Attendo visar vägen

Ett vidrigt och ovärdigt fall av vanvård på ett äldreboende i Uppsala har uppmärksammats. En 83-årig man fick ligga kvar så länge i sin avföring att den torkade fast på honom.

Äldreboendet drivs av Attendo Care. Attendo är ett stort privat företag, som profiterar gott på ”valfrihetsrevolutionen” i den svenska välfärdssektorn. Förra året gjorde företaget en vinst på 120 miljoner kronor. Ledningen erhöll bonusar på 1,8 miljoner. I sin årsredovisning skriver företaget bland annat detta om sin affärsfilosofi:

Visionen ”Att stärka individen” syftar till att alltid sätta brukarens behov i fokus.

Kanske är det den formuleringen som gjort att man vunnit anbudstävlingar runt om i landet. Eller så är det att man kan erbjuda mycket låga priser. 15 procent lägre än konkurrenten – kommunens egen personal – gick anbudet i Uppsala på.

Denna lägre kostnad, som i upphandlingssammanhang, på grund av en absurd, nyliberalt inspirerad lagstiftning, i princip tvingar kommunerna att slå till, kunde erbjudas tack vare en 15 procent lägre personaltäthet. Det är inte överraskande och inte unikt. Äldreomsorgen är en typ av verksamhet där det visserligen går att göra saker mer effektivt med smartare organisation och bättre hjälpmedel, men där den avgörande ”rationaliseringspotentialen” inte ser ut som i industrin. Personalen, deras tid och mänskliga kontakt med de gamla, är själva tjänsten. Samtidigt finns vinstmöjligheterna för det privata företaget just i att minska på personalen och utnyttja den till max. Attendos 130 miljoner i vinst kommer från de skattemedel som inte går till löner för de anställda.

I rapporten Privatiseringarnas pris visade Klas Rönnbäck att man kunde se samma mönster i Stockholm. I genomsnitt hade privata äldreboenden 15 procent lägre personaltäthet än offentliga. I den största jämförande kvalitetsundersökning som genomförts hittills fick de privata boendena sammantaget sämre omdöme i 59 av 59 ställda frågor.

Jag skrev för några veckor sedan om ett reportage i tidningen kommunalarbetaren, om just Attendo. En avhoppad anställd berättade om orimliga förhållanden. Det finns 32 arbetsskadeanmälningar mot Attendo, men det är mycket svårt att få anställda att tala öppet om saken av rädsla för jobbet. Jag har själv bekanta som arbetar inom den privata äldreomsorgen, som upplever stora problem, men inte känner att de har möjlighet att påtala dem, eftersom de har osäkra anställningar.

Fallet i Uppsala pekar på ett mycket större och mer grundläggande problem. Det handlar om vilken sorts samhällsutveckling vi vill ha. I ett läge när vi är rikare än någonsin begränsas resurserna till den offentliga konsumtionen. Det är resultatet av ett nyliberalt tänkande som systematiserades i Sverige i början av 90-talet och som gällt sedan dess. Vad det leder till är just den här utvecklingen. De anhöriga – kvinnor förstås; 68% av hjälpen gavs av kvinnliga anhöriga enligt jämställdhetspolitiska utredningen 2005 – förväntas göra mer. Privata tillägg förväntas för att få en värdig vård, när det som det finansieras gemensamt blir föremål för prispress à la Attendo.

Som ekonomiprofessorn Agneta Stark påtalat angående diskussionerna om en privatfinansierad äldreomsorg:

Månadsavgifter på 25-30.000 kronor är vanliga för vårdhemsplatser i Tyskland och England; i USA är det ofta ännu dyrare. Det är då inte fråga om vårdhem med hög medicinsk standard, utan enkel omvårdnad i lokaler som inte alltid är väl anpassade. Exempelvis saknas inte sällan hiss till övervåningen. Få pensionärer har någonstans i världen så höga inkomster att de själva kan betala sådana vårdkostnader. Ibland kan anhöriga betala, det kan finnas försäkringar men oftast krävs också offentliga pengar. I Tyskland finns en offentlig och obligatorisk vårdförsäkring som täcker alla invånare, men inte ens de högsta ersättningarna från den försäkringen räcker till en vårdhemsplats. (Ordfront Magasin 12/2002).

Diskussionen om den civilisatoriska tillbakarullning som privatiseringen av välfärdstjänster innebär måste bli en av de allra främsta i samhällsdebatten.

Då kan det vara bra att minnas vad Stanley Brodén, vice vd i sjukvårdsbolaget Capio sade till Nyhetsbyrån Direkt dagen efter valet:

Nu har vi fått en borgerlig regering men även borgerlig majoritet i många viktiga landsting. Det ger ett helt annat affärsläge.

[Läs i samma ämne: Thaher Pelaseyed]

Utställning: Brecht och Tombrock

Who’s ZFred?...

På fantastiska Tjuvlyssnat. En parallell, aningen roligare verklighet.

Buss 570 Märsta

Kille 1: And I will strike down upon thee with great vengeance and furious anger those who would attempt to poison and destroy my brothers. And you will know my name is the Lord when I lay my vengeance upon thee.
Kille 1: Du vet inte vart det kommer ifrån.
Kille 2: Klart jag vet.
Kille 1: Säg då.
Kille 2: Det är Göran Perssons avgångstal.

Rivstart

Fredrik Reinfeldt har varit vacklande i valrörelsen och dess omedelbara efterföljd. Inte velat stöta sig med folk. Men i den för högern eviga kärnfrågan är han glasklar: penningpungens oinskränkta makt skall hållas i helgd. I dubbel bemärkelse.


[Läs också Toras kommentar].

Kvällstidningarna fördjupar vår omvärldsförståelse. Också i Norge

Hittat hos Snorre Valen.

Oljeimperialism som underhållning

Eirik Vold skriver i norska Dagbladet om ett nytt amerikanskt spel till Playstation: Mercenaries 2. Här kan man delta i förstörelsen av det nya Venezuela, där ”En maktsyk tyrann forstyrrer Venezuelas oljeeksport og forårsaker en invasjon som gjør landet til en krigssone”. Beskrivningen är fantastisk, men korresponderar med den demoniseringsstrategi som terrorproducenterna i Washington iscensatt för att förbereda opinionen för militära övergrepp mot Venezuelas trotsiga demokratiseringsprojekt. Här i Sverige har vi redan sett vad borgerligheten är kapabel till. Per T Ohlsson hyllade militärkuppen 2002 mot den demokratiska regeringen i Venezuela och Liberala ungdomsförbundet demonstrerade tillsammans med kuppmakarnas vänner. Vold rapporterar från Norge att Aftenposten då kallade den demokratiskt valde Chávez ”populistisk kuppmakare”, medan Pedro Carmona, arbetsgivarorganisationens ordförande som utnämndes till diktator, betecknades ”diplomatisk problemlösare”. Läs Volds intressanta artikel.

Tipset via Audun Lysbakken.

Sourze. Återknuten bekantskap

Ibland kommer en del av bloggens texter att dyka på nättidningen Sourze. Som här. Man kan rösta också. Jag skrev en del saker på Sourze för länge sedan, under min ordförandetid i Ung Vänster. De verkar finnas kvar här (jag minns inte om det är alla). De håller, om jag får säga det själv.

Persson fortsätter missbedöma

Dagens Nyheter fortsätter visserligen med den under valrörelsen spetsade kampanjjournalistiken i sin rubriksättning. Men i sak gör Persson en missbedömning när han antyder att högeralliansen inte kommer att hålla de fyra åren.

Socialdemokratin gjorde redan vid alliansens bildande ett allvarligt misstag, när man av ohejdad gammal vana fortsatte leta oenigheter i borgerligheten, istället för att fånga tillfället och angripa en samlad höger som just höger. En pseudohändelse – ett gäng borgare som kommer fram till att de vill vara borgare på samma sätt, istället för på olika sätt – kunde därmed lättare bli till en central fråga i valet. Persson fortsätter på samma misslyckade linje efter valförlusten.

Visst. Det är en sak att sopa undan meningsskiljaktigheter i en valrörelse, en annan att faktiskt bedriva regeringspolitik. Men vad Persson – och många i hela arbetarrörelsen med honom – tycks fortsätta missa, är att borgerlighetens partier de senaste åren i snabb takt tömt sina organisationer på demokratiskt innehåll. De har gått från intressepartier med inre politiska spänningar, till val- och förvaltningsapparater. Man kör mer av ballongkonvent, mindre av beslutande kongresser. Inte så att detta är en fullbordad process. Men den innebär långtgående förändringar. Förra sommaren skrev jag så här i en ledarkrönika om centerns politiska metamorfos:

De borgerliga ungdomsförbunden har i ett decennium genomgått en politisk och social konvergens. Deras broilerföreträdare har kommit från ungefär samma smala urbana sociala skikt, umgåtts med varandra, läst samma skribenter och skapat sina värderingar gemensamt. Samma elitgemyt utkristalliserar sig nu bland de borgerliga partiledningarna – i god symbios med medieetablissemanget.

Den förändringen möjliggjorde inte bara Alliansen, den innebär också att de innehållsliga politiska slitningarna i regeringskoalitionen blir färre. Det kommer helt enkelt inte att finnas starka, demokratiskt organiserade medlemsintressen som lägger käppar i hjulet. Självklart kan det och kommer det att bli andra slitningar; som handlar om enskilda frifräsare som vill profilera sig, om folk som känner sig förfördelade i maktspelet, och liknande apparathickor. Men den som räknar med stora konvulsioner när folkpartiets socialliberala arv ska sammanjämkas med kristdemokraternas kristet konservativa värderingar kommer att bli besviken. Dessa ideologiska fnurror väger lätt i jämförelse med regeringsmaktens sötma.

Det blir förstås en sämre, mindre demokratisk och mindre ideologiskt transparent regeringspolitik av detta. Men spricker, det tror jag inte alls att regeringen gör. Inte på genuint politiska frågor i alla fall.

Därmed inte heller sagt att allt lär förlöpa oproblematiskt längre ner i partiapparaterna. De politiska intressekonflikterna försvinner inte för att partiledarna och deras pressekreterare träffas och trivs. Och även om regeringen klarar sig igenom dessa fyra år är det inte säkert att alla däri ingående partier gör det på lite längre sikt. Apropå just centern – som logiskt nog kommer att kunna få de största problemen, just eftersom det har mest av demokratiska folkrörelsetraditioner – skriver Åsa Petersen en intressant ledarkrönika i Aftonbladet, med rubriken Stureplanscentern vs traktorcentern. Tora Breitholtz kommenterar.

För vänsterns och arbetarrörelsens del är detta en utmaning till att ännu mer fokusera på de verkliga politiska konflikterna – som kommer att återuppliva höger-vänsterdimensionen i politiken mer än på länge. Dags alltså att göra upp med Perssons taktiserande, och ge sig i kast med att formulera ett förankrat, politiskt alternativ – ett efterkrisprogram som inte ska formuleras för att säljas in till DN Debatt, utan tala till samhällsmedborgare i rörelse.

Althin

Advokaten och kristdemokraten Peter Althin tippas av läsarna på realtid.se bli ny justitieminister. Han är smickrad och säger att han skulle tacka ja om han fick frågan.

Man kan verkligen diskutera Althins utläggning om att en mer effektiv polismakt, med större risk att åka fast, skulle avskräcka människor från att begå brott rent generellt. Det beror i hög utsträckning på brottens art. Men detta svar i intervjun är klart intressant:

Vad anser du krävs av den nye justitieministern?
– Framförallt att föra en annan politik än den hittillsvarande, som ju inte fungerat. Att den grova brottsligheten ökar, och att återfallsfrekvensen bland brottslingar ligger runt 40 procent tyder på ett stort misslyckande. Den socialdemokratiska regeringens politik har bara varit inriktad på strängare straff.

Althin tycks här vara lyckligt ovetande om att de i högeralliansen ingående partierna – då alldeles särskilt moderaterna och folkpartiet – ständigt i sin retorik återkommit till behovet av mer repression och strängare straff (eller att man åtminstone ska ”utnyttja hela straffskalan”). I den faktiska valdebatten, särskilt den bortom de mest centrala arenorna, har högerpolitiker lutat sig tillbaka på gammal vana och kittlat lyssnarnas hämndbegär, snarare än öppnat en diskussion om rättssäkerhet och behovet av undanröjande av brottens orsaker.

Men för all del. Althin har en poäng i att den socialdemokratiska regeringens kriminalpolitik på senare år i alltför stor utsträckning varit inriktad just på strängare straff. Om Althin nu blir justitieminister och om han vågar och orkar framhärda i en politik som inte hetsar på för strängare straff, då skulle vi mitt i allt skit som regeringsskiftet för med sig, uppleva en liten ljusglimt. Men dit är det som sagt många om.

För övrigt bör ordet ”värdegrund” förstöras.

Efterkrisprogram

Daniel Suhonen, för övrigt medförfattare till boken Åtta år med Reinfeldt, levererar en klockren eftervalsanalys åt socialdemokraterna – skriven i februari 2005. Detta är en välformulerad text, som bör läsas av människor i hela arbetarrörelsen. Ta fasta på begreppet ”efterkrisprogram”! Blinkningen till arbetarrörelsens efterkrigsprogram är klok i flera avseenden. Det är en god utgångspunkt för att diskutera sig fram till en grund för en innehållsligt meningsfull samling; en opposition som kan andas framtidstro. Vänsterpartiet har lämnat bidrag till den utvecklingen tidigare, inte minst här.

Fördelar med unionsupplösningen

Norska Sosialistisk Venstres näringspolitiske talesman Ingvild Vaggen Malvik föreslår, att om den svenska högerregeringen insisterar att sälja ut svenska folkets tillgångar, så bör den norska staten gera för att köpa dessa. Offentligt ägande av exempelvis SAS anges som viktigt. Oavsett hur detta slutar i verkligheten är det en progressiv och intressant idé som bör kunna bli föremål för bredare diskussion över hela Europa. Vi har nu i nästan tre decennier upplevt utförsäljningar av enorma offentliga värden i processer som varit mycket svårreversibla. Det är en civilisatorisk tillbakarullning som berör fler än de folk som för tillfället får sina tillgångar utrealiserade till kapitalet.

[Via Audun Lysbakken]

Moderaterna gör sitt bästa val efter Hitler

Doktor Kosmos ber om ursäkt för det.

Nödvändig läsning: intervju med Galloway

George Galloway är en oumbärlig röst i den västerländska politiska debatten. Hans förmåga att enkelt, vältaligt och hårt nå fram till kärnfrågorna är beundransvärd. Via Audun Herning hittar jag en intervju med Galloway i MRzine (Monthly Review). Alla borde läsa noga. Handlar om Västvärldens dubbla måttstockar i Mellanöstern, om Palestinafrågans centrala betydelse för utvecklingen i regionen, och om betydelsen av det västerländska stödet till lokala arabiska tyranner. Om det senare har jag påmint förr. Och nytillkomna läsare vill jag även starkt rekommendera en fantastisk TV-intervju – som jag också länkade till och skrev om – med Galloway angående Israels angreppskrig mot Libanon.

I slutet av MRzine-intervjun knyter Galloway, som tidigare var medlem av Labour, ihop de inrikes- och utrikespolitiska frågorna – i dagens verklighet hänger de ju allt tätare samman, även om den politiska debatten i många västländer, inklusive Sverige, har svårt att hantera detta faktum:

I would like to make something clear about what I am trying to do. I am not a Marxist, a Leninist, Trotskyist or any other kind of 'ist'. I am just labor. I just believe that every country needs a labor party. A party that will stand up for people who work, those who are too old to work, who are poor, marginalized, on the end of the lash of bigotry and prejudice. A party that will stand up for immigrants, minorities and so on. Every country needs such a party. Britain no longer has one, and we are trying to build one from scratch.

Läs hela intervjun!

Granskning

De har på ett korrekt sätt återgivit de sakfrågor som varit viktigast i detta val. Jag är nöjd.

Blivande statsministern Fredrik Reinfeldt analyserar hos publicistklubben mediernas roll i en valrörelse som präglats av två års samlad, massiv hetsjournalistik utifrån en högerutgångspunkt. Medierna håller med. Case closed.

Affisch får ny innebörd

Ego

Efter ett högerreferat av ett föredrag jag höll i Lund i början av september, noterar jag en lite rolig efterföljande ordväxling.

Dagens "what else is new?"

Eh, är detta en nyhet?

Vad är nästa grej? Underrättelseorgan fastslår att Elvis är död? Det framkommer i en "hemlig rapport" att Irakkriget handlade om oljedominans?

Ett första angrepp mot arbetsrätten. Lärdomar för framtiden

I våras fattade riksdagen beslut om angelägna förbättringar i LAS. Det förslag som genomdrevs innebar flera saker. Dels en kraftig förstärkning av föräldraledigas anställningsskydd. Dels en förstärkning av företrädesrätten, från tolv till sex månader. Det betyder alltså att någon som arbetar i nio månader och sägs upp på grund av arbetsbrist har första tjing att komma tillbaka om företaget anställer igen - viktigt för den enskilde, viktigt för att minska möjligheten att sätta osäkra anställningar i system. Och dels innebar det förslag som klubbades, att man rensade upp i floran av osäkra anställningsformer. Fri visstid i 14 månader ger arbetsgivaren stor flexibilitet. Samtidigt får arbetstagaren en större trygghet när hon eller han inte behöver lusläsa sina anställningsvillkor och vet att anställningen efter 14 månader övergår i tillsvidareanställning. God arbetsgivarpolicy är att låta detta ske långt tidigare - men lagen tillåter å ena sidan en frist på 14 månader för att å andra sidan faktiskt ta tag i det enorma problemet med osäkra anställningar, särskilt för unga och för LO-kvinnor.

Moderaterna och deras stödpartier gick som bekant till val på att "inte röra arbetsrätten". Det var - som många på vår kant påpekade i valrörelsen - en lögn. Svenskt näringsliv och dess klientpartier i högeralliansen har ju drivit kampanj mot förbättringarna i Las, så beskeden nu om att förbättringarna uteblir är samtidigt ganska väntade. Det är samtidigt tydligt att den genomgående falska argumentationen från borgarnas håll fortsätter. Jag har tidigare skrivit om de direkta lögner som basunerades ut från Svenskt näringsliv om "förbud mot säsongsanställningar" som enligt propagandan skulle leda till att alla som jobbar i skidlifter skulle bli arbetslösa. Det var och det är skitprat.

Det borgarna nu gör, belyser samtidigt ett allvarligt problem för arbetarrörelsen - skapat i första hand av den socialdemokratiska regeringens kvävande självgoda försiktighet, men som vi i vänsterpartiet också är medansvariga till.

Förbättringarna i Las var den kanske bästa proposition som den rödgröna riksdagsmajoriteten drev igenom. Men den skulle till största delen börja gälla från juli 2007, och så blir det nu antagligen inte. Lagen om stärkt rätt till heltid, som inte hann förvandlas till proposition, utan skulle ha materialiserats efter valet, hamnar i samma problemkategori: människor hann inte uppleva förbättringarna. Därför blir det också mycket lättare för borgarna att skyndamst riva upp förslagen, respektive droppa deras genomförande, utan stora protester.

På andra områden kan man också se att förbättringar som inte är tillräckligt stora, inte är tillräckligt tydliga, inte formuleras tillräckligt ideologiskt; inte heller blir till en styrka när det drar ihop sig till valrörelse. Då funkar det inte med att som Göran Persson bara förklara att "det går bra för Sverige".

Oavsett hur ett oppositionssamarbete formuleras inför valet 2010, måste den rivstarta med några stora, kännbara förändringar.

Just do it

Är det inte märkligt förresten, att ledaren för den svenska fackföreningsrörelsen ”hotar” med att kanske lite grann ta konflikt för medlemmarnas intressen?

Vi har ett läge med rekordhöga övervinster i företagen, växande löne- och förmögenhetsklyftor och en nyvald regering som kommer att överraskningsjävlas med löntagarnas rättigheter. Om facket inte tänker kräva mycket höga löneökningar i detta läge, och sätta kraft bakom kraven med hot om konflikter som kan vinnas, när ska man göra det då? Vad är poängen med facklig organisering då? Måste man skriva på DN Debatt om dessa självklarheter?

Nöjer sig fackföreningsrörelsen med modesta löne- och utjämningskrav i kommande avtalsrörelse, då kommer dess existensberättigande att ifrågasättas på riktigt, av de egna medlemmarna. Mot den förlusten väger några statsrådsposter mycket lätt.

Tänkvärda valanalyser i Flamman

Flammans ledare om den borgerliga valsegern är läsvärd. Det var en valrörelse av ny typ i Sverige som vi bevittnade:

Att alliansens kampanj lyckades innebär ytterligare personfixering och strömlinjeformning av politiken, en öppning mot ett tvåpartisystem som vore katastrofal, samt att ytterligare gränser har passerats när det gäller att föra en negativ kampanj. Där fanns fler pappersskyltar, fler ballonger och fler tomma retoriska gester än någonsin. Valet 2006 var PR-industrins seger över politiken.

Dagen före valet träffade jag några norrmän på besök i Sverige, både aktiva i vårt systerparti och inte. De hade läst några av de senaste dagarnas tidningar och var klart överraskade. Någon hade nästan satt morgonkaffet i halsen av att läsa DN:s ledarsida – det var ju helt galet reaktionärt! Jag är osäker på om de verkligen trodde oss svenskar fullt ut, när vi försökte förklara att sådär och värre har det varit varje dag i några år.

Samtidigt som man konstaterar att valrörelsen dominerats av skickligt genomförda ”spins” på högersidan, måste man slå fast att vänstern inte kan göra samma saker fast spegelvänt. Högerns framgångar har berott på att man dolt sin faktiska agenda. Vänstern måste rimligen göra sin agenda tydlig och trovärdig, och göra det genom att återerövra det politiska arbetet. Aron Etzler skriver i samma nummer av Flamman om valförlusten och vad vänstern har att lära sig av den.

För vänsterpartiets del finns bra saker att bygga vidare på från denna valrörelse: en massa människor har kämpat hårt och återvunnit en känsla av att vänsterpartiet är ett parti. Lars Ohly har gjort bra ifrån sig, och startat oppositionen med helt rätt attityd. Men vänsterpartiet måste ta itu med det faktum att det är ett av Sveriges minsta partier med sina lite mer än 10 000 medlemmar, ett parti med en mycket svag organisation. […]Det har också saknats ett långsiktigt opinionsarbete – något som gjort att frågor där v har stöd i mycket breda befolkningslager ändå nästan aldrig diskuteras i den politiska debatten.

Det gäller alltså inte bara att göra saker rätt, utan i ännu högre utsträckning om att göra rätt saker.


[Fotot är mitt eget, taget i Stockholms tunnelbana några dagar innan valet]

Bokmässan på lördag

Ska hänga lite på bokmässan imorgon, lördag.

- Scensamtal med Flammans Aron Etzler i monter B04:04 (”Kulturtidskrifter”), klockan 14.
- Hos Folket i Bild / Kulturfront (D03:12) klockan 15:30

Gäller alltså Agenda – julafton för allt reaktionärt.


Apropå bokmässan. Missa inte Aftonbladets chatt med Jan Guillou.

Dan säger: Hej Guiliou, jag tycker att du har blivit mer mjuk och saklig i din argumentation. Var är den arga tuffa Guilliou, tillhörde det ungdomen?
Jan Guillou säger: Underskatta inte en sten i en silkesschal.

Prioriteringar

Yabosid illustrerar läget.

I goda vänners lag

Göran Persson försämrade under sin tid som partiledare och statsminister kraftigt den svenska utrikespolitiken. Framför allt i synen på konflikten i Mellanöstern gick Sverige från att spela en viss roll för fred och rättvisa, till att sälla sig till dem som ställde sig på en rasistisk ockupationsmakts sida, mot ett ockuperat folk under ofattbart dagligt tryck. Protesterna mot Israels mördande har bara kommit när vidrigheterna gått till ”överdrift” – normaltillståndet har varit acceptans av förtrycket.

Men som med det allra mesta annat som kan skrivas på socialdemokratins misslyckandekonto – kan och kommer det att bli värre nu, med den nya grotthögerregeringen.

Nu jublas det där det jublas bör. Gunnar Hökmark, moderat EU-parlamentariker och tillika ordförande i samfundet Sverige-Israel, tror att politiken nu blir mer ”balanserad”. Och den ”balanserade”, numer hemförlovade terrorambassadören Zvi Mazel, som gick loss på en konstinstallation på historiska museet, varpå han utropade att alla palestinier är terrorister samt att det inte finns någon ockupation, håller med.

Jag tror inte att högeralliansen aktivt kommer att försöka hålla hög profil i utrikespolitiska frågor. Reinfeldt ansträngde sig under valet att lägga sig extremt nära Persson och helt ducka konflikt till och med i nyansfrågor. Men efter valet är utrymmet något större. Och grundhållningen blir som synes annorlunda. Det påverkar samhällsklimatet i stort. Påminner om det jag skrev i en krönika i Fokus för ett tag sedan:

Se sedan på merparten av dem som gjort det till sin mission att hylla USA:s och Israels uppträdande; samhällets stöttepelare, de vant privilegierade. De stödjer inte USA och Israel trots våldsexcesserna, kärnvapenutvecklingen, det njutningsfyllda föraktet för internationell rätt. De gör det just därför att USA och Israel tar sig rätten att dominera och härska. Det är inte specifika handlingar de stödjer – det är en global ordning. Instinktivt begriper de att deras positioner hemma vilar på våldet borta.

PS. Jag läser förresten Ulf Bjerelds funderingar om utrikesministerposten. Håller med om att Reinfeldt inte vill desarmera utrikespolitiken. Å andra sidan vill han kanske också desarmera Lars Leijonborg. Det talar för att vi kan få Leijonborg som utrikesminister, istället för kringfarande landet, i kannibaliseringsärenden)

PSS. Här är artikeln i Jerusalem Post.

Förnyare

Från valets slutredovisning:

Kalle Anka Partiet: 107 röster
Vänsterdemokraterna: 45 röster

Det kanske ska påpekas att endast ett av dessa partier fick uppmärksamhet i nationell tv och radio vid sitt bildande.

[Tack till Edvard för tipset]

Ps. Olika stavningsvarianter är sammanräknade för båda partierna.

Kvinnlig representation i riksdagen

DN skriver helt felaktigt att den höga andelen kvinnor i vänsterpartiets riksdagsgrupp, 64%, beror på tillbakagången. "Partiets förlust på åtta mandat drabbade enbart män". Så är det alltså inte. Om vänsterpartiet inte hade gått tillbaka i valet hade riksdagsgruppen till 70% bestått av kvinnor. Till exempel var samtliga listtoppar i Skåne kvinnor, men där tappade vänsterpartiet tre mandat. Men 64% är onekligen också det en siffra att vara glad och stolt över. Det är resultatet av en medveten satsning, i ett feministiskt parti. DN:s grafik visar tydligt att också denna fråga skiljer höger och vänster åt. Tora skriver mer.

Vems val?

Det kanske behöver understrykas att det är medlemmarna i det socialdemokratiska partiet som äger den process som ska leda fram till val av ny partiordförande. Visst är det viktigt vem det blir. Det är Sveriges största parti, och i dess val av partiordförande speglas och påverkas den politiska utvecklingen i detta parti – därmed också landet. Dock får man ibland känslan av att partiledarvalet är en sorts folkomröstning. ”Svenska folket” – inte sällan representerat av dem som deltagit i någon klickvotering på nätet – rapporteras vilja ha den ena eller andra kandidaten. Det bör stämma till eftertanke på flera sätt. Det är till exempel mycket möjligt att en allmän opinionsundersökning i Stockholms innerstad om vem som ska vara partiledare i vänsterpartiet skulle få Fredrik Reinfeldt som vinnare. Det innebär inte att det vore bra för vänsterpartiet. (Hur det vore för Reinfeldt intresserar mig i det fallet mindre). Men den större frågan handlar om hur interndemokratiska processer försvåras av en tilltagande medialisering. Det problemet är en angelägenhet för långt fler än de socialdemokratiska medlemmar. De tär en utveckling som folkrörelserna, inte minst arbetarrörelsen, förlorar på och faktiskt bör ta strid mot. Den som för tillfället fått spela rollen av populär i den mediala dramaturgin kan säkert vara kvalificerad för att spela andra roller. Men långt ifrån säkert. Och framför allt: det är andra än Expressen som har att - utan nervöst sneglande på tidningsrubrikerna - göra den bedömningen och det valet.

Nåväl. Det blev en lång harang, när jag egentligen bara ville länka till Enn Kokk, som till skillnad från mig är medlem i det socialdemokratiska partiet, och i mitt tycke resonerar klokt i partiledarfrågan.

De nya strax-efter-valet-moderaterna

Den gängse moderata analysen av Sverigedemokraternas framgångar – alltså att skylla på invandrarna – utvecklades tydligen lite mer explicit av en Vellingemoderat på valvakan:

”Det är väl inte så konstigt. Med alla jävla invandrare som finns där.”

Det är inte så värst överraskande egentligen. Rasismen har långa anor i den sydsvenska finhögern. Själv tycker jag det här uttalandet i Bengt Hanssons efterförklaring är intressantare:

Vellinge vägrar delta i landets flyktingmottagning. Vad tycker du om det?
– Där tycker jag precis som övriga moderater att vi har svårt att placera dem här nere. Vi har ju inga hyreshus. Vi har bara villor till övervägande del.

Eh, jo, det är riktigt. Och vad är det övriga moderater vill göra med hyreshus i attraktiva områden? Bygga nya? Pyttsan.

Dags att integrera den vita överklassen.

Viktig samhällsinformation: Bitterhet bra början

Japp. Det är sant idag också. Sverige har fått en grotthögerregering som nu skrider till verket för att genomföra såväl utlovade men förskönade som massor, massor av surprise-betonade, och under alla omständigheter svårreparerade angrepp på svensk välfärd – frukterna av decenniers arbetarrörelsekamp. Jag önskar verkligen att jag just överdrivit. Men sorry. Det är illa, illa. Hur illa? Skitilla, usch usch usch.

Den som säger att man inte ska ta i är felinformerad, apatisk eller jävligt rik (och troligen även apatisk och felinformerad).

I detta läge är det därför politiskt viktigt att kunna vara bitter.

Detta var ett kortare preludium till en länk med uppmaning: Läs Katrine Kielos lysande krönika över sakernas tillstånd (uppdatering: den har försvunnit från hennes blogg, men tills vidare bevarats till eftervärlden här) – i ett Sverige där borgarna och medierna bedriver ett race to the bottom i grenen intellektuell anständighet.

Om det inte var tillräckligt för att bli deppig och bitter, läs Goestas redogörelse för vad som egentligen har hänt.

Visst. Sörj inte – organisera! Men var i alla fall jävligt bitter en liten stund. Jag förtjänar det. Du förtjänar det. Sen ger vi högern fingret. Varje dag. Så länge det behövs.

Ny världsordning - Gränslöst samarbete

Kanadensisk dataingenjör – dock bärare av suspekt arabiskt genmaterial – greps i USA, på grund av felaktig information som kanadensisk polis vaskat och suggererat fram. Bland annat hade mannen ”setts tala med en man som redan övervakades för möjlig koppling till al-Qaida”. Baserat på dessa handfasta bevis sändes han av amerikanska myndigheter till Syrien för att där torteras i ett år. Kanadensiska myndigheter tycker att händelsen är ”beklaglig”. (länk)

Om frågetecken

Det här fenomenet har vi under lång tid sett rätt mycket av i formuleringen av tidningarnas nätfrågor ("Tror du att katastrof- hanteringen bryter socialdemokraternas särställning i Sverige?", DN 15 januari 2005), eller rubriceringen av TV-inslag ("Har regeringen tappat greppet?", Agenda 28 februari 2005)

Daily Show ger oss en skön genomgång från inspirationskällorna. [tack till Petri]

Läsvärd kommentar

Kalle Larsson.

1,2 miljoner människor gick plötsligt till jobbet en vanlig dag

"Vi väntar spänt på vilka arbetslöshetssiffror som framgent ska användas", skrev jag i ett litet PS till min första valkommentar.

Det gick snabbt att få vissa indikationer.

Titta på Agenda på nätet, om ni inte gjorde det igår. 13:45 in i programmet börjar programledaren fråga partiledarna om vad det är för arbetslöshetssiffra som nu ska gälla och vad det finns för mål för denna. En kavalkad av floskler följer, varpå Fredrik Reinfeldt omdefinierar målet till ”God grund för bra tillväxt”.

Det kan här vara på sin plats att svensk tillväxt är rekordstor. Den nya regeringen har alltså redan nått detta mål. Nu kan den koncentrera sig på sitt faktiska mål: att göda de rika med skattesänkningar. Detta var en av de få saker som klargjordes igår.

Maud Olofsson ryckte in och sekondera den blivande statsministern genom att helt avfärda tanken med målsättningar kring arbetslösheten och istället som ny ledstjärna för den ekonomiska politiken presentera – ”Värdemässig omställning”.

”Vad har vi för inställning i Sverige? … Är det fint att tjäna pengar på hederligt arbete?”

Maud Olofsson efterlyser en ”mental känsla”. Jag utgår från att den kompenserar för exempelvis bortfall i utbetalningar från arbetslöshetsförsäkringen.

Och så kommer det vi alla väntat på; 17:40 slår vår blivande statsminister Fredrik ”1,5 miljoner går inte till jobbet en vanlig dag” Reinfeldt, fast att det behövs ”nånstans runt tre hundra tusen jobb” för att nå full sysselsättning i Sverige. Den 18 september 2006 lyckades alltså högerpartierna med gemensamma ansträngningar få bort hela 1,2 miljoner människor från ”utanförskapet” – redan innan tillträdet, med hjälp av en mycket stark ”mental känsla”, kombinerat med ”värdemässig omställning”, förmodar vi. Det är i sanning en oerhört stor bedrift.

Nu kan högeralliansen gå vidare med nya mål – som dock ej ska anges. (Maud Olofsson satte också fingret på ett av vår tids största samhällsproblem ute i stugorna – jämställdhetsmålen. Kvinnor är tydligen ”döless på alla de här målen”). På lite sikt kan vi förvänta oss att alliansen kan jobba ner tillväxten. Samt förstöra den goda grunden för densamma. Det finns ju ett tydligt ”mandat för förändring”.


PS. Jakop Dalunde har också skrivit om detta.

Bloggval

Hanna Löfqvist med bloggen Vänster vann tydligen SVT:s nätomröstning Bloggvalet2006. Utmärkt. Gratulerar.

Nya perspektiv

Fräscha krafter från det nya arbetarpartiet marscherar in i riksdagen för att göra upp med den politiska adeln:

Moderaternas framgångar gör att många nya tar plats. Till exempel Sebastian Cederschiöld, son till EU-parlamentarikern Charlotte och tidigare finansborgarrådet Carl. Oskar Öholm, förbundssekreterare i moderata ungdomsförbundet och son till tv-profilen Siewert Öholm är en annan. Ett nytt moderatnamn att börja öva på är också Walburga Habsburg Douglas, bördig från Bayern. (TT)

"Nu är det stenhård opposition som gäller"

Läs Lars Ohlys kommentar till valresultatet.

Moderat analys

Varför tror du att sverigedemokraterna gick så starkt just i Skåne?
- Här har vi en större andel invandrare. Det är nog den enkla anledningen.

Moderaternas gruppledare i Skåne Jerker Swanstein illustrerar på ett utmärkt sätt en av anledningarna till att sverigedemokraterna har stärkts i Skåne: etablerade politiker har tagit över deras utgångspunkter och förklaringsmodeller.

Hemmafronten

I min valkrets gick den rödgröna sidan tyvärr tillbaka med 2,5 procentenheter till 79,5%. Vänsterpartiets tapp var större än så. Valdeltagandet gick också ned, till 57,2%. Vi har slitit hårt i förorterna och det har säkerligen gett positiva resultat. Men vi måste alldeles uppenbart göra mycket mer nu, efter valet. Organisera. Agera.

Utmaningar och problem

Det finns naturligtvis mycket att säga om valresultatet. Det får komma en bit i taget.

Att det är ett mycket trist utfall är givet. Att det kommer att bli fyra förbannat jobbiga år likaså.

Det är inte en genomgripande högervåg som gett oss en högerregering, som det till exempel val 1991. Det är tvärtom intressant att högern lyckas vinna genom att mycket konsekvent undvika positioner och retorik som framstår som höger – det kommer att komma fram så småningom. Ur detta faktum kommer utmaningar och problem.

Utmaningen, möjligheten, är att arbetarrörelsen och dess partier formulerar en ordentlig oppositionspolitik som innebär ett verkligt alternativ – i betydelsen genuin samhällskritik. Vänsterpartiet har här en given roll. Och partiet har goda möjligheter att spela den rollen, eftersom vi genomfört en mycket god slutspurt som stärkt självförtroende och organisation. Lars Ohly har vuxit på ett imponerande sätt.

Frågan är hur det blir med socialdemokratin. Det finns de som utgår från att den nu kommer att radikaliseras i opposition. Det vore förstås bra. Säkert är det inte. Detta är den stora risken för hela den svenska arbetarrörelsen. En socialdemokrati som snabbt imploderar är inget som vi till vänster om denna trots allt levande koloss ska gå och önska oss. Jag noterar att Johan Norberg förhoppningsfullt vill att Margot Wallström ”tar över och moderniserar partiet”. Det torde rimligen rätt klart utkristallisera ett slags worst case scenario.

Hur det än går måste den katastrofala framgången för extremhögern i det här valet mötas. Borgerligheten i stort är inte att räkna med i denna strid. Precis tvärtom. Grogrunden för extremhögern kommer att växa med högerpolitiken, som vidgar de sociala klyftorna. En folkpartistisk utrikes- och/eller integrationsminister skulle vara pricken över i, i detta avseende.


I övrigt hänvisar jag till det jag skrev i Flamman i torsdags. Hur det än går väntar stora utmaningar, var rubriken. Det kan man ju lugnt säga att det gör, när vi nu vet hur det gick.

PS. Vi väntar spänt på vilka arbetslöshetssiffror som framgent ska användas.

Rösta!

Valet 2002. Min valkrets mot en i Danderyd:

Spånga 20 (Rinkeby)
s + v + mp: 82,0%
m + fp + kd + c: 16,3%
Valdeltagande: 65,3%

Danderyd 1
s + v + mp: 13,4%
m + fp + kd + c: 85,5%
Valdeltagande: 87,0%


Överklassen har minst behov av att rösta. De bestämmer det mesta ändå, och klarar sig väldigt väl. Trots det går de och röstar nästan mangrant. En utebliven röst i Rinkeby – eller Botkyrka, Rosengård, Sveg, Pajala – är därför i praktiken en bortskänkt röst till dem som bor i Östermalm och Danderyd.

Låt inte överklassens verklighet och intressen bli utslagsgivande i riksdagsvalet. För nästan alla gäller detta: Du förlorar på det. Det är vi som vill ha förändring och förbättring som måste ta oss till valurnorna. Gå och rösta rött.


PS. Så här röstade man i Fredrik Reinfeldts Täby – Sverige tredje förmögnaste kommun – förra valet. Det är dem Reinfeldt representerar. Så enkelt är det.

Välj jobben

Socialdemokraten Peter Gustavsson skriver klokt om valrörelsen. Bland annat:

Den socialdemokratiska valrörelsen har innehållit två betydelsefulla misstag. Det politiska misstaget var att inte erkänna arbetslösheten som problem och betona våra förslag för att få fler jobb. Det personella misstaget var att så starkt fokusera uppmärksamheten på en i grunden impopulär statsminister.

Misstagen sammanhänger. Göran Persson är visserligen i vissa avseenden klart bättre än den värsta socialdemokratiska kanslihushögern, men hans politiska världsuppfattning och självbild baseras på en ekonomisk ”sanering” vars institutionella arv i grunden är borgerlig – och låser fast politiken i denna borgerliga fåra.

Borgerligheten – dess partiföreträdare och mediemegafoner – har i denna valrörelse ägnat sig åt en sällsynt galen demonisering av Göran Perssons person. Det har handlat om hans ”ledarstil”, påstådda ”trötthet” och allmänna uppsyn. Kvällstidningarna har excellerat i bildproduktionen. Men hur vilt man än har slagit kring sig har det som Göran Persson verkligen förtjänar kritik för helt lyst med sin frånvaro. Av det enkla skälet att detta är vad borgerligheten verkligen gillat. Förutom utrikespolitiken – där Persson stått för en skamligt pro-amerikansk och pro-israelisk position – handlar det just om jobbpolitiken. Där har borgerligheten och Persson i många år varit överens om grunderna; överens om att arbetslösheten inte varit ett problem, och överens om det system som fortsätter att hålla uppe arbetslösheten. Om detta skrev Sten Johansson, också han socialdemokrat, utmärkt på DN Debatt häromdagen (i en artikel som kom med bara för att den kunde rubriksättas som angrepp på sossarna i valrörelsen):

1990-talet blev en svår tid därför att landets politiska elit genomförde ett systemskifte från fullsysselsättningspolitik till låginflationspolitik. Vid sekelskiftet såg det ut som om systemskiftet efter sju-åtta års massarbetslöshet gav någonting i utbyte. Vi fick varaktigt låg inflation, sjunkande arbetslöshet och det blev årliga reallöneökningar för den stora majoritet som hade arbete. De ekonomiska teorier som legat till grund för systemskiftet hårdnade till en ofruktbar ekonomisk doktrin. Olyckligtvis blev statsminister Göran Persson dess främste proselyt och apostel.

Detta är en central fråga för vårt samhälle. Vänsterpartiets valplattform baseras på det. I valrörelsen har borgarna dock ansträngt sig för att skapa en absurd pseudodebatt om arbetslösheten, i uppenbart syfte att dölja det faktum att man helt saknar politik mot den, utan istället, på klassiskt högermanér, vill använda arbetslösheten till att skapa en låglönemarknad och försvaga facken. Sten Johansson skriver också om detta:

Alliansens doktrin bygger på att arbetslöshet, sjukskrivningar och förtidspensioneringar är höga därför att arbetslöshetsförsäkrade arbetslösa, sjukskrivna och förtidspensionerade saknar tillräckliga incitament för att vilja arbeta. Det är själva grundbulten för deras politik utan tanke på om det finns några jobb att söka. Ersättningsgraden i arbetslöshets- och sjukförsäkringen skall sänkas liksom pensionerna för de förtidspensionerade och inkomstskatten sänkas för de som har arbete. Lägger man till att avdragsrätten för fackföreningsavgiften skall avskaffas och avgiften till arbetslöshetsförsäkringen höjas är det glasklart hur alliansens politik tänks fungera. Lägstlönerna i avtalen skall sjunka så att låglönejobb kan tillskapas. Det är teorin i ett nötskal.

Borgerligheten brukar ofta lite bittert anklaga socialdemokraterna för att i valrörelser rätt framgångsrikt ”gå i opposition mot sig själv”. Många borgare förstår nog på allvar inte att de allra flesta betydelsefulla beslut i det svenska samhället fattas av borgare – i kraft av ägandets makt. Ständigt. Den politiska makt som kan utövas av regering och riksdag kan i någon mån verka i motsatt riktning, om den just står i opposition mot samhällsordningen.

Den allvarliga krisen uppstår när socialdemokraten Persson inte förmår gå i opposition mot de strukturer som håller arbetslösheten uppe.

Valrörelsen har på punkt efter punkt klartgjort att det ändå inte på något sätt är egalt om vi får en borgerlig regering. Allt blir naturligtvis värre då. Men det socialdemokratiska misstaget om jobben handlar om detta.

Oavsett valresultat behövs efter valet en bred debatt i arbetarrörelsen om en väg ut ur den skitiga tvångströja som satts på svensk ekonomisk politik. Vänsterpartiet har en avgörande roll att spela i den processen. En röst på vänsterpartiet framstår i det ljuset som viktigare än på länge.

Där satt den

Det gick dåligt i gårdagens debatt i TV4 tycker jag. Mest för att dagordningen blev så knäpp. Men idag, i SVT:s stora slutdebatt, blev det storseger för de rödgröna. I första halvan av debatten var det nästan skrattretande tomt och defensivt på högerkanten. Särdeles uppenbart blev det att högersidan helt saknar fungerande miljöpolitik. Reinfeldt är alltid duktig i debatter. De andra tre förvandlades till juniordebattörer. Jag kan inte alls bedöma vad det här betyder för slutresultatet. Men det var i alla fall en exceptionellt bra avslutning på dan före dan före röstaredagen.

Omdöme

– De är lika galna. Men på olika sätt.

Fredrick Federley gör en analytisk jämförelse mellan Sverigedemokraterna och Feministisk initiativ.

Hur det än går väntar stora utmaningar

Många av de överväganden som progressiva krafter i Sverige gör i framtiden, kommer att behöva bero på utgången. Försvarskamp i mångt, om vi begåvas med en antifacklig regering. Tryck för innehållsrik vänsterpolitik, om Reinfeldt hålls utanför Rosenbad. Samtidigt finns sådant som måste tas tag i ordentligt, oavsett valresultat.

- Ta diskussion om den ekonomiska politikens grunder.
- Gör något åt medieläget.
- Återuppfinn politiskt arbete.

Läs gärna min inrikeskrönika i Flammans sista nummer före valet.

----------

Passa också på att läsa ledaren: Välj ett annat folk, Reinfeldt!

De nya kollektivavtalskramarna

Uppdrag Granskning berättade igår om de löner som Fredrik Reinfeldt och hans fru betalat sina barnflickor. En bra bit under kollektivavtalsnormen.

Detta är inte en ”moralisk” fråga. Det är däremot ett politiskt intressant exempel.

Fredrik Reinfeldt gör inte något olagligt. Det finns nämligen i Sverige inga lagar som reglerar löner. Många länder har lagstadgade minimilöner. Minimilönen i Sverige uppgår till noll kronor. Lönerna sätts i avtal mellan arbetstagare och arbetsgivare. Också kring andra frågor som har med arbetsvillkor att göra, finns det inga eller få regleringar i lag. I Sverige sköts nämligen det mesta som har med arbetslivet att göra via kollektivavtal.

Kollektivavtalen har en direkt funktion för arbetstagare och arbetsgivare som ingått dem. Men kollektivavtalen har också en mycket betydelsefull funktion i och med att de fungerar normerande på arbetsmarknaden. De som såg programmet igår kunde till exempel höra diskussionen om ”skälig lön”. Denna utgår från redan existerande kollektivavtal. I enlighet med §36 Avtalslagen kan oskäliga avtalsvillkor åsidosättas eller jämkas. Det gör att någon som är i starkt underordnad ställning inte behöver stå med ett avtal som man lurats till, eller i praktiken tvingats teckna.

Kollektivavtalen bär alltså upp hela arbetsmarknaden. Förbättringar i kollektivavtalsvillkor sätter sin prägel på hela sektorer av arbetsmarknaden. Försämringar likaså.

Nu kommer vi till det intressanta. Kollektivavtalen förutsätter starka parter på arbetsmarknaden, som dels kan få motparten att teckna avtal, dels kan övervaka avtalens efterföljd.

Moderaterna – de ”nya” – har begripit att det är svårt att angripa kollektivavtalsmodellen rakt på. De allra flesta människor som kommit i kontakt med arbetslivet – även de med borgerliga värderingar i övrigt – förstår att kollektivavtalen ger trygghet och framtidstro. Debattläget blir jobbigt för högern.

Därför har man gjort en mycket smart manöver inom moderaterna. Man angriper inte kollektivavtalen direkt – man angriper istället förutsättningarna att få till kollektivavtal med goda villkor.

Detta är själva affärsidén med moderat politik. Genom sämre villkor i socialförsäkringarna och särskilt arbetslöshetsförsäkringen skapas en större desperation för dem som tillfälligtvis hamnar utanför arbetsmarknaden. Samtidigt blir det mycket dyrare att vara med i facken, medan a-kassan ytterligare spettas loss från den fackliga sfären. Det innebär att färre kommer att vara med i facket. Det gör att facken blir svagare. Och det leder i sin tur till att facken inte förmår teckna lika bra kollektivavtal. Detta påverkar alltså även en massa människor som inte omedelbart täcks av avtalen.

I en upphackad valrörelse – där borgerligheten hand i hand med medierna ansträngt sig för att inte prata systempolitik utan ägna sig åt karaktärs- och skandalfrågor – är det förstås svårt att få in en allvarlig diskussion om den här frågan.

Det vet moderaterna. Taktiskt är det lysande av dem att gå tillväga på detta sätt. Men faktum kvarstår: detta är den fundamentala frågan i årets valrörelse. Det är den som gör att en regering med Fredrik Reinfeldt som statsminister måste undvikas – oaktat att man kan ha mycket goda grunder för att ogilla Göran Persson. Det är inte dessa herrar vi röstar om: det är villkoren för miljoner löntagare i det här landet; alltså vilket sorts samhälle vi vill leva i.

Fredrik Reinfeldt visar genom att anställa asylsökande barnflickor till mycket låga löner i själva verket hur svensk arbetsmarknad kommer att utvecklas under borgerlig ledning. För långt, långt fler än de allra värst utsatta. De smartaste högersnubbar ler i mjugg över att detta kan säljas in så mycket lättare än det lundgrenska budskapet. Det är effektivt. Det är det som det nya med de nya moderaterna.


Läs också:
- LO: Arbetsrätten med en borgerlig regering
- Peter Gustavsson: Högern precisionsbombar den svenska modellen

Det nya centerpartiet

Först ger Federley pengar till en rasistisk regims armé som ”moraliskt stöd” till deras mord på civila.

Nu anstränger sig Federley för att ge ett rasistiskt parti ett historiskt genombrott, för att själv möjligen få några extra personkryss.

Omdömesgillt? Nej.
Konsekvent? Ja.

Skäggseger

Man kan tycka vad man vill om Svt:s planerade nedskärningar. Själv tycker jag att de är extremt usla. Det tyckte nog även Leif Pagrotsky (s) och Cecilia Wikström (fp) som skulle ”debattera” frågan. Därför är det extra fantastiskt att Leif Pagrotsky ändå lyckades tillintetgöra Cecilia Wikström. Se inslaget här (07:15). Motionsutdraget är faktiskt rätt skrämmande.

Paggan for President har ett illustrerat referat.

Privatiseringarnas pris

I senaste numret av Kommunalarbetaren finns ett intressant uppslag om privatiseringarnas verkliga pris. Gruppboenden som ser till att öka lönsamheten genom att pressa personal och kvalitet. Och i spåren av det: personal som tystas. Företaget Attendo har varit föremål för 56 tvisteförhandlingar med facket sedan augusti förra året. Det finns 32 arbetsskadeanmälningar. Men det är mycket svårt att få de anställda att tala öppet om saken. Att de flesta anställda är kvinnor bidrar förstås till situationen. Det är svårt att tänka sig att arbetsgivare skulle komma på tanken att be anställda på manligt dominerade arbetsplatser att handla på Ica på sin fritid.

Pantea Parsi, som tröttnat och sagt upp sig, berättar om en provanställd som fick sluta när hon vägrade handla på sin fritid. Minns då att högeralliansen aktivt motverkat alla försök att skapa fastare arbetsvillkor och inför valet till och med utlovar mer av tillfälliga lösningar på arbetsmarknaden.

Förutom det konsekventa ställningstagandet för mer av privatiseringar och avregleringar då.

Exemplet i Kommunalarbetaren är inget undantag. Tvärtom. I rapporten ”Privatiseringarnas pris” som Klas Rönnbäck tog fram åt vänsterpartiet Stockholm förra året, kunde man läsa att de privata äldreboendena i Stockholms stad i den största jämförande kvalitetsundersökning som genomförts, fick sämre omdöme i 59 av 59 ställda frågor.

Få saker kan så tydligt understryka de verkliga skillnaderna mellan höger och vänster i politiken. Högern står inte på vanligt folks sida. Så enkelt är det.

”Insane and monstrous”

”Vansinnigt och monstruöst. Vi täckte hela städer med klusterbomber.”

Bekännelserna kommer inifrån den israeliska armén och publiceras i Haaretz. Över en miljon stridsdelar från klusterbomber spreds ut över södra Libanon. Man ”kompenserade” för den stora träffosäkerheten genom att avfyra desto fler. Södra Libanon belades med klusterbomber mot slutet av anfallskriget, för att ligga kvar och förgöra människors vardagsliv.

Uppgifterna visar också att man använde sig av fosforammunition för att skapa bränder. Direktträff innebär svåra brännskador, omöjliga att få bukt med. En långsam och plågsam död följer. USA har tidigare testat metoden i Falluja.

Ekot avslöjar: det finns sexton höginkomsttagare som gissar att borgarna vinner valet

Imponerande statistiskt underlag för Ekots enkät. 50 tillfrågade. 24 svarande. Och den verkliga frågan dröjer sig kvar: varför skulle just statsvetarprofessorer gissa valresultatet särskilt insiktsfullt? Förutom att det skapar lite medgångsröstning för borgarna, alltså.

Två spännande arrangemang (samtidigt)

Utrikespolitisk duell
Ung Vänsters ordförande Ida Gabrielsson möter ordföranden i Centerns ungdomsförbund Fredrick Federley
Plats: Café Soda, Bellmansgatan 26, på söder i Stockholm
Tid: Onsdag 13 september klockan 19.00
Läs mer här


Vänsterpartiet nu och i framtiden
Möt Lars Ohly i en diskussion om vänsterpartiets politik och ideologi
Utfrågare: Professor Torbjörn Tännsjö
Plats: Restaurang Pelikan, Blekingegatan 40
Tid: Onsdag 13 september klockan 19.00

Socialdemokratin i tacksamhetsskuld till Janne Josefsson

Kvällens Uppdrag Granskning hjälpte till att sätta Göran Persson i perspektiv: oavsett hur stort hans torpbygge blir, kommer det ändå att vara mindre än Janne Josefssons ego.

En ny moderat

Hos Elisabeth Biström hittar jag ett intressant inlägg om en lokal moderat förmåga. Det sköna med snubben är att han som sig bör presenteras på en hemsida med rubriken de nya moderaterna, samtidigt som han är ”ceremonimästare” på ”Unga konservativa moderater – ett nätverk för traditionella moderater” (det nya ”Mörkblått värn”). På den förstnämnda hemsidan påtalar Andreas Löwenhöök att moderaterna är det nya arbetarpartiet. På den sistnämnda sidan påtalar han vikten av att återgå till 1938 års abortlagstiftning. Det är sådär underbart dubbelironiskt. Eller som Elisabeth skriver:

Min slutsats blir denna: om sänkt a-kassa och försämrad arbetsrätt gör dem till "Sveriges nya arbetarparti", kan kanske abortförbud göra dem till "Sveriges nya feministparti" också?

Samhällsbyggandets poetik

Så begraves ensamhet i levande gemenskap
och upphävs lagen om en evig motsats.

Raderna är från poeten och Ams-direktören Ragnar Thoursies Sundbybergsprologen. De handlar om visionerna i ett strävsamt samhällsbygge.

Valet på söndag handlar i grunden om synen på människan och hennes plats i samhället. En kall och rå samfundsvision står mot insikten om att människor är både friare och starkare i gemenskap. Välfärdssamhället har stora hål och brister. Sådana är villkoren i ett kapitalistiskt samhälle, och för all del alltid när människor bygger system och gemenskaper. Men det ska förbättras, inte rivas, som de rika och mäktiga alltid smidit planer för.

På bloggen Approximation påminns vi om detta med några fina rader av Thoursie, och av bloggaren själv.

Gud/DN hör bön

* Nils Lundgren, den 11 september 2006.

* DN, den 12 september 2006.

Dagens Maud

I Högfors hann Maud med att även träffa några som inte kommer att rösta på centern (bilden från Mauds bildblogg)

Oskar svarar

Oskar Lindvall är en rolig kille i Umeå:

Alla nyehetssajter har såklart en sexrådgivare. De gör oftast reklam genom att en slumpvis vald läsarfråga placeras på förstasidan.

Idag på aftonbladet kan man läsa följande fråga: Jag slår på min pung, är det normalt?

Mitt svar skulle vara: Nej, men jävlar så mycket skonsammare än att rösta på alliansen.

Nobody Expects the Spanish Inquisition

Jag gjorde just GP:s test "Vilken partiledare är du mest lik?". Alltså Göteborgs Postens, inte Göran Perssons. Här är resultatet:

Du skulle kunna ta moderatledaren Fredrik Reinfeldts plats imorgon dag! Lika som bär är en underdrift.

Du är en hängiven person som följer dina ideal med stor noggrannhet. Du är van att leda och styr gärna upp situationer. Familjen och privatlivet har en central plats i ditt liv, men du skulle inte låta det drabba ditt arbete. Kvalitet och ordning är nyckelord.

Mohaha.

Bekämpa orättvisor - inte människor

Jag och Amineh Kakabaveh har en debattartikel med i dagens City.

Terrorism drabbar oskyldiga. Precis detsamma gäller dagens terroristjakt. I stället för att möta terror med terror måste vi angripa orsakerna.

Den enda vägen bort från terrorismen är en rättvis världsordning med respekt för mänskliga rättigheter. Stater som tar till terrormetoder mot människor i det egna landet eller som tar sig rätten att ockupera andra måste ifrågasättas och bekämpas.

Sverige måste höja sin röst för fred, frihet och internationell solidaritet och också här hemma måste vi ta upp kampen mot diskrimineringen.

Nytt lågvattenmärke

Allvarligt talat, vad fan är detta? Kvällspressen tappar ju alla rimliga etiska gränser. En SSU-medlem har enligt Aftonbladets grävande reporter ett förhållande med en kille med strulig bakgrund som har begått brott. Aftonbladet toppar just nu sin sajt med nyheten. Det är helt otroligt! Vad har Aftonbladet med dessa personliga förhållanden att göra? Vari skulle det faktiska allmänintresset ligga? Ska människor förlora rätten till normal personlig integritet för att de är med i SSU? Snacka om hot mot demokratin…

Persson var lysande!

Persson reparerade visserligen poängförlusten i TV4-duellen med en seger i radio häromdagen. Men duellen i SVT1 var viktigast av de tre. Och då briljerade Persson något oerhört. Han levererade både egna förslag och skarpa repliker. Han sken upp. Och han reducerade Reinfeldt från självsäker statsministerkandidat till en gammaldags kverulant från Täby. Ett gott dagsverke. Man får gratulera.

70-30

Även om opinionsundersökningarna är osäkra och spretiga är det i alla fall tydligt att det är mycket, mycket jämnt inför valet om en vecka. För många som ännu inte bestämt sig kommer säkerligen den sista duellen mellan Göran Persson och Fredrik Reinfeldt att spela in. För både dem som tittar och dem som inte tittar blir förstås beskrivningen av debatten i medierna i efterhand också viktig för tolkningen.

Jag har kommenterat det skeva urvalet när man använder nätomröstningar till att utropa segrare förut. Nu hjälper kvällstidningarna till med att understryka poängen, genom att redan i förväg ställa frågan om sympatierna inför valet.

Aftonbladet frågar ”Vem har varit bäst hittills?”
Ställningen just nu:
Göran Persson (33.1 %)
Fredrik Reinfeldt (66.9 %)

Expressen frågar ”Vem tar hem duellen?”
Ställningen just nu:
Persson (25%)
Reinfeldt (72%)
Oavgjort (3%)

Det är samma bild som vi sett gång på gång förut. Ungefär 70% av dem som deltar i nätomröstningarna har borgerliga sympatier i förväg. I rena partisympatiundersökningar är det ofta ännu större skevhet.

Men är det någon som sätter emot att kvällstidningarna kommer att sätta rubriker om att Reinfeldt vann – baserat på nätomröstningar med just detta urval?

Antirasistisk röst mot högeralliansen - för en human flyktingpolitik

Andra valaktiviteter hindrade mig från att delta i gårdagens manifestation ordnad av Nätverket Asyl Stockholm. Nätverket har arbetat hårt för en human och solidarisk flyktingpolitik, inte minst för en flyktingamnesti för de människor som under lång tid fått en orättvis behandling i ett inhumant och destruktivt flyktingsystem. Nätverket skickade häromdagen ut detta pressmeddelande inför manifestationen. Goda argument att fundera över inför valet.

Nätverket Asyl Stockholm uppmanar alla väljare att rösta mot högeralliansen

Vi är kritiska till den nuvarande regeringens flyktingpolitik. Människor skickas tillbaka till länder där man riskerar förföljelse. Vi som har utländsk bakgrund diskrimineras på arbetsmarknaden, och alldeles för lite görs för att invandrade skall få chansen att bygga ett bra liv i Sverige.

Men inget skulle bli bättre för oss om högeralliansen skulle få makten i Sverige. Tvärtom. De driver en politik där de rättigheter människor kämpat för länge bryts ner och de vill ta till hårdare tag mot invandrare och flyktingar. Folkpartiet går längst med sitt ständiga misstänkliggörande av invandrade och flyktingar. Vi beskylls för att vara lata och inte vilja lära oss svenska eller arbeta, trots att problemet ju är att utbildningen i svenska är dålig och vi utestängs från rätten till arbete!

- Vi vet hur det har gått i andra länder i Europa, säger Yacine från Nätverket Asyl Stockholm. Rasistiska partier har röstats in i parlamenten, men även etablerade partier har gått i främlingsfientlig riktning. I Frankrike, Österrike och Italien har högerextrema partier tillåtits hetsa mot invandrade och skylla oss för alla möjliga problem, fortsätter han.

I Danmark har Dansk folkeparti dragit med sig de flesta partierna i en hetsjakt på alla invandrade och flyktingar. I Holland har svenska Folkpartiets samarbetsparti till och med föreslagit att man bara skall få tala holländska på gatorna! Vi vill kämpa tillsammans med alla som inte vill se samma utveckling i Sverige. Därför uppmanar Nätverket Asyl Stockholm alla invandrare, flyktingar och alla som bryr sig om vår rätt till ett bra liv att rösta mot högeralliansen den 17 september. Samtidigt kräver vi en bättre flykting- och integrationspolitik av regeringen, vilken färg den än får. Alla behövs, alla ska med, och med alla menar vi alla.

Lördagen den 9 september kommer vi att arrangera en manifestation på Sergels torg under parollen: Rösta mot högeralliansen – rösta vänster för solidaritet med flyktingar och invandrare!

Nätverket Asyl Stockholm

Självplågeri med vidare konsekvenser

Ibland är Liza Marklund klockren. Som här i Expressen:

Många frågor är viktiga i valet nästa söndag, men för mig definierar vårdnadsbidraget den ideologiska rågången mellan blocken: Vill vi ha lika möjligheter för kvinnor och män, eller vill vi det inte?
Min slutsats måste alltså bli denna:
Att vara kvinna och rösta borgerligt är som att skjuta sig själv i foten.
Det är väl okey om folk vill vara självplågare, men de måste minnas en sak:
Kulan studsar vidare och träffar alla andra kvinnor också.

Det gick fort

Lite drygt en timme efter att jag lagt upp förra inlägget om Fi, och några dagar efter den debatt som det refererar till, noterar jag via Ekot att Fi nu säger sig inte kunna stödja en borgerlig regering. (Jag antyder inte något kausalt samband, i alla fall inte med mitt blogginlägg). Detta med tanke på uppgörelsen om familjepolitiken. Rimligt. Och valtaktiskt begripligt för Fi:s del. I övrigt kvarstår alla problem. Till exempel att en röst på Fi de facto är en röst på just det borgerliga regeringsalternativ som kommit överens om en bakåtsträvande familjepolitik, bland mycket annat som rulla tillbaka kvinnors rättigheter i Sverige.

Initiativ - inte alternativ

Tora Breitholtz har varit på en debatt som jag själv tyvärr missade – mellan Kalle Larsson (v) och Birger Östberg (Fi), om ”Männen och feminismen”. Hon skriver ett väldigt intressant referat.

Det är inte bara så att en röst på Fi i rådande opinionsläge är en röst på en borgerlig regering. Det är en röst på ett öppet antifeministiskt regeringsalternativ. Och Fi:s ovilja och oförmåga att ens ange en preferens mellan höger- och vänsteralternativen – med hänvisning till en feministisk dimension – blir lika klargörande som orimligt. Just ur feministisk synvinkel är alternativen ohyggligt olika.

(Läs förresten DN-chatten med folkpartiets Birgitta Ohlsson. Det är tydligt att de öar av feministisk medvetenhet som funnits i det borgerliga lägret blir översvämmade av längtan efter regeringsmakten. Av politiken återstår enskildas varumärkesbyggande).

Tora berör också den nedvärderande inställning till det faktiska feministiska arbete som genomförs i Sverige, som blivit Fi:s kännetecken och livsluft. I relation till vänsterpartiet – och vänsterpartiets många och erfarna feministiska aktivister – blir det både fånigt och ganska upprörande.

Problemet med Fi består inte bara i partiets försök till icke-förhållande till höger-vänsterskalan; det är att partiet gjort sig ganska irrelevant som feministiskt alternativ. Tyvärr.

Jag skrev en längre text om Fi i april förra året. Läs gärna, med lite av facit i hand.

Valfeber…

Okej, det här är ju värre än man kunde ana. Tjuvkolla är en sak – lägga upp kampanjsajt baserad på tjuvkollen en helt annan. Nu blir det närmast fånigt att påstå att ledningen i folkpartiet inte varit direkt och aktivt involverad.

Peter Gustavsson kommenterar under rubriken ”Folkpartiet försökte stjäla valet”
Olydig skriver också intressant.

Kerstin Berminges bildkommentar säger mycket den med:

Telefonväkteri

Nu, någonting helt annat. Hittat hos Johan S, på Ung Vänsters hemliga nätverk.

Integrera den vita överklassen

Lätt att vara stolt över vänsterpartiet en dag som denna. En genuint viktig politisk fråga lyfts till diskussion. Ur pressmeddelande:

Vissa i Sverige blir allt rikare och får mer makt, medan andra hålls utanför och förblir maktlösa. Dagens svenska klassamhälle har en tydlig etnisk prägel. Det märks genom diskriminering och utanförskap. Den integrationspolitik som hittills förts har till stora delar misslyckats.

- Det är dags att skrota integrationspolitiken och tid för en ny politik, säger Vänsterpartiets ordförande Lars Ohly.

Tillsammans med riksdagsledamoten Kalle Larsson besökte Ohly idag ett av Sveriges mest segregerade områden, Östermalm, för att presentera rapporten Integrera också den vita överklassen.

Läs vidare. Hela rapporten här.

"Comeback, revansch, desperation"

Jag har tyckt, och gett uttryck för, att folkpartiets dataintrång visserligen är allvarligt, men kanske inte värt alla övertoner i drevdynamiken. Dock. Nu är det faktiskt pinsamt att se den samlade mediala ansträngningen att rädda favvopartiet. Det är bisarra nätomröstningar som tas som intäkt för ”vändning”, det är glada ”analyser” som helt bortser från det faktiska innehållet i utfrågningen av Leijonborg, och det är allmän glädjeyra. Sifo:s undersökning ger trots allt ett mediokert resultat för Leijonborgs uppträdande i utfrågningen. Men mediebilden rullar på efter annan logik.

Nåväl. Helena Duroj har en träffsäker kommentar av mer allmän karaktär.

Comeback, revansch, desperation

"Leijonborg firar sin revansch.
Tittarna uppskattade hans ärlighet.
Har bett hela svenska folket om ursäkt.
Nu vänder det för Folkpartiet.
Comeback för Leijonborg."

Borgerliga bakslag gjorde media desperata.
Vändpunkten pressades fram efter TRE DAGAR.
Vänsterledaren löpte gatlopp TREHUNDRA dagar, utan att ens ha gjort nåt.
Orättvisa kan göra vem som helst desperat, utan att media gör nåt.

Framtiden är redan här

Det finns fler fördelar med privatiseringar och entreprenader än högre priser, hårdare tryck på de anställda och sämre service. Man kan också få uppleva en slags sekelskiftsstämning.

Hårdare tag mot satir

SVT:s Natanael Karlsson (senast i Faktum), som stått för humoristisk och satirisk valbevakning på SVT:s "Ambivalent06", skickade följande brev till Lars Leijonborg:

”Hej Lars!

Du ska ju till partiledarutfrågningen i SVT på torsdagkvällen.
För att kunna förbereda dig lite så kan du gå in på SVT's intranät och titta på frågorna i förväg.

Då kan du planera svaren och kanske till och med svara innan du fått frågan.

Du behöver bara logga in med en av programledarnas lösenord.
Jag har bara fått tag på Mats Knutssons uppgifter men det räcker.

Användar-ID: mattek
Lösenord: mattek

Lycka till!

Natanael Karlsson”

Pikant torde man dock även kunna kalla Lars Leijonborgs reaktion, här förmedlad av Jan Axelsson, chef på SVT:s Nyheter och samhälle.

"Han undrade om inloggningen var på riktigt. Jag förklarade att allt var satir."

Att Expressen - vars nu suspenderade politiske reporter har en viktig roll i hela skandalen - sen kör en nyhet på löpet med rubriker som "SVT psykade Leijonborg i mejl" gör farsen nära nog komplett.


[Artikel i Resumé]

----------
Uppdatering: Missa absolut inte Ambivalents åtta frågor till Lars Leijonborg.

4. Vad är viktigast för en invandrare som vill bli integrerad?

a. Få jobb. Baka pizza, kanske.
b. Skaffa svenska vänner.
c. Veta att pluskvamperfekt används i omskrivningar av konjunktiven i irreala villkorssatskonstruktioner. Tex Om han hade stannat längre, hade hon gått hem.
d. Hårdare tag.

Det är inte dataintrånget som gör Folkpartiet till ett farligt parti

Lars Leijonborg satsade på en ganska given taktik i kvällens utfrågning: att lägga krut på sin främlingsfientliga misstänkliggöranderetorik, för att väga upp tappet från intrångsskandalen. Bert Karlsson blev nog ännu nöjdare. För oss andra var det rejält obehagligt. Till och med när Leijonborg fick en fråga om Livets Ords-skolor, vägrade han säga att det var ett problem, och tog istället upp att det vore oacceptabelt med muslimska skolor som på något sätt skulle hysa missaktning mot kristendom!

Den i och för sig förståeliga synpunkt, som uttalas av till exempel den här miljöpartisten, att det positiva skulle kunna vara att folkpartiet därigenom minskar risken för Sverigedemokraternas inträde i rikspolitiken, genom att ta deras röster, ger jag inte mycket för. Folkpartiet fortsätter tvärtom att förskjuta ramarna för spekulation i blattestigmatisering.

Att sedan Leijonborg klarade utfrågningen som sådan extremt illa – han var nervös, gav varken koncisa eller reflekterande svar, visade inte prov på humor eller värme – spelar liten roll i dagens medieklimat. Expressen och Aftonbladet baserar båda sina nätkommentarer på det härligt representativa urvalet av ”läsare” som till 75% har sina värderingar långt eller jättelångt till höger. Det blir ”berättelsen”. ”Bara en partiledare, Fredrik Reinfeldt, har fått högre andel toppbetyg efter utfrågningen”, skriver Expressen på fullt allvar.

Lite EU-påminnelser

Hanna Löfqvist har på sin blogg gjort ett förtjänstfullt arbete att uppmärksamma de viktiga EU-frågor som i normalfallet på ett kusligt sätt lyser med sin frånvaro i den svenska politiska debatten. Under tiden mal EU:s marknadsfundamentalistiska maskineri vidare, för att institutionalisera nyliberalt inspirerad politik och vingklippa möjligheterna att bryta av mot den utvecklingen genom demokratiskt fattade beslut. För vänstern bör EU-motståndet därför vara centralt.

Hanna påminner här om några av de aktuella frågorna – och om att regeringens grundinställning kommer att ha en avgörande roll för utfallet i kommande dragkamper mellan svensk nationell lagstiftning/praxis och krav från EU-systemet. Mycket av det som de starkt antifackliga partierna i den svenska högeralliansen drömmer om, men av taktiska skäl talar lite tystare om i valrörelsen, kommer att kunna påtvingas svenska löntagare bakvägen, genom EU. Att en borgarregering inte lär protestera mot det, behöver man inte vara någon större analytiker för att begripa.

Läs i sammanhanget också denna debattartikel av Jonas Sjöstedt, Lars Ohly och Siv Holma.

Norsk blogg att följa

Audun Herning, tidigare ordförande i norska Sosialistisk Ungdom har börjat blogga. Kan säkert bli intressant att följa.

Lite spill

En ortodox judisk man fick kliva av ett plan som skulle åka från Montreal till New York. Flygvärdinnan menade att hans gungande rörelser under tyst bedjande gjorde passagerarna nervösa. Detta säger ganska mycket om det rådande läget:

"The attendant actually recognized out loud that he wasn't a Muslim and that she was sorry for the situation but they had to ask him to leave," Faguy said.

[Via Angry Arab]

Duell

Trist tillställning. Man längtar till partiledardebatter med fler deltagare. Reinfeldt var tyvärr vassare för det mesta - Persson måste spela ut hela sitt register, inte hacka med några favoritfomuleringar. Men ändå. Lite grann känns det som att debatten kan bli en sorts spegling av den större kampen om opinionen. Reinfeldt verkade bra i mellanperioden, men Persson briljerade i början - och i slutet.

Svarsalternativen i Expressens nätfråga just nu är för övrigt roliga:

The kristet utseende

Att man kan göra personvalsfilmer för internetbruk är inte samma sak som att man bör göra det.

Kolla här, och mer kondenserat bisarrt här.

Reaktionärt, var ordet.


Via Daniel Mathisen

Apropå smuts

Tidigare idag hade jag tänkt skriva ett inlägg om att fp-skandalen visserligen är betydligt allvarligare än mycket annat som har hänt i den här valrörelsen, men att det började bli dags att tagga ned. (Till exempel håller jag typ för första gången i historien med Johan Ingerö om något, i det här fallet att Expressen sänker sig ovanligt lågt genom att spinna vidare på anonyma nätkommentarer). Men visst är detta allvarligare än att några ungdomsförbundare fnissat sig runt på SAP-net. Att folkpartiets skolpolitiske talesman har tillgång till regeringspartiets skolpolitiska utspel i förväg är inte direkt vardagsstoff.

Många resonerar nu kring hur detta ska påverka valresultatet. Det är förstås mycket svårt att veta. Folkpartiet tappar förhoppningsvis väljare. Men det ska ställas mot att socialdemokraternas valrörelse har åsamkats allvarlig skada, som är svår att reparera på några veckor. Och ännu viktigare: som många påpekat kan hela skiten leda till generell politisk trötthet och sjunkande valdeltagande. Vi vet vad det i så fall för effekt: högersidan gynnas.

Med det i åtanke blir det ganska slemmigt att se hur (borgerliga) mediekommentatorer just spekulerar i och aktivt bidrar till att kleta ned hela partisystemet. Fnysande diskussioner om ”kulturen” i partier och ungdomsförbund avlöser varandra, med ständigt denna irriterande, genuint förborgerligade utgångspunkt, att betrakta ”partierna” eller ”politikerna” som en enhet – som vore det frågan om deltagare i ett sällskapsspel. Expressens ledare idag är stilbildande i genren. Att den går ut på att göra socialdemokratin och arbetarrörelsen ansvarig för allt ont i världen – inklusive folkpartiets ohämmade längtan efter regeringsmakten – är ganska uppenbart.

Visst finns det en smutstendens i den här valrörelsen. Allt sedan de borgerliga partierna började trappa upp sitt samarbete, har de agerat för att skandaler och misstänkliggörande ska vara huvudfrågor i debatten. Till den utvecklingen har medierna bidragit oerhört mycket. Som vanligt lyser en kritikisk reflexion över detta med sin stora frånvaro – i just medierna.

För oss andra gäller det att inte tappa koncepten. På vår kant är det direkta mötet, politikens innehållsliga och identitetsmässiga kommunikation, som fäller avgörandet. Det är bara att fortsätta.

Ingen hängde med – så enkelt är det

Sammanfattning av Peter Erikssons framträdande i TV idag: det gick verkligen dåligt.

Debut i Fokus

Jag debuterade i fredags som krönikör i veckotidskriften Fokus. Där kommer jag att skriva ungefär var sjätte vecka. Det känns kul. Här återpublicerar jag krönikan:
----------

Jag tycker inte att Masoud Kamalis integrationsutredning är tipp topp. De konkreta förslagen är få, och av dem som finns är några lite tossiga, andra möjligen kontraproduktiva. I den hårt drivna dekonstruktionen försvinner ofta ambitionen att begripliggöra – och möjligheten att ta sats i verkligheten för att förändra.

Ändå är utredningen historiskt viktig. För att den vågar byta perspektiv. Den undersöker inte bara effektiviteten hos åtgärderna, utan också de åtgärdande, de mäktiga. Vågar antyda att samhällsproblem inte bara uppstår i Rinkeby, utan kanske än mer i de etniskt rena överklassghettona.

Utredningen baseras inte bara på att vi har kommit hit. Den utgår från att vi är här.

Kamalis utredning utgör en intellektuell utmaning i svensk debatt – en som på intet sätt antagits. De flesta som deltar kan eller vågar inte se frågeställningarna. Dilsa Demirbag-Sten (DDS) är en. Till skillnad från de flesta har hon dock uppmärksammat en av utredningens analytiskt mest betydelsefulla påpekanden. Utredningen understryker att globala händelser påverkar svensk integrationspolitik. Som Kamali skrev i DN, spelar ”den svenska regeringens inställning till palestiniernas livsvillkor och den israeliska ockupationen och förtrycket liksom till USA:s ockupationskrig i Irak en viktig roll för inställningen till det svenska samhället hos många personer med invandrarbakgrund. […] inrikespolitiken kan inte längre skiljas från utrikespolitiken”. DDS’ ledarkommentar är obetalbar: ”Menar Kamali att vi ska importera konflikter till Sverige?”

Så understryks själva poängen. För det handlar inte om att föra en utrikespolitik som ”tar hänsyn till de konflikter som invandrare har bakgrund i eller relationer till” (DDS). Det handlar om vad som händer med människor i Sverige, när utrikespolitiken accepterar och fördjupar andrafiering och avhumanisering.

Det är inte ”bara” synen på araber som påverkas av den rasistiska förföljelsestämningen kring ”kriget mot terrorismen”. Det är i grunden en samhällelig maktordning som upprätthålls. En västerländsk självbild där globala orättvisor legitimeras med en luddig tanke om civilisationens krig mot barbariet. Och den globala hierarki som återskapar denna självbild – den som bestämmer vilka som får spilla människoliv utan större konsekvenser – kastar sin skugga också över ansökningshandlingarna på sydsvenska företag och på krogköerna i Stockholmsnatten.

Varför är stödet för palestiniernas sak så starkt i tredje världen? För i de monumentala oförrätter som palestinierna utsätts för, speglar miljoner människor sin egen historia och nutid – av kolonialt förtryck och förstörda utvecklingsmöjligheter. Åk ut till en svenskgles svensk förort och du ska finna samma förbittring, samma ställningstagande.

Se sedan på merparten av dem som gjort det till sin mission att hylla USA:s och Israels uppträdande; samhällets stöttepelare, de vant privilegierade. De stödjer inte USA och Israel trots våldsexcesserna, kärnvapenutvecklingen, det njutningsfyllda föraktet för internationell rätt. De gör det just därför att USA och Israel tar sig rätten att dominera och härska. Det är inte specifika handlingar de stödjer – det är en global ordning. Instinktivt begriper de att deras positioner hemma vilar på våldet borta.

I denna valrörelse har jag mött människor som är kunniga och engagerade, men uppgivna och alienerade; svenskar med iransk och chilensk bakgrund som talat om det som hänt i Libanon, kommit med en fnysning eller en avvärjande gest och orden ”du vet, de kan göra vad som helst med oss”. ”Oss”, som förpassats till disponibla. Den skeva rapporteringen från Israels angreppskrig mot Libanon har skadat mångas förtroende för det svenska samhälle de lever i, mer än många illa genomtänka integrationspåhitt. De som i ”utrikespolitiken” görs till ett ”dom” kommer själva att börja agera så. Att de flesta politiker som åtar sig att tala integration inte reflekterar över sambanden är en del av problemet. Kamali pekar åtminstone ut det.

Fett med creds

Softish svar i Gringos enkät (börjar på sid 26 i måndagens Metro):

4. Om ert parti var en förort, vilken skulle det vara?

Vänsterpartiet: Rinkeby. Mytomspunnet och farligt för den vita överklassen.

Junilistans svar säger i och för sig också mycket om det partiet:

Junilistan: Vi är inte ett parti som vill gynna några speciella grupper på andras bekostnad. Vi vill i linje med detta inte vara en förort på bekostnad av en annan.

Tydligen är det viktigt att leva som man lär

Folkpartiet, de gör det.

”En habil insats, men inte alldeles glänsande”

Tycker att Anders Jonsson gör en ganska god sammanfattning i Expressen, av Fredrik Reinfeldts insats i utfrågningen. Den första kvarten av utfrågningen var annars rätt pinsam, nästan som upplägg från medarbetare, så att Reinfeldt kunde prata om sånt han ville prata om. Men sen blev det hårdare frågor, och då blev också svaren mer belysande. Naturligtvis kan inte Reinfeldt förklara varför det blir fler jobb av att de som är arbetslösa får en ännu jobbigare situation. Och han fick på bästa sändningstid erkänna att vallöftet om ”tusen kronor mer” helt enkelt inte är sant – inte ens på kort sikt. (Peter Gustavsson skriver om det, här). Reinfeldt är duktig – närmast fenomenal – på att producera aura och image. Han lyckades bra med det också i utfrågningen. Att vara lugn och framstå som resonerande var viktigare än att leverera innehållsligt rimliga resonemang. Jag tror att han vann några väljare på det. Men jag tror också att han förlorade andra, sådana som börjar bli riktigt trötta på tomheten i pratet.

Att sedan Aftonbladet och Expressen utropar ”succé” baserad på nätomröstningar där ca 75% av de deltagande är borgare, är en tokighet som vi fått vänja oss vid.

Om inte detta är terrorism...

Läs Bitte Hammargrens reportage från södra Libanon! Det är på samma gång hårresande och lärorikt:

– Israel gjorde sin sista attack mot byn en halvtimme före vapenvilan. När det blev eldupphör klockan åtta gick vi ut och satte vi oss här utanför vår släktings skönhetssalong. Hadi fick syn på något på gatan. Han sparkade till det och så exploderade det. Han hann säga ”Mamma jag är här”. Sen dog han, säger mamman och visar på splitterskadorna på skönhetssalongens glasvägg.

En halvtimme före vapenvilan alltså. Militär betydelse saknas naturligtvis. Själva poängen är att förstöra människors liv långt efter eld upphör – att visa dominans och arrogans. Som FN:s sändebud Jan Egeland kunde konstatera, så fällde Israel nittio procent av sina vidriga klusterbomber de sista 72 timmarna av kriget. Egeland kallade det ”chockerande och fullständigt omoraliskt”.

Det är förvisso en riktig beskrivning. Men beteendet är också logiskt – i enlighet med Israels sjuka självuppfattning om behovet av att ”visa styrka” och den därmed sammanhängande uppfattningen om de civila araberna som vildar, vilka måste försättas i ständig skräck.

EU definierar detta – att försätta en civilbefolkning i skräck för att uppnå politiska mål – som terrorism. Om inte det Israel ägnar sig åt inte betecknas som terror, förlorar naturligtvis begreppet varje uns av legitimitet som det kan tänkas ha haft kvar.

Femårige Abbas har perforerats av splitter, när han lekte med något han trodde var en parfymflaska:

– Splittren var svåra att hitta och orsakade många inre blödningar, särskilt i magen. Abbas opererades i fyra timmar innan alla inre blödningar kunde stoppas, säger sjukhusdirektören, doktor Ali Hajj Ali. Han hoppas att femåringen ska bli fysiskt återställd. Vilka psykiska men pojken har fått kan ingen säga. Däremot kan man utgå från att Abbas kommer att bli en stark anhängare av Hizbollah.

Man behöver inte ha fått splitter i kroppen, för att äcklas av och ta ställning mot Israels våldsövergrepp.

Privatiseringarnas pris

Den privatiseringsvåg som började skölja över Västvärlden från 80-talet, och som också drabbade Sverige, som starkast under det tidiga 90-talet, har inneburit en gigantisk omfördelning av resurser – och beslutanderätt över tunga, samhälleligt betydelsefulla angelägenheter – från vanligt folk till ett fåtal redan rika och mäktiga. Även de företag och verksamheter som funnits kvar i offentlig ägo har bakbundits till marknadslogiken, blivit föremål för ideologiska krav – maskerade under ord som ”affärsmässighet” att avhända sig demokratisk planeringshorisont och påverkansagenda. Ett väldigt bakåtsträveri.

Vänsterpartiet presenterade igår en kort rapport om den central framtidsfråga som privatiserings- och avregleringseländet utgör. I den presenteras resultatet av en opinionsundersökning som visar att en majoritet (53 procent) av de tillfrågade är emot att vård, omsorg och viktig service utförs av vinstdrivande företag. Endast 32 procent är för. Svenskarna tycker också att el, telefoni, tågtrafik och post blivit sämre i och med avregleringarna.

Förutom demokratiskt urholkande och samhällsekonomiskt destruktiva är privatiseringarna också en dålig affär för de flesta konsumenter. Dags att sluta backa och vända utvecklingen alltså.

Apropå städbehov

Eftersom vi talar om Expressen och dess ”politiska journalister” så kan man inte rimligen använda begreppet lågvattenmärke. Men ändå.

Göran Perssons tjänsterum städas inte av honom själv utan av städare som regeringskansliet betalar för. Vilket jävla scoop, va! Balanserad rubriksättning dessutom.

Städbehovet tycks vara akut. Skitjournalistik luktar inte i första hand journalistik.

Israelbojkott och antirasism

Den antirasistiska tidskriften Mana publicerar i senaste numret en läsvärd artikel av Virginia Tilley, professor i statsvetenskap i Johannesburg, Sydafrika. Artikeln sätter utifrån erfarenheterna från kampen mot Apartheid i Sydafrika in nödvändigheten av en internationell bojkottrörelse mot Israel i sitt rätta – antirasistiska – sammanhang. Kampen mot Israels raspolitik är idag en av de viktigaste frågorna att engagera sig i för antirasister runt om i hela världen:

Nu är det dags, efter åratal av interna diskussioner, förvirring och vacklande har tiden kommit för en fullfjädrad bojkott mot Israel. Goda skäl till en bojkott har förstås funnits i årtionden. Det har heller inte saknats initiativ till olika bojkottkampanjer. Men Israels krigsbrott är nu så chockerande, dess extremism så tydlig, lidandet så stort, FN så hjälplöst och det internationella samfundet så desperat, att tiden nu blivit mogen för globala aktioner i syfte att reglera Israels beteende. En koordinerad rörelse av distanserade sanktioner mot och bojkott av Israel måste tvinga till reglering, inte bara av Israels aggressiva handlingar och brott mot den humanitära rätten utan också, som i Sydafrika, dess grundläggande rasistiska logik som resulterade i och fortfarande driver hela den palestinska frågan.

Läs hela artikeln.