De uteblivna rösterna

Alldeles lysande kampanj av finska LO. Läs mer här. (Några gamla blogginlägg på kampanjens tema här och här. Tipstack till Oldtimern)

God gave Rock n’ Roll to you

Noterat, via Hanna Löfqvist:

Angela Merkel kommenterar EU-konstitutionens återuppståndelse, efter möte med påven:

“We spoke about the role of Europe and I emphasised the need for a constitution and that it should refer to our Christian values [...] I believe this treaty should be linked to Christianity and God because Christianity was decisive in the formation of Europe.”

Repressionen och rasismen kommer hem

Nu har tydligen Washington Post också rapporterat om en ny, nedtystat fängelseenhet i Terra Heute, Indiana. Här ska muslimer/araber hållas fängslade under absurda förhållanden, isolerade från omvärlden och berövade grundläggande mänskliga rättigheter. Det blir till exempel i princip omöjligt för dem som befinner sig i specialenheten att ha en rimlig kontakt med sina legala försvarare. Själva processen kring fängelset har också gått konstitutionellt dubiöst till.

På Prison Planet kan man läsa mer:

Under the CMU program, telephone communications must be conducted using monitored phone lines, be live-monitored by staff, are subject to recording, and must be in English only. All letters must be reviewed by staff prior to delivery or sending. Visits must be non-contact only, live-monitored, and subject to recording in English.

Keiffer asserts that the program, which purports to house high-risk inmates for the purpose of better monitoring their communications, "is not related to inmate security" at all.

The program "doesn't affect the highest security inmates who are still being kept in other high security prisons, where some may be allowed greater freedom in communications than the CMU inmates," he says. "It affects a class of inmates who would not garner as much sympathy as others and who have diminished support in the US."

[...]

The federal penitentiary where the most dangerous criminals are held, including the Unabomber and the Millennium Bomber, is the maximum security prison known as ADMax at Florence, Colorado. The CMU is not being implemented there, however; instead it is being implemented in Terre Haute Federal Correctional Institution in Indiana. The CMU is said to be targeting terrorists or suspected terrorists, but many being held are not considered high risk or even convicted of violent crimes.

[...]

"The removal and concentration of Muslims" Ramey says, is a "violation of the concept of innocent until proven guilty." Though the inmates have been convicted, Ramey believes the CMU appears to be "a precursor to a program of segregation of people by religion in federal detention facilities."

"You don't segregate all Jews or all Christians," he adds.

Koncentrationslägrens era. För demokrati och frihet, förstås.

Ser du stjärnan i det blå? Med en spegel ser du två!

Humorchock och förnyelse i svensk journalistik: Expressens "tidigare stjärnreporter" rapporterar.


(Läs mer hos Resumé och Beta Alfa)

Funkar propagandan? You bet!

Läser hos Kurt Nimmo (som har en längre kommentar) om en undersökning som visar att Israel är det enda land som USA:s befolkning både har övervägande positiv attityd till och anser vara av vitalt intresse för USA. Listan över de länder som folk känner olust inför är en reflexion av den amerikanska regeringens inställning till omvärlden, inbegripet : Iran, Nordkorea, Irak, Palestinska myndigheten (!), Syrien, Afghanistan (det är ju konstigt och kaotiskt där trots befrielsen), Kuba, Pakistan, Saudiarabien (vännerna i kungafamiljen verkar inte ha full koll som förut), Venezuela och Kina.

Samtidigt ser jag via en annan läsvärd blogg en undersökning som visar att amerikaners mediangissning över antalet döda irakier sedan ockupationen ligger strax under 10.000 personer. Den verkliga siffran på hur många irakier som ockupationen tagit livet av ligger – som den ansedda tidskriften Lancet visat i en stor undersökning – närmare 650.000 personer.

Propagandan är effektiv. Men även om den är det särskilt mycket i USA, så kan vi ju konstatera (se till exempel förra inlägget) att samma kvarnar mal på också i andra länder. Det USA:s regering bestämmer sig för, det rapporterar västvärldens medier på ett groteskt papegojaktigt sätt. Det är så galet, att se en illa repeterad repris på samma skådespel som uppfördes inför övergreppet mot Irak, med lika hänförda recensenter.

Mönstret är känt. Nu ser man också sådant som praktiserats på ett mycket effektivt sätt i Irak särskilt efter ockupationen startas före ett eventuellt angrepp. Daily Telegraph rapporterar om hur USA hjälper till att underblåsa etniskt grundat våld och allmänt kaos, genom stöd till väpnade grupper som ofta förlitar sig på terrorattentat.

Medierna rapporterar istället om ”hoten” från Irans fullt lagliga, länge pågående civila kärnkraftsprogram.

Samtidigt flyttar USA stridskrafter närmare Iran, kränker iranskt territorium och internationella lagar, agerar hotfullt för att skapa sig en förevändning för angrepp. De sköna WWII-vibbarna riktigt livar upp läget. Det finns bland de amerikanska kommenterarna i artikeln en helt glimrande, potentiellt historisk spin-kommentar, av befälhavaren för den styrka som skickats till Iran för att kunna starta krig (min kursivering):

Vice Admiral Patrick Walsh, the commander of the Fifth Fleet, issued a stark warning that Iran risks triggering an “accidental war” during aggressive military maneuvres.

Vad tror vi att svenska medier kommer att rapportera vid ett sådant eventuellt “krigsutbrott genom olycksfall” – sanningen eller det som Pentagon skickar pressmeddelande om?

The prize

Konkurrensen är hård och tätnande, men ett litet nyhetsinslag i dagens TV-nyheter måste räknas till ett av de allra mest absurt lögnaktiga på länge.

I Irak har alltså USA genomdrivit en lag som skulle få 1800-talets kolonisatörer att kippa efter andan. Intäkterna från Iraks olja ska överföras till utländska storbolag under åtminstone 30 år. Det är ett hämningslöst rofferi under ockupation.

Vad får vi veta i Sverige om denna lag. Jo, bland annat:

- en nyckelparagraf säger att inkomsterna från oljan ska fördelas jämnt mellan Iraks 18 olika provinser.

- Lagen ses som en förutsättning för att kunna bygga en sammanhållen nation framöver.

- Alla partier har varit djupt inblandade i de hårda förhandlingarna

Varken USA eller ockupationen nämns med ett ord. Det är helt jävla sjukt.
- - - - -
Claiming the Prize: War Escalation Aimed at Securing Iraqi Oil

The Independent wryly noted in its Sunday story, Dick Cheney himself revealed the true goal of the war back in 1999, in a speech he gave when he was still CEO of Halliburton. "Where is the oil going to come from" to slake the world's ever-growing thirst, asked Cheney, then answered his own question. "The Middle East, with two-thirds of the world's oil and the lowest cost, is still where the prize ultimately lies."

- Blood and oil: How the West will profit from Iraq's most precious commodity
- Western companies may get 75% of Iraqi oil profits
- Bush's Petro-Cartel Almost Has Iraq's Oil

Föräldraföreningen mot landsting

Krohnman har hittat en bild från längesedan.

USA visar vägen

Bild: Andelen av de fattiga som har inkomster under 50 procent av den inkomstnivå som utgör fattigdomsgränsen.

En analys av de senaste folkräkningssiffrorna från USA visar att 16 miljoner amerikaner nu lever i djup eller svår fattigdom. Den andel av de fattiga som räknas som svårt fattiga är den högsta på 32 år, miljoner arbetande amerikaner närmar sig fattigdomsgränsen och klyftan mellan rika och fattiga vidgas. Det är den svåra fattigdomen som vuxit mycket snabbt de senaste åren.

I ett projekt där fattigdomsutvecklingen i 31 industriländer, och strategier för att möta dem, har jämförts i 23 år, uppvisar USA sammantaget de sämsta resultaten under samtliga år.

Over the last two decades, America has had the highest or near-highest poverty rates for children, individual adults and families among 31 developed countries, according to the Luxembourg Income Study, a 23-year project that compares poverty and income data from 31 industrial nations.

“It's shameful,” said Timothy Smeeding, the former director of the study and the current head of the Center for Policy Research at Syracuse University. "We've been the worst performer every year since we've been doing this study."

With the exception of Mexico and Russia, the U.S. devotes the smallest portion of its gross domestic product to federal anti-poverty programs, and those programs are among the least effective at reducing poverty, the study found. Again, only Russia and Mexico do worse jobs.

USA har under dessa år upplevt ekonomisk tillväxt och produktivitetsutvecklingen har de senaste åren varit god. Så vad händer?

At the same time, the share of national income going to corporate profits has dwarfed the amount going to wages and salaries. That helps explain why the median household income of working-age families, adjusted for inflation, has fallen for five straight years.

Alltså: vinsterna har skjutit i höjden. Medianhushållets realinkomster har sjunkit fem år i rad. Vem säger att ”kriget mot terrorismen” inte skulle ha några vinnare?

Decennierna efter andra världskriget flyttade folkliga krafter i hela Västvärlden fram sina positioner. Klyftorna minskade och välfärden byggdes ut. Med start i slutet av 1970-talet började överklassen rulla tillbaka dessa framsteg och roffa åt sig mer. Särskilt markant var detta i USA. (Bilden nedan visar inkomstandelen för den rikaste tusendelen av befolkningen)



Via Nyliberal utopi hittar jag en intervju med Thorn Hartmann, som skrivit boken Screwed: The Undeclared War Against the Middle Class – And What We Can Do About It:

Free market ideology; a variety of practices to drive down the cost of labor -- from destruction of the union movement to encouragement of immigration, both legal and illegal; and the promotion of the idea that democratic institutions are an aberration, that vast wealth is the natural order of things in the human and animal kingdoms. [...] G.W. Bush is the most toxic president we've had against working people in the U.S. since [William] McKinley. Bush absolutely believes in a ruling elite -- into which he was born, by the way -- and serfdom. It wasn't a slip at that Town Hall meeting a few months ago, when he asked a woman what she did and she said she worked three jobs, and he patted her on the head and said, “Isn't that great? That's an all-American story.” Her working three jobs means she won't be out in the street demanding economic, reproductive or social rights -- which is exactly the way he would like it.

Det här är centralt också för europeisk politik. Högern har en politik för de allra rikaste – för de smala, mäktiga, ekonomiskt parasitära skikten. Nyckeln till politisk framgång blir att finns vägar att splittra arbetarklassen i bred bemärkelse: att vinna mellanskikten för tron att den också kan bli rik – samtidigt som de flesta i realiteten utarmas relativt de rika, och att samtidigt få fram grupper som döms till att vara en mer eller mindre permanent ”underklass”, förvisad till en särskild arbetsmarknad, utan möjlighet till goda inkomster och personlig utveckling, och benägen att antingen passiviseras politiskt eller i vissa situationer dras till högerpopulism och nyfascism.

Thomas Jansson på TCO skrev nyligen på Europaportalen om hur arbetsmarknadspolitiken i EU i detta avseende amerikaniserats:

De jobb som skapats är ofta osäkra jobb. Det handlar om visstidsanställningar, falska egenföretagare eller anställning där lönerna är mycket låga. I hela EU ökar andelen visstidsanställningarna stadigt och cirka 15 procent av jobben är nu visstidsanställningar.

I denna riktning arbetar vår egen högerregering och detta är därmed också vad som väntar i Sverige om den politiken tillåts få fullt genomslag.

Palestinsk vardag: matbrist

En FN-rapport konstaterar att hälften av de palestinska hushållen lider av "matosäkerhet"; alltså inte har stabil tillgång till mat och därmed riskerar eller redan befinner sig i undernäring. Detta som ett resultat av det embargo som Israel och USA har lagt på de legala palestinska myndigheterna.

De illegala kolonisatörerna ("bosättare") hjälper till i norra Västbanken, genom att släppa ut vildsvin som förstör palestinska odlingar.

4 mars: Socialistisk Forum i Uppsala

Söndagen den 4 mars, 10-18
Grand, Trädgårdsgatan 5, Uppsala

Själv ska jag vara med i en diskussion om ekonomisk demokrati, med Peter Gustavsson och Sten Ljunggren. Hur kan vi föra en ekonomisk politik som stärker och flyttar fram arbetarklassens positioner?

Apropå hot

Ett första steg mot ett internationellt förbud mot klusterbomber har tagits, i och med en konferens i Oslo, där 46 länder undertecknat en deklaration, rapporterar Ekot. Det är glädjande. (Och logiskt att konferensen äger rum i Norge – den rödgröna regeringen har drivit frågan på ett hedrande sätt). Klustervapen är vedervärdiga, och drabbar civila, inte minst barn, långt efter avslutad konflikt.

Ekot säger i sin korta kommentar att Storbritannien – som i närtid använt klustervapen i Irak – undertecknat avtalet. Gott så. Det nämns vidare att nyckelländerna USA, Ryssland och Kina inte undertecknat avtalet. Israel är inte omnämnt.

Det är förstås både typiskt och beklämmande när stormakter på så sätt ger sig själva fria händer att skapa humanitärt lidande. Det bör i sammanhanget noteras att Kina (ännu) inte operativt har använt några klustervapen. Det har däremot USA, Ryssland, och – det icke omnämnda – Israel. Ryssland i Tjetjenien, USA i Irak, och Israel bland annat mot befolkningen i Libanon.

Extra anmärkningsvärt är att Israel i sitt senaste anfallskrig mot Libanon använde klusterbomber i kalkylerat terrorsyfte. FN-sändebudet Jan Egeland kunde konstatera att nittio procent av klusterbombsanfallen ägde rum under krigets 72 sista timmar, när alla förberedde sig för eldupphör. Så mördades många civila, och man garanterade – förutom en kostsam och farlig upprensning – skräck och död långt in i framtiden. En vämjelseväckande revanschism, som Egeland kallade ”chockerande och fullständigt omoraliskt”.

Ekot levererar alltså en kortfattad och bristfällig notis. Huvudparten av utrikesrapporteringen har annat fokus. En kommentar på Meanwhile in Palestine and Iraq säger det mesta:

State Department spokesman Sean McCormack said, “We ... take the position that these munitions do have a place and a use in military inventories, given the right technology as well as the proper rules of engagement.”

But of course, they will continue to use them in Iraq. And Israel will continue to use them in Lebanon and Palestine. But I am supposed to be alarmed by a nuclear Iran?

Whatever.

Äldre kommentar: Om inte detta är terrorism…

Också Dugard

FN-sändebudet John Dugard, sydafrikansk anti-apartheidveteran och jurist med internationell rätt som expertis, påtalar i sin rapport ett av vår samtids mest uppenbara förhållanden: att Israel bedriver apartheidpolitik mot palestinierna.

DN kör ett TT-meddelande om saken (i sin tur en trött nedkortad version av ett AP-telegram), med rubriken satt inom citattecken. På israeliska Ynetnews kan man läsa en mer utförlig beskrivning.

Dugard har systematiskt motarbetats och smutskastats av Israel och USA. Under förra sommarens blodiga israeliska våldskampanj mot civilbefolkningen i Gaza, förvägrades han tillträde till området när han ville dokumentera effekterna av övergreppen.

Den som är vill ha redogörelser för den palestinska vardagen under den rasistiskt upprätthållna ockupationen kan finna gott om exempel. Inte genom passiv konsumtion av mainstreammedia, dock. Där ges på sin höjd bilden av en skvalpande konflikt mellan svårbegripliga ”parter”, eller, oftare av ordning mot kaos, av vita, individualiserade israeler ställda mot mörka, hordaktiga våldsverkare och hysteriker. Men på annat håll.

Jonathan Cook, stationerad i Israel, skriver ofta om den verklighet som västerländska reportrar oftast inte bemödar sig med att se, eller aktivt undviker att återberätta. I al-Ahram skriver han under rubriken Apartheid looks like this, om de små sakerna som gör livet till ett stort helvete för palestinierna. Och insikten växer också inne i Israel:

Machsom Watch calls this “apartheid”, a judgement shared by the liberal daily Haaretz newspaper, which recently wrote an editorial that Israeli parents ought to “be very worried about their country sending their sons and daughters on an apartheid mission: to restrict Palestinian mobility within the occupied territory... in order to enable Jews to move freely.”

Läs förresten också gärna ännu en intressant intervju gjord av Pierre Gilly och publicerad i Sundsvalls tidning. Den Derrida-inspirerade (och därmed kanske onödigt svårtillgänglige) litteraturvetaren Gil Anidjar:

Föreställningen att alla judar måste ha en egen stat för att överleva, och att ickejudar där inte ska ha samma rättigheter, är barock. Vi hörde samma sak i Sydafrika. De sa: vad ska hända med de vita om apartheid upphör? De lever bättre nu. Det är en förebild för Israel. Man måste tänka på ett sätt att leva tillsammans i stället för att utgå ifrån att ens existens är beroende av att man skiljs åt från andra.

Det internationella stödet för Apartheid i Sydafrika fanns i huvudsak i samma kretsar som idag stöder israelisk Apartheid. Men några decennier efter andra världskriget hade de folkliga krafterna runt om i världen stärkt sina positioner så pass mycket, att det i alla fall var svårare att öppet omfamna det rasistiska styret i Sydafrika. Man fick väva in stödet i tystnad och antydningar. Karaktäristiskt i vår nykoloniala era, är att israelisk raspolitik inte bara fördras, utan skamlöst kan hyllas.

För övrigt berättade Rapport idag med anledning av protester mot murbygget, att palestinierna ”säger” att ”barriären” går igenom palestinskt område.

Allmän tendens

Sverige, februari 2007. Uniformerad militär deltar i nyhetssändning och berättar för folket varför militären måste få skicka skojiga flygplan till fjärran länder för att där glädja USA. Det ger en alldeles särskild sorts trygghetskänsla.


Banal: Win-win situation

Lästips

Pierre Gilly har en mycket intressant intervju (men återigen: hallå tidningen, korrläs bättre!) med professorn i Mellanösternstudier Hamid Dabashi. Dabashi är aktuell med en ny bok; Iran: A People Interrupted. Man behöver inte hålla med vartenda ord, men här finns ett perspektiv som är nödvändigt att kunna anlägga:

Det är viktigt att ha klart för sig att det vi kallar modernitet kom från Europa genom koloniseringen av resten av världen. Kolonialismen var modernismens färdmedel. Det som européer kallar modernitet eller upplysning är för resten av världen en kolonial modernitet.

Man talar om individens och förnuftets makt samtidigt som man förnekar de länder som koloniserats den rätten. Detta skapar en paradox. Man säger att människan har makt över historien samtidigt som hon förnekas makten. Man säger att du är en del av förnuftet och framsteg, i en tid då detta förnuft och framsteg ger dig en roll som är underordnad kolonialmakten.

Jag förkastar inte moderniteten utan jag förespråkar en antikolonial modernitet, en modernitet som är vunnen på egen hand. En som är vunnen på historiens slagfält. Det här gäller inte bara islam, arabvärlden, eller Iran utan hela världen.

- - - - -
Läs också Erik Svensson om Fri programvara, privategendomens gränser och kapitalismens kris. Grundläggande och klargörande, med några spännande länkar.

Bloggaden!

Vänsterpartisten Lisa Rasmussen, med sin fackliga bakgrund i Kommunal, har startat en värdefull blogg med namnet Bloggaden.

BLOGGADEN är en blogg om fackliga blockader och debatten om den svenska kollektivavtalsmodellen. Den syftar till att ge en motbild till den borgerliga attacken mot facken. BLOGGADENS huvudstory är Kommunal Nackas blockad mot hemtjänstföretagen Curanda Vård assistans, som trädde i kraft den 25 januari 2007.

Lisa skriver konkret om det oglamorösa och otacksamma slitgörat i en facklig konfliktåtgärd för att uppnå vettiga arbetsvillkor, och samtidigt initierat om frågans principiella aspekter. Blockadvakterna i snålblåsten i Nacka kämpar också för alla andra löntagare. Lägg in i RSS-läsaren! Och åk ännu hellre förbi med lite uppmuntrande ord.

Wiehe

Mikael Wiehe kan inte bara göra fantastiska låtar, han kan också hålla flera tankar i huvudet samtidigt och uttrycka sig politiskt genomtänkt i prosaform. Samtliga dessa egenskaper skiljer ut honom från den absolut majoriteten av vår tids ”liberaler”.

(Jag ska till protokollet föra att jag inte håller med om den lite för enkla formuleringen om de genom massorganisationer organiserade politiska processen på Kuba. Men hans vägran att köpa den i vår tids debatt gängse imperialistiska, övergreppsbefrämjande utgångspunkten är välgörande).

Fredsprocess

Bild via Angry Arab

Gick ju bra, det där

Vapenhandlare i allmänhet har som bekant haft anledning att glädja sig åt läget efter 11/9 2001 och alldeles särskilt efter det framlobbade angreppet mot – det till 9/11 helt orelaterade – Irak. Carl Bildt har också – kan vi läsa om i Expressen idag – varit med på ett hörn.

Det finns även andra utvecklingstendenser som följer samma mönster, efter Irakinvasionen. Glöm nu för Guds skull inte att Irak invaderades som ett led i ”kampen mot terrorismen”.

Toxic

En hel värld har hysteriskt och förvirrat frågat sig varför? Carl Fredrik Holtermann har svaret.
- - - - -

Baby, can’t you see
I’m calling
A guy like you
Should wear a warning
It’s dangerous
I’m fallin

Växelverkan

USA har skaffat sig en ny allierad i ”kriget mot terrorismen”– Etiopien. I skydd av denna nyvunna status och ”jakten på al-Qaida” utövas nu förföljelse av den inhemska oppositionen, inklusive, moderiktigt nog, tortyr. Det är förstås svårt att säga om det är tortyr och övergrepp som gör ett land särskilt lämpat som allierat i ”kriget mot terrorismen”, eller om det är alliansen som skapar gynnsammare villkor för tortyren. Det kan dock konstateras att USA för några år sedan försåg 80 procent av världens tortyrstater med militärt bistånd. Det både finns och slås in ”windows of opportunity”.

Bloggdiskussion i Göteborg

Bloggen - Narcissism, hot eller demokratiförstärkare?

Är bloggvärlden laglös? Vem tar ansvar för bloggarna? Hur farlig är ryktesspridningen via bloggar? Hur ställer sig journalister inför fenomenet? Används bloggen som nyhetskälla? Är bloggen verkligen en demokratiförstärkare?

Jimmy Fredriksson, politisk redaktör GT & bloggare
Maja Aase, chefredaktör Journalisten
Ali Esbati, politisk bloggare
Samtalsledare: Karl-Axel Jansson, journalist

Arrangör: ABF, i samarbete med Publicistklubben Väst, tidskrifterna Ord&Bild, Alba, Socialpolitik, nätverket Allt är Möjligt, Filmpedagogerna och JMG Göteborgs Universitet.

Restaurang Trappan, Folkets Hus Järntorget
Onsdag, 21 februari, klockan 19

Dance me to the end of love

Jag ångrade att jag inte stannade till och förevigade, men gläds nu åt att Olydig gjorde det.

Några nedslag i Mellanösterns enda demokrati

• Palestinska fångar vittnar om misshandel och tortyr (exempelvis ”skakningar” som är en israelisk specialitet och kan ge bestående men) i samband med gripande och förvar. En palestinsk man, Taha Abu Leil, berättar att han skjutits fem gånger i ryggen av icke uniformerade israeliska agenter framför sjukhuset i Nablus, för att senare, efter tjugo dagar i koma vakna upp handfängslad till sin sjukhusbädd.

• Hungerstrejk i israeliskt fängelse. Palestinska politiska fångar protesterar mot förnedring, rutinmässig misshandel och bestraffning genom placering i isoleringscell. Fångarna är generellt sett inte lagförda för ett specifikt brott. Israel har sedan länge tillämpat innovativa – numera globalt allt mer spridda – juridiska metoder. Palestinierna befinner sig i ”administrativt förvar”, alltså ockupationsmaktens term för att helt enkelt bura in folk man inte gillar.

• Israeliska flottan beskjuter och förstör palestinska fiskebåtar utanför Gaza. Ingen person skadades denna gång, men detta är annars ett populärt sätt att döda civila palestinier. Gaza är som bekant ett fängelse – helt isolerat av Israel – och lider av extrem fattigdom. Att med primitiva metoder försöka fånga fisk är för många gazabor den enda vägen att klara sig från akut hunger.

• Palestinsk parlamentsledamot protesterar mot att Israel utför medicinska experiment på palestinska fångar. Att palestinier i fängsligt förvar, i strid mot internationella lagar, ofta förvägras medicinsk hjälp, är vanligt. Uppgifterna om medicinska test har jag dock inte stött på tidigare.

Det känns sammantaget särskilt viktigt just idag, att den palestinska regeringen ”erkänner Israels rätt att existera” som rasistisk våldsmakt, för att det ska kunna bli ”fred”.

[Uppslagen från oumbärliga Meanwhile in Palestine and Iraq.]

Newsflash: reaktionär (”liberal”) bloggare förstår nästan ingenting

Det är varken någon nyhet att det finns obearbetade rasistiska strukturer i den svenska poliskåren, eller att det finns gott om högerbloggare, ofta unga män med bakgrund i borgerliga ungdomsförbund, som sprider och internaliserar allt obehagligare reaktionära åsikter.

Ibland blir det bara lite extra löjligt och uppenbart.

Johan Ingerö upprör sig över upprördheten över att polisen i Stockholm bjuder in till studiedag om terrorism och grov brottslighet med bilder på muslimska kvinnor. Det centrala är inte allvaret i tilltaget, eller en fånighetsbedömning av Expressens artikel. Det är Ingerös kompletta blindhet inför varför man kan anse bilderna vara ”kränkande” eller bättre uttryckt: reproducerande av allvarliga fördomar. Det kommer lite tips från coachen:

Här kommer ett tips till denna ständigt kränkta trio. Att skratta åt sig själv och fördomar mot ens egen ”grupp” är faktiskt rätt kul. Varenda förintelse-skämt jag någonsin hört har jag hört från just judar. Mina homosexuella vänner driver både med sig själva och med heterosexuella. Att fritt vädra fördomar är både roligt och nyttigt. Att stänga in dem är inte bara trist utan även potentiellt livsfarligt.

Jo, men du, Ingerö, nu var det inte så att det här var en ståuppkväll ordnad av blattepolisernas riksförbund, utan en tillställning där man skulle lära sig att känna igen och skjuta ner buset. Pröva att föreslå att judar istället för att digga Woody Allen ska skratta åt förintelseskämt berättade på krogen av lokala nazister i gäng, eller att dina svarta polare ska softa med lite skön niggerhumor levererad av Ku Klux Klan, när de senare står utanför porten med en fackla. Det är säkert ”både roligt och nyttigt”.

Ingerö fattar inte vilken värld det är han lever i:

Givetvis kan man uppfatta bilderna som smutskastning och som ett rasistiskt påhopp på en redan utsatt grupp. Men det förutsätter nästan att man vill göra en sådan koppling. Man kan lika gärna konstatera att alla yrkeskårer har sin egen galghumor (jag jobbade i flera år inom sjukvården, och den jargong som råder där passar sig verkligen inte vid några middagsbjudningar) och att detta möjligen är ett utslag av det.

Det är naturligt och på många sätt rimligt att yrkeskårer utvecklar en egen jargong. Den kan ofta innehålla humor. Kul kul. Det förlänger säkert livet. Men kanske behöver man inte vara någon Horace för att förstå att det inte är i första hand bödlar som utvecklar galghumor. När Johan Ingerö och hans kollegor välförtjänt skämtade om folks inälvor så betydde det inte att de skulle skära upp hjälpbehövande eller pissa på pensionärerna när de kom tillbaka efter lunch. Om poliser höhö-skämtar om hur man kan knacka Ahmed – då ligger det däremot nära till hands att detta också sker i verkligheten, och att det räknas som ett gott dagsverke, eller åtminstone i princip aldrig leder till några åtgärder.

Människor som inte kan stava till maktrelation är farliga människor. Och att deras gelikar sitter på makten i det här samhället är fan inte kul. Skämta alltså gärna om dem.

Företagande för vems skull?

Inga-Lisa Sangregorio skriver bra i Expressen, om något som borde vara uppenbart, men som istället har mystifierats bort i den nya tidens kompakta tankeludd: det är långt givet att antalet nya småföretag säger något positivt om välståndsutvecklingen i ett land. Företagande sker i ett socialt sammanhang. Den centrala frågeställningen är varför företag startas och vilka dessa är. Och när man – som Maud Olofsson ofta gör – talar om kvinnors företagande, måste man vara medveten om att detta äger rum i ett samhälle med en tydlig könsmaktsordning som producerar förväntningar om sociala roller och positioner, och i växelverkan med en könssegregerad arbetsmarknad. Det är som Josefin Brink konstaterar:

Egentligen är Sangregorios resonemang ganska självklart. Jag menar, är det stora antalet unga entreprenörer i skoputsarbranschen i länder som Indien och Mexico ett tecken på ett bra företagarklimat eller på utbredd fattigdom och arbetslöshet?

Det betyder inte att det är dåligt om kvinnor (eller män) startar företag. (Detta påpekas också uttryckligen av Sangregorio, rubriken till trots). Det problematiska är när den gemensamt organiserade välfärden monteras ned och ”privatiseras” med hänvisning till en ”ny social sektor” där kvinnor förväntas operera som småföretagare. Det är ett tydligt steg tillbaka, ett steg som tas genom nedtrampande av kvinnors sociala möjligheter.

Jag skrev ett längre inlägg om denna fråga för ett tag sedan. Läs gärna det.

Klasskrock

Fick nedanstående redogörelse mejlad till mig av en kamrat. Jag var inte där själv, men tycker att det var en rolig historia.
- - - - -

Debatten i fråga handlade om integration och etnicitet och man dryftade många fina spekulationer om hur viktigt det var att svenne-snuter hajade begrepp som "shoo" när de kom till förorten. Fredrik Malm delade med sig av sina visdomar från utbildningsutskottet och sa att det viktigaste för en lyckad integrationspolitik inom universitetet idag var meeeer studievägleeedning eftersom det idag är så mycket kultuuurkrockar. När det var dags för frågestund ryckte jag indignerat åt mig mikrofonen och en hetsig dialog tog fart.

Yours Truly: bla bla om ökad segregation i Sthlm, borgare, resursfördelning, identitetspolitik etc - var finns klassperspektivet?
Moderator: eh...är inte det där en POLITISK fråga?
YT: eh...när upphör integration att vara politiskt?
Fredrik Malm: *lång liberal floskel om att borgarna nog minsann kan tänka sig att höja studiemedlet någon gång i framtiden, men vi ska inte klaga för Sverige är mycket bättre än andra länder*
Moderator: Har du fått svar på din fråga?
YT: *skitsur* Näe, inte någonstans, men tack ändå!
FM: *högröd, pekar plötsligt finger* Det kan kanske beo på DEN DÄR RÖDA STJÄRNAN du har på tröjan att vi inte förstår varandra!
YT: Du upplever att det är någon typ av kulturkrock mellan oss...eller?
Publiken: höhöhöhö
FM: Nja, kanske mer en KLASSKROCK!
YT: I rest my case!

Den bottenlösa orättvisan

Jag vet inte vad som är värst – USA:s och Israel ogenerat vidriga behandling av palestinierna, eller de västerländska mediernas korkade, servila och propagandistiska återgivning av detta dagligen pågående övergrepp.

Låt oss bara snabbt konstatera några grundläggande och uppenbara fakta. Israel ockuperar Palestina. Palestinierna utsätts under denna ockupation för ett systematiskt, rasistiskt vardagsvåld. Både det ena och det andra utgör brott mot internationella lagar och avtal. Låt oss vidare konstatera vad det är som har hänt den senaste tiden, vad beträffar det palestinska styret. Bara några nedslag. USA och Israel har sedan Osloavtalet undertecknats målmedvetet arbetat för att det palestinska ledarskapet ska försvagas, och samtidigt vändas mot det palestinska folket självt och dess motstånd. Efter att Arafats historiska position använts för att skapa acceptans för palestinska eftergifter, slogs fredsförhoppningarna snabbt sönder av israeliska framstötar och provokationer – bland annat nybygge av bosättningar, istället för avveckling. När Arafat senare inte ville vara så underdånig som man önskade sig, sattes han i husarrest och påtvingades i praktiken Mahmoud Abbas som premiärminister. Det palestinska parlamentets arbete har ständigt motverkats, ibland i en ohelig allians mellan presidentadministrationen och Israel, ibland bara av Israel. Numera sitter rätt många ledamöter helt enkelt i fängelse.

Efter att palestinierna förra året – i stor utsträckning i protest mot korruption i och flathet hos den Fatah-styrda myndigheten – trots israeliska trakasserier genomförde ett förbluffande demokratiskt val, och i det valet gav Hamas majoritet, skred USA och Israel omedelbart till verket för att förgöra resultatet av detta val. Den palestinska myndighetens tillgång har blockerats och skapat kaos i det palestinska samhället. Medlemmar i regering och parlament har förts bort. Det har genomförts militära insatser mot de boende på Gaza-remsan. Samtidigt har USA och Israel nu hjälpt Abbas och hans miliser – politiskt, finansiellt och militärt – varje gång de gått till angrepp mot Hamas. På så sätt lyckades man ordna i all fall en början till inbördeskrig.

När de palestinska fraktionerna nu lyckats nå en överenskommelse – tack vare stora eftergifter från Hamas – håller sig Israel till en gammal god tradition: att varje gång ett trovärdigt steg tas – hur litet det än må vara – mot stabilisering, trampa på hoppet, peta i såren, förstöra, förnedra.

Nu rapporterar svenska medier, att USA och Israel inte tänker erkänna den nya palestinska regeringen. Ett härligt rättframt Up Yours till dem som gett upp prestige och positioner för att nå en överenskommelse som blidkar ”det internationella samfundet”. Jag kan egentligen upprepa det jag skrev för några månader sedan: Detta är lydnadsträning med käpp och godis. Och de har mage att tala om demokrati! För folken i Mellanöstern kommer västmakternas lockrop om demokratisering att klinga lika väl som bödelns löfte om sinnesfrid hos den dödsdömde.

Men så är det då rapporteringen. Det blir bara så djupt absurt när till exempel Sveriges radio utan vidare meddelar att USA och Israel ämnar vägra ett erkännande av samlingsregeringen ”om den inte rättar sig efter internationella krav och avtal”!

Come again?! Internationella krav och avtal? Kravställarna utgörs alltså dels av en supermakt som har världsrekord i att starta angreppskrig, ”det yttersta brottet”, och iscensatt militärkupper och annat kul i de flesta tidszoner; dels av en ockupationsmakt som har världsrekord i att strunta i och bryta mot FN-resolutioner och andra internationella ”krav och avtal”. Det förstnämnda landet har för övrigt specialiserat sig på att stoppa säkerhetsresolutioner ämnade att kritisera det senare. Vad är det för värld vi lever i när dessa kan tala om ”krav” på att de ockuperade palestiniernas ledning ska följa ”internationella kvar och avtal” för att ”erkännas” av ockupationsmakten och dess beskyddare?

DN skrirver:

I överenskommelsen om regeringen, som den radikala Hamasrörelsen [fine, men skriv då rimligen också konsekvent, den nykonservativa USA-regeringen, eller den rasistiska israeliska koalitionsregeringen] och Abbas Fatahrörelse nådde i Mecka [under överinseende av USA:s allierade] nyligen, lovade inte Hamas uttryckligen att erkänna Israel [se nedan], ta avstånd från våld [? Palestinierna lever i ett inferno av dagligt våld från en kärnvapenbestyckad ockupationsmakt som maler sönder deras liv. Det är självklart att Hamas tar avstånd från detta våld] eller acceptera tidigare fredsavtal [What? Vilka då? Vilket av de avtal som går ut på att bosättningarna ska avvecklas är det Hamas ska acceptera?].

Ah, det är så galet att man baxnar. Och så är det alltså detta med att ”uttryckligen [!] erkänna Israel”. Det är ett av de där propagandistiska mantran som fått ett eget liv. Ett rörligt mål som kan dyka upp var som helst. Men hallå där: Vad är det som ska ”erkännas”? Är det att staten Israel finns? Eh, tja… det är ju rätt uppenbart. Vi snackar inte ontologiskt gudsbevis här. Är det Israels gränser? Tala i så fall om för oss alla vilka gränser! Israel erkänner inte några gränser för sig själv. Vad är det då man vill att den palestinska regeringen ska erkänna? Staten Israels ”rätt” att när den vill intervenera var den vill?

Författaren och juristen John Whitbeck skrev i slutet av förra året en artikel om denna ”oklarhet”. Den är mycket väl värd att läsa – oavsett vad man tycker om de enskilda slutsatserna.

To demand that Palestinians recognize “Israel's right to exist” is to demand that a people who have been treated as subhumans unworthy of basic human rights publicly proclaim that they are subhumans. It would imply Palestinians’ acceptance that they deserve what has been done and continues to be done to them.

Det är under alla omständigheter uppenbart att detta sorts ”krav” inte är av formell eller juridisk karaktär – de handlar om underkastelse, och om att skapa PR-förevändningar för att fortsätta övergreppen.

Berör våra medier de här frågeställningarna? Icke. När SvD igår skrev om att Lars Ohly idag skulle få utmärkelsen Årets Palestinavän 2006, av palestinska föreningen, ställer man istället denna spännande fråga:

Ser du inga problem i att du som politiker tar ställning i en konflikt mellan två parter?

Suspect Paki skriver idag om den förkastade samlingsregeringen:

The stench of hypocrisy emanating from the Zionaxis powers is simply unbearable. The common man or woman now, with half a brain, is beginning to wake up and realise what’s going on. Not a moment too soon.

Ingen livlina

Hittat här.

Tv8. Sverige i Fokus

Medverkar ikväll i premiäravsnittet av inrikesmagasinet Sverige i Fokus, på Tv8, med Karin Pettersson, chefredaktör på tidningen Fokus som programledare. Jag, Fredrik Federley och Birgitta Ohlsson pratar om det politiska landskapet och höger-vänsterskalan i det. Det verkar som att man kan titta på webben också. Tv8, klockan 21.

Uppdatering: Nu är programmet upplagt på tv8.se

Folkbildning

Expressen:

Svenska tjejer ställer höga krav på sin idealkille- eller tjej. Det visar en ny, omfattande undersökning [...] Mest kräsna är Stockholmskvinnorna. [...] Hela 60 procent anser också att drömpartnern ska vara smart.

IRL

Meta: bloggosfären åker buss.

En "rapport" om "myter" kring diskriminering

Storföretagarnas intresseorganisation, Svenskt näringsliv, har idag släppt en ”rapport”, som har till syfte att ifrågasätta den etniska diskrimineringen på arbetsmarknaden. Ur detta följer också ett allmänt ifrågasättande av lagar och andra åtgärder mot diskriminering. Som med alla andra utspel från Svenskt näringsliv, har rapporten, som lanserades via en artikel i SvD, fått stort genomslag i medierna.

Rapporten finns tillgänglig på Svenskt näringslivs hemsida. Den är tio sidor lång och innehåller ett antal diagram med siffror från SCB. En person – det skulle till exempel vara en journalist eller nyhetsredaktör – som bemödar sig att med ett minimum av kritiskt tänkande ta sig igenom materialet, kan relativt enkelt konstatera att rapporten är milt sagt bristfällig (och knappt korrekturläst). Man skulle utan vidare kunna säga värdelös. Här är några saker som kan utläsas ur rapporten:

• På 50-, 60- och 70-talen fanns det arbetskraftsinvandring till Sverige. Senare har det varit mer flyktinginvandring. [Möjlig fråga: hur motbevisar detta diskriminering?]

• Fler människor har fått jobb mellan 1993 (då ekonomin körts i botten, inte minst tack vare insatser av den dåvarande borgerliga regeringen) och 2003. En del av dessa är invandrare. [Möjlig fråga: hur motbevisar detta diskriminering?]

• ”I den senaste utredningen om diskriminering påstår utredarna att Sverige har en segregerade arbetsmarknad där invandrare bara får okvalificerat arbete. Detta påstående har inget stöd i statistiken heller”. [Möjlig fråga: vem har påstått att segregation innebär att invandrare BARA får okvalificerat arbete?] ”Statistiken visar tvärtom att en mycket positiv utveckling har skett sedan början på 90-talet”. [Möjlig fråga: är ”positiv utveckling” lika med ”ingen diskriminering”?]

• Förklaringen till att invandrare är tydligt underrepresenterade i vissa yrken är ”invandrarnas intresse och efterfrågan. Invandrare är förmodligen mer benägna att utbilda sig till globalt gångbara utbildningar och yrken.” [Möjlig fråga: om man skriver att förklaringen ÄR intresse och efterfrågan, bör man inte presentera åtminstone en ansats till empiri? Hur uppstår förresten ”intresse och efterfrågan”?]

• ”Faktum är att sysselsättningsgraden varierar ganska mycket mellan olika invandrargrupper”. [Möjlig fråga: Vem har ifrågasatt detta faktum? Hur motbevisar detta diskriminering?]

• Invandrare får jobb i högre utsträckning efter att de levt i Sverige ett tag jämfört med när de är nyanlända. [Möjlig fråga: Vem har ifrågasatt detta faktum? Hur motbevisar detta diskriminering?]

• Invandrare bor oftare i storstäder. [Möjlig fråga: jaha?]

Det sista lilla avsnittet ”Skillnader mellan invandrargrupper” kräver alldeles jättesärskilda omnämnanden:

Att arbetsgivare skulle ha en negativ attityd till folk från Afrika och mellanöstern har förts fram av en del forskare och även myndigheter som den självklara förklaringen till situationen. En jämförelse mellan invandrare från Afrika och Sydamerika som kommit till Sverige sedan 1990 visar något helt annat. Jämförelsen visar att förvärvsfrekvensen hela tiden har varit högre bland sydamerikaner.

Så håll i hatten nu: eftersom afrikaner hela tiden har haft svårare att komma in på arbetsmarknaden, så finns ingen diskriminering av afrikaner. Bra tänkt va?
Men det bästa kommer ändå sen:

Vad gäller företagens och arbetsgivarnas attityd, så har de i själva verket anställt långt fler afrikaner än Sydamerikaner. År 2003 fanns cirka 14000 afrikaner som förvärvsarbetande jämfört med knappt 8000 sydamerikaner. Vi ser samma sak om vi jämför invandrare från Iran och Polen. Förvärvsfrekvensen är högre för invandrare från Polen men antalet förvärvsarbetande från Iran är tusentals fler än förvärvsarbetande från Polen.

Läs nu det där flera gånger för att riktigt ta in det: arbetsgivarna har inte en diskriminerande attityd till afrikaner eller iranier, trots att man ser en tydlig ”rasifieringsskala” i förvärvsgraden, eftersom antalet anställda iranier är större än antalet polacker. Det är faktiskt ett revolutionerande sätt att se på statistik.

---

Mot dessa statistiska stordåd, kan den som vill vara träig och obstinat ställa en exceptionellt omfattande empirisk och teoretisk forskning, som visar flagrant och systematisk diskriminering; utsortering och underordning.

Jag vill bara nämna några exempel som jag har omedelbart tillgängliga. Arbetslivsforskaren Anders Neergaard, som länge studerat den etniska uppdelning på svensk arbetsmarknad, skriver sammanfattande i en artikel i tidskriften Clarté (artikeln är en förkortad version av ett bokkapitel):

Statistiken ger en tydlig bild av att utlandsfödda som grupp, men även barn till utlandsfödda, har en betydligt sämre position på arbetsmarknaden än ”svenskar”. Flera studier visar en ökande andel tidsbegränsade anställningar under 90-talet och början av 2000-talet, inte bara i Sverige utan också i andra EU-stater. […] Tabell 1 [finns tyvärr inte i den elektroniska versionen] visar situationen för olika LO-grupper med tidsbegränsad anställning. Rasifiering är som synes inte bara kopplad till eget födelseland. Den lever kvar i andra generationen. Tabellen visar också att utländsk bakgrund slår hårdare än kön: rasifierade grupper av män har en mer utsatt situation än svenska kvinnor. Tydligast syns den rasifierade segmenteringen när man ser till dem som är födda i Sverige med två utlandsfödda föräldrar och till dem som är födda i övriga världen men vistats i Sverige under minst tio år. Rasifieringen visar sig också om man undersöker vilka grupper som är överkvalificerade för sina arbeten. Här är invandrarna överrepresenterade. Många av dem befinner sig inom rätt näringsgren och ofta till och med hos rätt arbetsgivare, men på fel plats i organisationen.

Den LO-rapport om anställningsformer och arbetstider som Neergaard bygger delar av sitt ovanstående resonemang på, har uppdaterats flera gånger. I den senaste versionen, med siffror från 2005 kan man läsa:

Av tablå 7 framgår att bland kvinnorna inom LO är andelen med tidsbegränsad anställning så hög som 35 procent bland kvinnor som är födda utanför Norden och har en vistelsetid på mindre än tio år i Sverige. Också bland de kvinnor födda utanför Norden som har en vistelsetid på minst tio år i Sverige är andelen med tidsbegränsad anställning högre än genomsnittet för LO-kvinnor. Man kan å andra konstatera att bland kvinnor som är födda i andra nordiska länder ligger andelen med tidsbegränsad anställning lägre än genomsnittet för hela gruppen LO-kvinnor. Det finns alltså utomordentligt stora skillnader inom gruppen kvinnliga LO-medlemmar med utländsk bakgrund.

Förutom den väsentligt lägre förvärvsarbetsfrekvensen bland utlandsfödda har vi alltså problematiken med sämre villkor för dem som är anställda. När det gäller osäkra anställningar vet vi att detta får allvarliga effekter för människor, på en rad olika sätt. Till exempel visar en rad undersökningar (bland annat LO:s Ohälsans trappa) att det finns ett starkt samband med sämre hälsa, ständig värk, osv. Regeringen har nu som bekant vidtagit kraftfulla åtgärder för att ytterligare fördjupa detta problem.

Ytterligare ett exempel ses här, där man kan konstatera hur andelen invandrare sjunker i grupper med högre positioner på arbetsmarknaden. (Källa)

(Det kan för övrigt vara av intresse att konstatera att mycket av forskningen om diskrimineringen på arbetsmarknaden har genomförts på eller med stöd av Arbetslivsinstitutet. Nu läggs ALI ner och vi kan turligt nog i större utsträckning förlita oss på ”rapporter” från Svenskt näringsliv).

- - -

Men spelar det någon roll att man enkelt kan vederlägga allt i Svenskt näringslivs ”rapport”? Mycket lite. Rapportens funktion är strikt PR-mässig. Och vi har sett gång på gång att det fungerar. Man släpper en rapport som mest innehåller smörja – men får tungt genomslag i medierna. Sedan, när någon hunnit läsa själv innehållet så kommer på sin höjd något genmäle eller en debatt någonstans. De som hör nyhetsinslagen är tio-hundra gånger fler än dem som får reda på att innehållet är ruttet. Så går det till när reaktionära intressen och papegojmedia skrider fram hand i hand.


- - -
Några andra inlägg om SN-rapporter av samma typ:
• SN hävdade att kvinnor har låga löner utan bara råkar jobba på ställen där lönerna är låga.
• SN hade en omfattande kampanj byggd på medvetna lögner om säsongsanställningar.

Ett tidigare blogginlägg om invandrare på arbetsmarknaden:
• Folkpartiet, LAS och mer rasism

A Fresh Start?

Roger Mogert levererar, helt utan krav på ersättning, en ny affärsidé åt Federley.

Uppdatering: Glenn också. Åt Kevin Federline.

Påminnelse: Kabaré för yttrandefrihet och fri kultur

Den borgerliga majoriteten i Skarpnäck fattade för en tid sedan beslut om att förbjuda fördelning av för kulturaktiviteter avsedda bidrag till kulturföreningen Södra Fot, av den enda anledningen att denna ordnat en allsångsafton som av högerpartierna bedöms som politiskt misshaglig. Beslutet är förstås mångsidigt hårresande och borde oroa alla som intresserar sig för ett demokratiskt samhälle i allmänhet och ett fritt kulturliv i synnerhet.

Ett tidigare inlägg, med ett förklarande brev från kulturföreningen själv kan hittas här.

Det kan vara bra att i sammanhanget påminna om, att initiativtagaren till den politiska bestraffningsaktionen, moderaten Billy Östh, redan för några år sedan var ute i ett liknande ärende. Han och Jan Björklund, numera skolminister, ville då stoppa en studiecirkel i Bagarmossen, med anledning av att man där bjudit in författaren och debattören America Vera Zavala att hålla föredrag och delta i cirkeln, som handlade om att öka den demokratiska delaktigheten, utifrån hennes bok Deltagande demokrati (Agora). Läs mer i ett öppet protestbrev från Attac, och hos America själv.

Den extrema högerns nedärvda antidemokratiska reflexer är välkända. Att de nu upphöjs till konkret kommunalpolitik manar till ett brett motstånd.

Jag påminner om den kabaré som Södra Fot ordnar till försvar av yttrandefriheten – utan att veta om det redan hunnit bli fullt eller inte:

Södra Fot arrangerar en kabaré-kväll fredag den 16 februari kl. 19.00
Underhållning och gemenskap. Och soppa.
Entré 150:-, vi öppnar 19.00. Det blir fullt, boka snabbt!
Bokning och info på 08-6044580, eller biljett@sodrafot.se

Ord och bild

DN hittar en oerhört självkritisk bild:

En bild av många

Apropå dagar för kärlek. Bilden nedan, tagen av Shahab Glochin från Talesh i norra Iran, vann tydligen specialpriset i en fototävling ordnad av Unesco. [Tack till khaleh-jan]

Bin Ladin-effekten

“The Pentagon accounts for about half the world's total military expenditures of $1.04 trillion, spending alone what the 32 next most powerful nations spend together.”
/Frida Berrigan på Arms Trade Resource Center, World Policy Institute. Citerad av Tom Engelhardt.

“The United States is by far the largest exporter of weapons in the world, with a sales volume that exceeds the next 14 countries combined. Military sales equate to about 18 percent of the Federal budget, far and away the greatest proportion of any nation.”
/Uppgifter från John Ralston Saul; The Collapse of Globalism (2005)

Bilden från Global Issues, via ett inlägg på geniala Nyliberal utopi. Läs och klicka på länkarna!

Att se sig själv i andra

”The Palestinians' lives under the occupation are reminiscent of the lives of Chile's citizens under the dictatorship. There, too, people who thought differently were considered enemies: They were imprisoned, tortured and killed. There, too, people couldn't move from place to place, they didn't have freedom and they didn't have equality before the law. But here it's harder. It has been going on for longer”

Den chilenske domaren Juan Guzman, under besök i Israel (Haaretz).


För dem som själva upplevt ett hårt förtryck är det på många sätt lättare att ta in – och harmas över – den brutala systematiken i det rasistiska förtryck som palestinierna är föremål för. Det är till exempel ingen slump att det finns en stark solidaritet med palestiniernas sak i Sydafrika. Desmond Tutus fem år gamla artikel ”Apartheid in the Holy Land” är väl värd att läsa också idag. Den sydafrikanske juridikprofessorn John Dugard, särskild rapportör om situationen i Palestina till FN:s människorättsråd, skrev utifrån sin personliga erfarenhet, i en viktig recension av Jimmy Carters bok:

”Israel's occupation of the Palestinian territories has many features of colonization. At the same time it has many of the worst characteristics of apartheid”.

Karakteristiken är inte bara abstrakt. Under flera decennier fanns ett nära militärt och politiskt samarbete mellan Sydafrika under Apartheid och staten Israel. Jag har skrivit utförligt om det tidigare.

Räknar med bävrar

”Man ska komma ihåg att rapporten tillkom under en het valrörelse och man kanske inte ska ta så allvarligt på siffror som inte är exakt angivna […] När vi till exempel skriver dubbelt så många kanske det i själva verket är 30 procent.”

Centerstudenternas ordförande Peter Ranki till tidningen Studentliv, angående siffror i en rapport om arbetslösheten. Via Elisabeth Biström Risslén.

Debatt om kollektivavtalen, mot Federley

Ska vara med i Studio Ett och diskutera arbetsmarknaden, med utgångspunkt i Fredrick Federleys idé om uppköp av kollektivavtalslösa Wild n’ Fresh. Efter klockan fem någon gång.

[Uppfresha minnet]

Uppdatering: Här kan man lyssna på debatten.

Alla hjärtans värld

För två år sedan på Alla hjärtans dag var det premiär för Riksteaterns föreställning Kärlek Extra Allt! Den byggde helt på specialskrivna texter av helt olika författare, nedkokta och iscensatta av regissören Farnaz Arbabi, nu aktuell med en hyllad uppsättning av Utvandrarna. Jag hade äran att vara en av författarna, tillsammans med Laleh, Sara Stridsberg, Timbuktu, Johanna Rytel, Nabila, Daniela Kullman, Johannes Anyuru och Anna Vnuk. Skådespelarna Isabel Reboia och Mikael Wranell stod för uppförandet, tillsammans med musikern Magnus Tingsek. Texterna publicerades också i oredigerad form i en liten bok i samband med föreställningen. Här är min text.
- - - - - - - - -

Jag vill skriva brev om kärleken, men måste samtidigt sätta en skalpell i min egen världsbild. Det är inget märkligt. Det är motsatsen som är lögnaktig. Jag tror att det är en myt att man skriver kärleksbrev i första hand för att meddela sig. Alla har vi ett behov av att skriva ned och titta på våra egna ord om kärlek, för vi vill fatta vad det är vi håller på med när vi älskar. Vi vill, vi försöker, vi lyckas eller misslyckas. Men vad är det vi gör, egentligen? Och vad betyder orden?

Nu skriver jag alltså brev om kärleken. Jag minns att jag en gång ringde dig sent på kvällen efter att ha sett en grej på TV. En grupp soldater stod på ett stenigt fält, lutade över några unga män. En av soldaterna plockade upp stenar, och lugnt, nästan metodiskt slog han på de unga männens armar tills de gick av. Armarna alltså. De andra soldaterna såg upprymda ut på håll. En av dem hyssjade, lite på skämt. Du hade också sett. Jag åkte hem till dig och vi höll om varandra. Grät. Sen tittade vi på nån komedi, älskade med varandra och åt glass nakna i sängen. Chokladglass.

Jag gillar verkligen chokladglass. Särskilt med hela chokladbitar i. Jag tänker att det skulle vara gott nu, samtidigt som jag funderar över vad som är kärlek, när världen kreverar runt omkring.

Hur ser kärleken ut när man arbetar på plantage för ingen lön och med parasiter i kroppen, för att plocka bananer så patron ska äta en ännu fetare middag nästa dag? Vem kan man älska, om man ägnat de senaste månaderna i livet åt att klara av elektrisk ström mot sin nakna kropp? Vart tar kärleken vägen när vardagen är fylld av förnedring; för att ens hud är svart, för att man tvättar underkläder åt den som betalar ens uppehälle, för att snubben som ockuperat ens gata pekar med ett vapen, för att världen är så förbannat jävla orättvis?

Visst kan man säga att det är just då kärleken får en att överleva. Men jag nöjer mig inte med det svaret.

Ahmad Banat är femton år. Han går ut på gatan i det smutsiga flyktingläger där han är född och där han ska dö. Hans brott är att han anser sig ha rätt till frihet och värdighet. Han och hans två vänner, 16 och 17 år gamla, försvinner, återfinns fyra dagar senare. De är skjutna. De som skjutit dem hävdar att de haft vapen och sprängämnen. Men det går inte att hitta några sådana. Däremot kan man snart konstatera att de har skär- och stickskador som tillfogats dem efter att de skjutits, men medan de ännu var i livet. Jag gissar att Ahmad Banat hade en mor i livet, nog också en far. Jag kan inte veta säkert. Men jag undrar ibland om de älskade sin son. Och jag undrar vad de gör med sin kärlek tre år senare, när de själva bara är en del av en statistik som ingen tycks bry sig om.

Visst kan man säga att kärleken övervinner allt. Men jag nöjer mig inte med det svaret.

Det är 1995 och jag är på tågluff. Vandrarhemmet ligger mitt i Red Light District. Jag kliver ut i kvällsljuset för att skaffa mat och jag får kvinnoförtryck och mänsklig förnedring nedkört i halsen. Jag ringde till dig och berättade nåt allmänt, om kropparna i skyltfönstren, om de kemiska leendena. Men jag berättade aldrig att det som slet sönder hårdast inuti, det var det välklädda medelålders paret som lätt berusade gick där vid kanalen, höll varandra om midjan, pekade ibland på något skyltfönster och kommenterade det de såg på fisförnäm lundaskånska. De talade uppskattande om frihet. Och om att det var en fin, molnfri kväll efter regnet. Jag kunde inte ta bort blicken från deras fingrar som ägnade sig åt en kärleksritual mitt i det där träcket. Och jag berättade heller aldrig om pappan som gick där med sina två tonårssöner och ropade olika saker till kvinnorna i gränderna, varpå de alla skrattade. Pappan och sönerna alltså. Faderskärlek.

Jag köpte en tonfiskmacka. Sen gick jag och la mig. Någon i sovsalen sa att så här har det varit i alla tider. Men nej, jag nöjer mig inte med det svaret.

Missförstå mig inte nu. Ibland måste man bara stänga av för att inte gå under. Och ensamma kan vi inget göra. Jag är inte ute efter det dåliga samvetet – jag avskyr välgörenhet, tycker det är frånstötande med människor som krafsar i sig kvällstidningarnas eländesreportage och säger ”ååå”.

Den desperata kyssen i källarbunkern – ge mig ett ögonblick av mänsklig värme mitt i detta kalla vansinne som påtvingats oss! – är något annat än den som vänder bort blicken, så att man kan stänga fönstret och slippa höra ropen, slippa se röken från skorstenarna, slippa känna lukten av bränt kött.

Det här är alltså mitt credo: Kärleken som koncept förlorar en del av sin mening om den inte handlar om att se sig själv i andra. Kärleken gör oss genuint mänskliga, starka och levande, men den är tom och unken den kärleksförklaring som inte rymmer medvetenheten om konkreta hinder för människors kärlek, överallt och hela tiden. I varje livets ögonblick bär vi med oss den motsättningen.

För kärleken lever i världen. Den är inte metafysisk, ingen svävande ande. Kärlek är mänsklig praktik. Vi gör kärlek. Sen talar vi om den. Ibland som evangelium, ibland som bruksanvisning, inte sällan som bedrägeri.

Nej, jag vill inte sätta upp definitioner och utnämna mig till domare. Det är inte ordlistan jag utmanar, det är världen.

Kärleken finns, för att det finns människor, som vi kan dela den världen med. Ett lerigt barn leker och skrattar en solig vårdag. En vibrerande diktrad ställer i några sekunder livet på huvud. En gammal tant berättar om sin vilda ungdom för skötaren på ålderdomshemmet. Du vänder dig i sömnen och kupar handen vid min hals.

Och samtidigt plågas människor, förnedras, förvägras sin mänskliga rätt att växa, skratta – och älska. Det ligger och skaver inuti – för det är också en del av världen.

Den mätta fåtöljfilosofen kommer då dragande med Yin och Yang, med axelryckningen som livshållning. Ber oss på sin höjd resa oss upp och sjunga We shall overcome. Men jag vill inte. Jag vill smutsa ned händerna, krossa och bygga upp, skrika och viska. Hata. Och pussas också. Från sin fängelsecell skrev Antonio Gramsci: ”Att leva är att ta ställning. Jag hatar likgiltiga människor”. Det är kärlek för mig.

Så det är kärlek som trycker mot mitt bröst inifrån när jag fångar den lilla sarkastiska muskelrörelsen – en stöt som liksom vandrar runt din mun – när du reptilsnabbt punkterar sönder någon pösig besserwissergubbes lilla-du-attityd. Eller varje gång den där bottenlösa ömheten blommar ut i alla dina ansiktsdrag när du ser insnörda, lite hunsade människor ta ton, räta på ryggen, slå tillbaka. Eller när du säger till mig att jag måste lyfta min rock när jag ska lämna den till den runda tanten i garderoben på museet, för annars måste hon göra det där lyftet tusen gånger om dan i trettio år. Och visst var det många som stod mållösa och handlingsförlamade – jo, vi också – när kostymnissen i kön skällde ut kassörskan mitt under julruschen för att han gått till fel leksakshylla och presentpappret var slut och hon minsann borde ha varit lite vaknare på lektionerna i skolan om hon inte trivdes med att sitta där så nu var det väl bäst att hon skyndade sig lite för HAN hade FAKTISKT inte all tid i världen, ELLER HUR? Men jag minns det beckmörka hatet som blixtrade till i dina ögon då. Minns det med kärlek.

Jag vill att du ska komma hit, så vi kan greppa varandras händer och kramas till ett vi. Vill kunna stänga dörren om oss utan att vi blir ensamma. Vill att vi ska uppleva ögonblick av den mest intensiva kärleken, den när vi begriper hela världen som vår. Om inte annat, för att chokladglassen smakar så mycket godare då.

Josefin Brink om det nakna klassföraktet

Läs! Patroneriet, föraktet för vanliga arbetande människor, pyr under PR-skruden. Det är det här striden handlar om. Det här och hundratusentals andras mycket konkreta, dagliga arbetsvillkor:

Jag har själv jobbat som både servitris och hotellstäderska och varit med om att så sent som på 1990-talet tvingats ta strid för rätten att få använda golvmoppar istället för knäskurning. Jag har sett kollegor som haft sån värk i rygg och knän att de knappt kan sitta på lunchrasten, än mindre gå vid dagens slut. Jag har själv drabbats av förnedringen att få löneavdrag för en springnota på över tusen kronor som ett antal berusade medelålders män lämnade efter sig.

Det är förstås lättare att känna solidaritet med kamraterna i HRF med sådana erfarenheter i bagaget än om man drillats in i en politisk organisation där småföretagargnäll och Svensk Näringslivs propaganda stått för verklighetsbeskrivningen. Det är alltså knappast förvånande att unghögern helt enkelt inte kan se det absurda i att peka ut sveriges mest lågavlönade arbetare som samhällets fiender nummer ett.

Att bygga global säkerhet

USA: Har kärnvapen. Har deklarerat att man tänker skaffa fler. Har använt kärnvapen mot andra länder. Ockuperar för tillfället ett flertal andra länder och hotar dagligen andra.

Nordkorea: Har kärnvapen. Har testat dem öppet. Har framfört diffusa hot mot andra länder. Får nu massor med bistånd av bland annat USA.

Iran: Har inte kärnvapen. Har deklarerat att man inte tänker skaffa några. Har inte framfört hot mot andra länder. Har angripits av andra länder. Utsätts nu för uppenbart lögnaktiga men lika uppenbart propagandaeffektiva anklagelser, om det ena och det andra, av USA.

Gå nu ut i världen och dra säkerhetspolitiska slutsatser om USA:s roll för fred och avspänning.

Hetsen mot facket

Hetsen mot fackliga organisationer och facklig aktivitet fortgår för närvarande på ett sätt som torde sakna motstycke i Sverige i modern tid.

Arbetsgivarorganisationer och deras megafoner i ytterhögern arbetar metodiskt i sina angrepp, med utspel, rapporter och ledarartiklar. Sedan följer papegojmedierna på – inte alls som deltagare i någon medveten konspiration, utan för att de är tidspressade till enkelspårighet och/eller okunniga tack vare en avsaknad av organisk koppling till de faktiska förhållandena på arbetsmarknaden.

I ett sådant klimat kan allt möjligt märkligt få ett eget liv, och väsentliga fakta gå helt förlorat. Ett ungefärligt hum om lagen om anställningsskydd, eller kunskap om vad ett kollektivavtal är borde vara en lika självklar del av allmänbildningen, som, säg, vilka partier som sitter i riksdagen, eller ungefär vad som hände under andra världskriget. Icke idag. Det underlättar förstås för högern att flytta fram positionerna.

När jag slog på TV:n i morse följde en uppläsning av samma telegram som också förekommit i andra medier, angående en blockad mot en sminkbutik i Kristianstad . Utgångspunkten är helt och hållet arbetsgivarens. Vi kan läsa att ägaren ”är orolig”. Och så denna mening som levereras med eftertryck och omisskännligt anklagande ton:

Facket har förklarat att det inte spelar någon roll om företaget är stort eller litet.

Detta är ju självklart. Varför skulle facket vara mindre intresserat av att skydda dem som arbetar på en liten arbetsplats – och sina medlemmar från osund konkurrens från dumpade villkor på små arbetsplatser?

För den anställde själv spelar det ganska stor roll om företaget är stort eller litet. Det är naturligtvis så att ett kollektivavtal är mycket viktigare för den som arbetar på en liten arbetsplats, och vikten av att facket agerar betydligt större. En person som arbetar ensam eller tillsammans med ett litet fåtal andra i en butik kommer svårligen att orka få till eller vilja kräva ett omfattande personligt avtal med arbetsgivaren, som reglerar olika eventualiteter.

De villkor som regleras via lagar är i Sverige mycket få. Det mesta återfinns i kollektivavtal. Den som saknar avtal måste lösa problemen när de dyker upp, och då är förstås den anställde i en extremt utsatt position. Beroendeförhållandet till arbetsgivaren är större på en liten arbetsplats. Vart går man med frågor om semesterlönens storlek, om den tid man är långtidssjukskriven är semesterdagsgrundande, om det är ok för arbetsgivaren att komma på fredagen och kräva helgarbete, vilka krav man kan ställa på rehabilitering och hjälpmedel, när har man rätt till övertidsersättning?

När arbetsgivaren i Kristianstadsfallet gjort något enkelt och självklart och tecknat ett kollektivavtal som reglerar den ömsesidiga relationen mellan henne och den anställde, då slår DN till med en ny snyftartikel. Hon ”gjorde det inte frivilligt” och ”kändes sig maktlös”, det ”kändes olustigt”, hennes butik ”belägrades”. Det är en fullständigt bisarr utgångspunkt. Arbetsgivaren vägrade alltså teckna ett avtal som ger den anställde grundläggande skydd. Vad gör man i ett sådant läge? Jo, då kan den som är anställd och saknar giltigt avtal tas ut i strejk. Och facket kan hjälpa till – oavsett om det finns någon anställd medlem eller ej på arbetsplatsen – genom blockad. Stridsåtgärder är en integrerad del av systemet med kollektivavtal. Det kommer ingen polis och dömer butiksägaren till böter eller fängelse. Den möjlighet som finns att få till ett kollektivavtal är att skapa sådana kostnader för motparten att det blir bättre för båda att teckna ett avtal.

Notera dock det som butiksägaren Victoria Frankenius säger till DN, och som får stå okommenterat:

Några problem med att arbeta tillsammans med den strejkande Handels-medlemmen när hon kommer tillbaka till jobbet på tisdagen kommer hon inte att ha.

- Det kommer absolut att gå bra. Hon är inte involverad på det sättet. Jag tog ingen hänsyn till att hon var fackligt engagerad när jag anställde henne.

Men risken finns, men Victoria Frankenius, att facket skrämmer små företagare till att inte anställda fackligt anslutna om det här får fortsätta.

Här ska det alltså framstå som att Frankenius är väldigt generös för att hon inte diskriminerat en fackmedlem och kanske inte ska göra det sen heller. Men hallå där! Motsatsen vore föreningsrättskränkning, ett flagrant brott mot svensk lag – ja, till och med internationella konventioner (ILO 87 och 98, bl.a.). Lagstiftningen är dock klart bristfällig idag och ger faktiskt inte något skydd mot att arbetsgivaren försöker rensa ut medlemmar i facket vid anställningen. Det gör det för övrigt självklart ännu mycket viktigare att facket kan agera mot arbetsplatser där man saknar medlemmar – det finns också i Sverige gott om sådana där arbetsgivaren i praktiken gjort det mycket klart från dag 1, att facklig aktivitet inte ses med blida ögon. Frankenius budskap är inlindat med tydligt: facket borde inte hålla på med ”det här” – alltså facklig verksamhet – för att fackmedlemmar inte ska få problem.

Det slutar inte där heller. På DN:s huvudsida på nätet har den här artikeln, med kommentarer från Sven Otto Littorin rubriken ”Vägrar kritisera blockader”. Återigen är utgångspunkten oerhört märklig. Ska vi ha ett partsystem med civilrättsliga överenskommelser istället för lag, där den ena sidan inte kan agera för att få till stånd överenskommelserna?

I själva artikeln kommer dock ett flertal sakfrågor fram, som annars lyser med sin frånvaro i hetsrapporteringen. Till exempel att det historiskt är arbetsgivarna och högern som önskat sig stora bindande avtal för att slippa konflikter. Svensk arbetsmarknad har haft mycket få arbetsdagar förlorade på grund av arbetskonflikter, också i internationell jämförelse, som diagrammen nedan visar. Det är också något för svensk fackföreningsrörelse att fundera över. Högern arbetar i tandem. Littorin och andra ministrar säger att systemet med avtal är bra, samtidigt som en mer hårdför falang arbetar för att vingklippa fackets möjligheter att få till avtal. Det innebär att själva ramverket i praktiken står under förhandling. Det måste förstås påverka årets avtalsrörelse.

[Läs också den utmärkta artikel som HRF:s Ella Niia mfl. skrev i SvD häromveckan]

[När jag just skrivit färdigt det här visar TV4 Nyheterna ett inslag som skulle ha kunnat vara bioreklam gjort av Svenskt näringsliv. Kolla gärna på nätet sen. Första inslaget]
- - - - - - - - -

Arbetsdagar förlorade på grund av arbetskonflikt, per 1000 anställda, årligt genomsnitt 2000-2003 (inbegriper kommunalkonflikten 2003)


Arbetsdagar förlorade på grund av arbetskonflikt, per 1000 anställda, årligt genomsnitt 1998-2001

Kunskapssamhället

”Vad är det för jävla fråga?”

Alex Schulman reagerar starkt på Jeopardy-frågan ”Vad är roten ur 144?” i kategorin ”fyra bokstäver”.

Med en doft av framtid

I riksdagen imorgon:

Försvarsminister Mikael Odenberg (m), besvarar en interpellation av Allan Widman (fp): Utvecklingsenhet Tropik inom Försvarsmakten

Marxismen-buggismen globaliseras

Grundarna av den marxist-buggistiska rörelsen, Lazze Ohlys, har nu lanserat sig på nätet. Det går nu att elektroniskt avnjuta deras hits, som Du kan få bli min kamrat, och så givetvis Dans och klasskamp i parken.

Upprop: Ta hem de svenska trupperna från Afghanistan – öka den civila hjälpen!

[Nedanstående upprop finns också som pdf-fil här]
[Tidigare blogginlägg på ämnet: Ta hem trupperna nu!]


Svenska soldater har inte i Afghanistan att göra!

Vart är Sverige egentligen på väg ?

Sedan årsskiftet 2001/02 har Sverige trupper i Afghanistan. 250 man ingår i den Nato-ledda International Security Assistance Force, ISAF. Regeringen utvidgar nu den svenska militära insatsen.

Vi protesterar mot Sveriges deltagande i kriget i Afghanistan. Det strider mot den traditionella svenska neutralitetspolitiken och 200 års fredlig utrikespolitik.

I praktiken har Sverige, för första gången i modern historia, dragits in i ett krig där mänskliga rättigheter dagligen kränks och där civila dödas i dagliga bombningar.

USA har öppet förklarat att det inte respekterar Genèvekonventionen i Afghanistan och har som ockupationsmakt förhindrat att krigsförbrytare lagförs.

ISAF är ingen FN-styrka, utan en Nato-styrka, som sedan 2006 tagit över alltmer av USAs ”krig mot terrorismen”.

Afghanerna behöver inte fler utländska soldater. De behöver mat, kläder, husrum, sjukvård och återuppbyggnadshjälp. De 300 miljoner kronor som Sverige årligen satsar på trupperna i Afghanistan, borde användas till en kraftig ökning av den civila hjälpen.

Vi kräver: Ta hem de svenska trupperna från Afghanistan – öka den civila hjälpen !

Hans Alfredson, Ronny Ambjörnsson, Bo Cavefors, Peter Curman, Thage G. Peterson, Tom Heyman, Peter Hjukström, Gösta Hultén, Stefan Lindgren, Eva Moberg, Birger Schlaug, Maj-Britt Theorin, Margareta Zetterström

Stockholm, februari 2007
……………………………………………………………………………………

För den som vill underteckna: Vill vi gärna ha ditt svar senast den 28 februari i brev till: Lena Sonne, Bastugatan 6, 118 20 Stockholm, per e-mail till: lena.sonne[a]comhem.se

Vi undertecknare har satt in 200 kr var på plusgiro 484 45 84-5 för att bidra till uppropets införande som annons i en riksspridd dagstidning. Sätt gärna in samma eller större summa om även du vill bidra. Märk talongen ”Afghanistanupprop 2007”

Enstaka rötägg

I en vetenskaplig studie som presenteras i tidningen Military Medicine har ett antal amerikanska krigsveteraner ställts inför tre övergreppsscenarion direkt hämtade från Abu Ghraib.

In the study, three scenarios of detainee abuse, taken directly from Abu Ghraib prison in Iraq, were presented to veterans. After each scenario, zero tolerance -- or the belief that abuse is "completely unacceptable" regardless of who the detainee is -- was assessed for the described abuse. Holmes, who is also an investigator at the Center for Health Equity Resesarch and Promotion at the Philadelphia VA Medical Center, found that:

• Only 16% of veterans indicated zero tolerance for detainee exposure and deprivation
• Only 31% indicated zero tolerance for detainee exposure and sexualized humiliation
• Not even half (48%) indicated zero tolerance for detainee rape

Deras bedömningar är ganska talande för USA:s ockupation – vad den gör med irakierna, men också med förtryckarna själva. De som skjuter, torterar och förnedrar kommer hem med sina nyvunna erfarenheter och värderingar. Vid sidan av inskränkta demokratiska fri- och rättigheter, övervakning och respression, blir detta ytterligare en present från de makthavare som iscensatt ”kriget mot terrorismen” till alla som lever i Västvärlden.

Läs gärna också ett tidigare inlägg: Tortyr.

[Tipstack till Amir Sariaslan]

Liberala definitioner

Säga vad man vill om den emblematiskt konservative Stig Strömholm – tidigare hovrättsfiskal, juris doktor från München, före detta rektor för Uppsala universitet, mottagare av utmärkelsen Illis Quorum, hedersledamot i föreningen Heimdal, bärare av Sveriges kanske mest anakronistiskt sirliga språk, mm. – men något är han kanske på spåren, om han av alla epitet i världen lyckas få sig själv utnämnd till bland annat ”68-vänsterprofessor emeritus” och ”vänsterstolle” (kommentar #2). Det säger möjligen något om det intellektuella tillståndet (i) svensk liberalism.

I sakfrågan tycker jag att kårobligatoriet ska vara kvar samt att det var dumt gjort att spränga buddastatyerna.


Foto: Tommy Westberg