kunna flytta människor från utanförskap till innanförskap.

Da Lukács Code

Det här är ett sjukt roligt navelpill manus:

EGENTLIGEN så skulle Marx ha gett över skrifterna till världsproletariatet men istället så lägger positivisten Engels (Petrus) beslag på materialet och förstör vad han tror är de enda upplagorna av nyckeltexter som Grundrisse och De Ekonomisk-filosofiska manuskripten.

Det blir bara bättre sen. Fortsättning utlovas.

Bilder från Filippinerna

Tömmer telefonen och tänkte lägga upp några bilder från besöket i Filippinerna. Inte några fotografiska mästerverk direkt.


Globaliseringen I

Globaliseringen II



En av Filippinernas främsta popartister, tillika miljö- och rättviseaktivisten Noel Cabangon spelar vid invigningen av en konferens.



Well, det finns alltid mycket att säga om Kuba, men nog sammanfattar detta ändå en del av problematiken. Två exemplar av tidningen Granma. T.v.: "Following Che's example today means looking forward". T.h.: "Che's farwell letter to Fidel".



Innovativt sätt att tanka bilar.



Regeringstrogna trupper samlas för att kväsa myteriet.



Regeringstrogna trupper poserar.



En mindre samling som hörsammat utropet om att gå ut på gatorna i protest mot presidenten och kräva hennes avgång. En av flera grupper som samlats på olika platser utanför avspärrningarna. De soldater som blockerar vägen är avvaktande. Enligt vissa uppgifter var de inte säkra på hur de skulle ställa sig till regeringssidan respektive myteristerna. Precis efter att bilden är tagen börjar det skjutas och många börjar springa bort under viss uppståndelse. Skotten skjuts dock borta vid Peninsula Hotel och inleder stormningen.



Utegångsförbud utannonseras.



Manifestation den 30 november, på Andres Bonifacio-dagen. Dessa demonstranter är från fackförbundet BMP och kräver president Gloria M Arroyos avgång.

Manifestation den 30 november. Här aktivister från den progressiva valalliansen SANLAKAS.

Manifestation mot osäkra anställningsformer, satta i system av arbetsgivarna.

Vattenkanon beredd vid en polisavspärrning. Demonstrationståget fick inte komma närmare presidentpalatset. Det hela gick lugnt till.

Polisavspärrning.

Problemen känns igen. De arbetandes kamp för värdighet pågår överallt.

Längs manifestationsrutten.

Den här tjejen hade fått sin påse på en konferens om arbetares situation i Sydostasien. Jag fick inte någon klarhet i var och när. Den runda knappen är från en kampanj som progressiva kvinnoorganisationer ordnar mot sexuella trakasserier inom kollektivtrafiken.

Ledaren för fackföreningen BMP talar med medierna framför polisavspärrningen.

Affisch. Överallt i Syd har människor ännu inte förstått att den "frihandel" som prackas på dem av de USA-dominerade globaliseringsorganisationerna IMF, Världsbanken och WTO och som försvårar och förstör möjligheterna till en egen utvecklingsstrategi, egentligen är "för deras eget bästa".

Tre rekommendationer

Hans Linde skriver om regeringens monumentala hyckleri kring klusterbomberna.

Thaher Pelaseyed skriver om Fredrik Malms och bombliberalernas dito kring Iran.

Andreas Bryhn skriver om 1990-talets ”skuldkris” i Sverige.

Saker som hör till saken

Claes Arvidsson introducerar på ledarplats i SvD en objektiv metod för hanteringen av internationella relationer:

Till saken hör att Israel inte gör en lika positiv bedömning. [...] Det finns alltså all anledning att hålla fast vid sanktionspolitiken.

Om att inte vinna Augustpriset

Åsa Linderborg skriver fint om hur det kändes. Och visar återigen att hon är bäst.

En intervju som bör bli stilbildande

I senaste numret av Dagens Arbete finns det flera artiklar om Sverigedemokraterna. En av dem är en intervju med Per Björklund, partiets arbetsmarknadspolitiske talesman. Den långa versionen av intervjun, som finns på nätet, är exceptionellt läsvärd. Läs den noga! Här kommer några av Sverigedemokraternas avgörande karaktärsdrag fram i ljuset och för dem som är verkligt intresserade av att möta högerextremismen i denna nypopulistiska och över hela Europa framgångsrika skepnad, visar intervjun en värdefull ingång.

Liksom andra fascistiskt inspirerade partier har Sverigedemokraterna inte någon egentlig bundenhet till enskilda politiska ställningstaganden. Partiet kan raskt skifta åsikt och kritisera respektive stödja olika saker när det passar sig. Men man gör detta utifrån en reaktionär utgångspunkt, som med nödvändighet har nära till antifacklighet och kvinnoförakt.

Sd är ett extremt högerparti som måste framställa sig som något helt annat för att nå framgångar bland arbetarväljare. Ingången är att skapa en bild av antielitism och att alltid återkomma till sin lögnaktiga diskussion om flyktingpolitiken och om ”hotet” från ”massinvandringen”. Där spelar det nämligen ingen roll vad som sker i verkligheten – det viktiga är att man skapar en suggestiv bild som går att måla vidare på.

Det är därför som en strategi om att ”ta debatten” med Sd om de frågor partiet med en dåres envishet surrar kring, är dömd att misslyckas. Det finns nämligen ingen sådan ”debatt” som går att ”vinna”. Sd:s själva syfte är att få ut sin propaganda och etablera sin dagordning – att föra bort samtalet från ekonomisk-politiska konflikter och in i ett vardagsrasistiskt kraftfält där alla verkligt upplevda problem alltid kan projiceras på någon annan. Om en lögnaktig siffra som Sd upprepar avslöjas, är det sällan något problem för partiet – det har bara upprepats två gånger istället för en, och dessutom utifrån just den utgångspunkt de önskar sig. Bingo!

Det finns med andra ord ingen som helst anledning att ge Sd nya arenor. Självklart ska däremot fascistiska rörelser alltid mötas där de finns. Inte minst gäller det arbetsplatserna. Bland annat därför är Anna Tibergs fantastiskt avklädande intervju med den arbetsmarknadspolitiske talesmannen så bra. När Björklund inte är så framgångsrik i sina försök att återföra frågorna till flyktingar, invandrare och kultur – då är han en simpel taltratt för avgrundshögern; en som vill slå mot facket och hålla kvinnor hemma.

Återigen: ta dig tid och läs hela intervjun!

Och för övrigt kan man läsa detta som en fortsättning på det förra inlägget om Norge också. När det gäller Frp – som lyckats väl med just det som Sd försöker med – är socialdemokratins och vänsterns ansvar tydligt. De som röstar på Frp är i stor utsträckning människor som vill ha minskade orättvisor, större arbetarinflytande och en starkare välfärd. De röstar ändå på ett parti som går längst i rakt motsatt riktning. Varför? För att de inte kan identifiera sig med partierna på vänsterkanten, som inte heller genom sitt politiska arbete varit tillräckligt bra på att bryta av mot högern och aktivera de centrala konfliktlinjerna i politiken. Detta utnyttjas till max av populisthögern: debatten kommer att handla om värdefrågor, och Frp lyckas framställa ”politikerna” och facken som överhet - roffiga rederimagnater lämnas i fred. De applåderar Frp.

Om detta har Magnus Marsdal skrivit den alldeles lysande, välgrundade och tankeväckande boken Frp-koden. Den går utmärkt att läsa på norska, men jag tror att den snart kommer på svenska också.


PS. Kolla också in exempelvis vänsterpartiets utmärkta rapport Nolltoleras mot rasism.

Timbromodellen på export i Norge

Bläddrar i förra veckans Klassekampen, som samlats på hög när jag varit utomlands, och ser att Anders Horn i en serie artiklar följt norska tankesmedjan Civitas försök att samla och utveckla de borgerliga partierna i Norge. Man ordnar seminarieträffar och ideologisk skolning. Och öppnar upp för praktik och jobb i stiftelsen.

Förebilden är Sverige och Timbro.

Vi ligger langt etter svenskene. Timbro er ti-tjue år foran oss. Vi er bare på krabbe-stadiet.

Säger chefen Kristin Clemet. Den primära målgruppen är unga politiskt intresserade och aktiva människor.

Om bivirkningen av skoleringen er att disse om ti-tjue år, når de er statsråder eller næringslivsledere, kan snakke sammen på en annen måte enn man gjør på Holmgang så er det bra.

En grupp som Civita satsar hårt på är folk i Unge Venstre (norsk motsvarighet till Liberala ungdomsförbundet) och KrFU (kristdemokraternas ungdomsförbund). Strategin följer Timbros särskilda bearbetning av Cuf i Sverige. Medan den norska Senterpartiet (Sp) under tidigt 1990-tal innebar insteg för en gemenskapsorienterad och radikal generation, konstaterar Horn, så har centerpartiet i Sverige tagit långa kliv högerut på 2000-talet. Idag sitter Sp i regering med socialdemokraterna och vänstern, medan centern i Sverige som bekant utgör antifacklig bäverytter i regeringen.

I den norska kontexten får den allmänna viljan att vinna över den borgerliga mitten till ett tydligt och offensivt marknadsfundamentalistiskt projekt sin konkreta återspegling i nödvändigheten att bryta ned KrF:s och Venstres motstånd mot (bland annat) det främlingsfientliga, högerpopulistiska Fremskrittspartiet (Frp), som nu är det största borgerliga partiet. Moderaternas motsvarighet i Norge, Høyre, har sedan en tid inga större problem med Frp utan samverkar tätt på högerkanten. Till exempel styrdes Oslo av en koalition H-Frp förra mandatperioden, och gör det även framgent efter kommunalvalen tidigare i år. KrF och Venstre har en förankring i (sinsemellan olika) sociala och ideologiska traditioner, som gör att det skaver när det kommer till ett mycket närmare förhållande till Frp.

Frp är det parti som idag mest effektivt kan förverkliga det norska kapitalets önskemål på social och politisk omvandling av det norska samhället. Partiet har funnit goda formler för att sälja in ökade klyftor, nedmontering av välfärden och inskränkta fackliga rättigheter som rättvisa, stärkt välfärd och politik för arbetare. Jag skrev i april förra året om ett besök som Timbros Johnny Munkhammar gjorde hos Frp:s ungdomar, vilka tog emot honom med ”mycket stor entusiasm” och vilka enligt honom ”omfamnar allt mer klassiska liberala värderingar”.

Kristin Clemet har rätt i att Timbro ligger långt före sin norska motsvarighet i bearbetandet av den svenska offentligheten. Samtidigt återfinns i en del av det som redan hänt i Norge, viktiga utvecklingsdrag i svensk politik. Sverigedemokraterna har förvisso en annan historia än Frp (Ny Demokrati hade större likheter) och är inte i paritet med Frp när det gäller organisatorisk förmåga och politikutveckling. Men kapitalet väljer i slutändan inte aktörer efter utseende utan efter funktionalitet. Det är klokt att hålla ett öga på det som sker i Norge också av det skälet.

På annan plats i lördagens Klassekampen hittar jag för övrigt ett citat som kompletterar bilden.

Hvis Jesus eller Mor Theresa hade en utenrikespolitikk, ville den trolig lignet på Bushs form for utenrikspolitik.

Säger ledaren för Ayn Rand Institute, Dr. Yaron Brook till Fremskrittspartiets partitidning.



[Två tidigare inlägg på detta tema]:
- Nya tider
- Borgerlig solidaritet

Julkalender

Alliansfritt Sverige slår till igen.

Terror och pinsam tystnad

Lars Ohly skriver i Aftobladet efter en resa till Palestina och Israel.

Röd Press

En ny blogg! Som bland annat tackar sina sponsorer.

Going Out West

Det är väl rimligt att jag även själv meddelar det som Flamman rapporterade förra veckan (och som bland andra SvD:s ledarblogg haft vänligheten att kommentera med sedvanlig skärpa). Jag ska efter årsskiftet börja jobba på den norska dagstidningen Klassekampen, som redaktör för tidningens debatt- och krönikesidor. Det är en stor uppgift som jag fram emot med spänning och kittlande nervositet. Klassekampens betydelse för en i mycket bred bemärkelse progressiv offentlighet i Norge är tung. Jag hoppas kunna bidra positivt till att utveckla den rollen. Och det ska förstås bli väldigt kul.

Hur det går för bloggen vet jag inte riktigt än. Den kommer hur som helst säkerligen att delvis byta karaktär efter nyår. Sådant får ge sig. Häng gärna kvar! Att det nästan inte har skrivits något senaste veckan beror dock på att jag varit i Filippinerna.

För övrigt ser den norska EU-opinionen fortsatt stark ut. Det är Nej-majoritet bland väljarna i alla partier utom Høyre. (Siffrorna är till och med bättre än EMU-opinionen i Sverige. Och påminner inte staplarna mycket om partiopinionssiffrorna här?)