Demokratikamp

Israel har som bekant placerat stora delar av det folkvalda palestinska parlamentet i fängelse. Enligt Nafah, en organisation som arbetar med skydd av palestinska fångars mänskliga rättigheter, ställer man krav på parlamentarikerna att de ska avgå från sina poster för att släppas fria. Mellanösterns enda demokrati har slagit till igen. Vad säger de ledamöter i Sveriges riksdag som hyllar staten Israels politik? Är detta ett bra sätt att förhålla sig till val och folkvalda även i andra länder?

[Via Faraj Abuseifan; tidigare internationell sekreterare för SSU, som nu befinner sig i Palestina och bloggar därifrån]

Särskild

För några år sedan var jag i Palestina med en liten delegation från vänsterpartiet. Vi hade anmält vår ankomst i förväg; vilka och varför. Så fort vi landat på Ben Gurion-flygplatsen blev vi ändå utskiljda från andra resenärer och fick svara på frågor i flera omgångar. Jag fick omedelbart frågor om min födelseort. Varför kom du till Sverige? Vad gör dina föräldrar i Sverige? Har du släktingar i Iran? Vilka? Varför är de inte i Sverige? Så fick vi komma till passkontrollen. Där fick de andra tre i delegationen passera, men jag blev utplockad och fick inleda en alldeles egen liten process bland olika sorters säkerhetspersonal. Förutom upprepade frågor om ungefär samma saker scannades mina skor samt min tandkrämstub i särskilda anordningar. Efter denna koll åtföljdes jag av en kostymklädd och diskret beväpnad säkerhetsagent till tullgenomgången. ”Welcome to Israel”, sade den proffsige och trevlige mannen. Sedan fick jag vänta i drygt två timmar, utan att veta varför jag var tvungen att vänta, eller få information om de andra i delegationen. Ett minnesvärt svar på frågan ”varför måste jag vänta”, var: ”because it takes time”, varpå tjänstemännen återgick till att sköta sitt.

Det här är naturligtvis en västanvind mot vad palestinierna ständigt får genomgå, men behandlingen och alldeles särskilt särbehandlingen – en svensk delegation, men en ser ut som en arab; maskineriet går igång – var ändå en logisk introduktion till vistelsen. Saker som kallas ”säkerhetsåtgärder” men som naturligtvis huvudsakligen är till för att förnedra och förminska. Rasistiskt vardagslir.

En ganska talande detalj är för övrigt att de sätter röda klistermärken på en. Jo, det är sant. Inte bara på väskor och sådant, utan på dig själv. Lite här och var på kläderna. Medan du blir omkringskyfflad. Jag ser i ett inlägg av Anna Wester att hon också nämner dem.

Palestinagrupperna har en delegation i Palestina nu. Man kan följa dem via deras blogg. I ett inlägg om inresan skriver Sahar Nejat om en likadan upplevelse som min:

Av de sju personerna i vår grupp valdes jag ut för förhör. Jag fördes till ett väntrum medan mitt pass fördes bort. […] Efter ett tag kallas jag in till en israelisk soldat som förklarar att hon ska stalla ett antal frågor ”for security”. Är du saker på att Saltsjö-Boo, där du ar född ligger i Sverige och Inte i Iran? Är det säkert att du ar född i Sverige, vad heter din far? Vad heter din farfar? Varför är du har? Varför vill du se PGS projekt? Vad är PGS? Sedan åter till vänrummet, ännu en timmes väntan i total ovisshet, varpå jag åter kallas på intervju. Nu är det en ny soldat som ställer samma fragor, ?Boo, ligger inte det i Iran - är du säker?, de registrerar min e-post och telefonnummer. Hänvisas åter ut till oviss väntan.

Läs också inlägget om Hebron. Här bor som bekant några av de allra mest fanatiska kolonisatörerna (”bosättare”), som dock opererar med militärens goda minne. Jag har tidigare bland annat skrivit om misshandeln av en Ung Vänster-medlem, och om ett videoklipp där man ser en bosättarkvinna håna och förnedra en arabisk kvinna, vars hem på grund av upprepade tidigare angrepp mer liknar en bur.

Gratulationer

Den utmärkta och folk-bildande bloggen Röda Raketer fyller två år. Grattis!

Delad glädje är dubbel glädje

Efter ett noggrant framodlat inbördeskrig hos palestinierna och en fördjupad separation av de två palestinska områdena, fortsätter nu Israel göra rutinjobbet med extra lust.

På Västbanken – där Fatahs ledarskap fått klappar på huvudet och lite av den palestinska myndighetens egna pengar som kvarhållits av Israel – har israeliska armén rullat in tungt beväpnade i Nablus och kidnappat 30 palestinier. Skön ”fredspartner”. Nablusborna är säkert jättenöjda med Fatah-ledningen.

På Gaza, det fängelse vars murar Israel hela tiden hållit i ett järngrepp, har nu israeliska styrkor gått till upprepade militära angrepp. Enligt senaste Gaza Situation Report har det bland annat lett till 17 dödade palestinier, varav två barn. 81 nödvändiga typer av medicin är slut och det är brist på 43 andra.

Här finns några bilder av denna den senaste i raden av våldsoffensiver. De här barnen har fått sina fäder, bröderna Sami och Yassif al-Manasrah dödade av israelisk stridsvagnseld. (Foto: Reuters/Mohammad Salem)

Reklam: sommarläger i Flen

I helgen arrangerar vänsterpartiet i Flen ett sommarläger med tipspromenad, bad och grillning, samt förstås politiska samtal, kring tre intressanta föreläsningar med Flammans Aron Etzler, tidigare pr-konsulten och Ung Vänsterordföranden Jenny Lindahl Persson, och författaren till succéboken FrP-koden Magnus Marsdal.

Läs mer här.

Förebild fortsätter gå före

Är du amerikansk akademiker och samtidigt nyfiken på saker som du inte ”behöver” veta? Är du student och åker ofta utomlands utan att rapportera detta – med en redogörelse för anledning – i förväg till din universitetsledning?

Guess what: då kanske du är spion. FBI turnerar nu flera av universiteten i USA med en uppsättning ”guidelines” från Office of the National Counterintelligence Ecxecutive – Your Role in Combating the Insider Threat – där man påtalar hur spionage mot i och för sig lagligt vetenskapligt arbete på universiteten bättre ska upptäckas. Lärare, ledning och studenter uppmanas hålla koll på varandra och rapportera allt ”misstänkt”. Exempelvis kan ”violation of need-know principle” eller ”verbal outbursts”, liksom givetvis olika typer av “Divided loyalty or allegiance to the U.S.” vara tecken på att något inte står rätt till.

US university students will not be able to work late at the campus, travel abroad, show interest in their colleagues' work, have friends outside the United States, engage in independent research, or make extra money without the prior consent of the authorities, according to a set of guidelines given to administrators by the FBI.

Federal agents are visiting some of the New England's top universities, including MIT, Boston College, and the University of Massachusetts, to warn university heads about the dangers of foreign spies and terrorists stealing sensitive academic research.

[...]

Faculty, staff and students are encouraged to monitor their colleagues for signs of suspicious behaviour and report any concerns to the FBI or the military.

[...]

University administrators have expressed their appreciation of FBI efforts. "It was a very nice offer," Robert A. Weygand, vice president for administration and a former Rhode Island congressman told the Boston Herald. "We are taking it under consideration."

Allt det här väntas förbättra stämningen på campusområdena, öka den personliga och akademiska friheten, minska riskerna för rasistisk paranoia, samt stärka demokratin i USA och världen.

EU underlättar

Pierre Gillys koncisa krönika om EU-konstitutionen är mycket läsvärd. Den bjuder dessutom på synnerligen användbara tumregler:

Ett säkert tecken på att en fråga är viktig är att DN inte skriver mycket om den. Ett annat är att man presenterar det som om det inte fanns något alternativ. Ett tredje är att huvudargumentet för det är en lögn. Det nya EU-fördraget uppfyller alla dessa kriterierna.

Läs!

Plötsligt händer det

Det var länge sedan jag faktiskt skrattat så jag grät, men idag, tack vare ett tips från Anna Herdy, hände det: Katastrofala omslag.

(Över)staten och kapitalet

Utanför den allmänna debattens ljus pågår EU:s fördragsbundna processer. Mikael Nyberg skriver utmärkt om Kapitalets våta dröm. Läs!

Statsbygge från takterass

Så har alltså de europeiska eliterna fått sig ett nytt konstitutionsförslag (eller mer precist ett ”mandat” därtill; ändringsmandatet finns som Annex I). Efter svettiga förhandlingar om skitfrågor – grävande journalister har rapporterat om hela tre skjortbyten – har EU-ländernas ledare nöjt kunnat konstatera att de fortfarande är överens med sig själva, och om vikten av att förkrympningen av folkstyret i Europas länder kan fortgå.

Det nya förslaget är i princip detsamma som det gamla; ni vet det som under märkliga former framarbetades av en grupp huvudsakligen bestående av äldre herrar (konventets medelålder var nästan 70), ledda av en riktigt gammal högerstöt, Frankrikes ex-president Valéry Giscard d’Estaing, prackades på motsträviga européer med grandiosa kampanjer samt sändes ut i rymden, för att därefter förkastas i folkomröstningar i Holland och Frankrike.

Därmed återstår också den allvarliga kritik som kan riktas mot förslaget, och skulle kunna sammanfattas längs tre linjer:

* EU-staten fortsätter att ta form
Många fler områden blir föremål för överstatlighet. EU utvidgar sina egna befogenheter och tillåter sig själv att fortsätta med det. Civilrätt och straffrätt blir kraftfullt föremål för överstatlighet. Det fritt svävande federalistparlamentet i Bryssel/Strasbourg får ökad makt på bekostnad av de nationella parlamenten. Allt detta begränsar naturligtvis vanligt folks demokratiska inflytande och ökar eliternas . Den allmänna debatten, den folkliga möjligheten att påverka politiken mellan valen, och att i praktiken göra det genom meningsfulla val är, trots stora brister, oändligt mycket mer stark, reell, organisk, på nationell nivå än på EU-nivå. EU-arenan är toppolitikernas, byråkraternas och lobbyisternas. De vill lösgöra sig från folkliga tyngder, från besväret att emellanåt behöva uppträda på denna arena som representanter, och istället vara där som plyschfåtöljsuveräner. Det är detta de uppskattar med EU-systemet; det är åt detta håll som deras vedermödor syftar.

* Marknadsfundamentalismen fortsätter att befästas
Marknaden är vägen, sanningen och livet. Nationella lagar som tillkommit eller planeras för att uppfylla regionalpolitiska mål, jämlikhetssträvanden, miljömål, konsumentskydd, hälsomål (alkoholpolitik! Se nedan) prövas mot marknadens ”frihet”. Offentlig upphandling, statliga monopol, arbetarskydd, nationell reglering av tjänstemarknaden – allt blir föremål för kontinuerliga angrepp av det nyliberalt uppskruvade maskineriet. De institutioner som inspirerades av nyliberalismens framstötar under 1980-talets slut och 1990-talets början, blir fortsatt viktiga för unionens funktionssätt och upphöjs till konstitutionella element. Inflationsmål är överordnad arbetslöshetsbekämpning, budgetnedbantning är viktigare än sociala investeringar. Unionens motor, kommissionen, kommer att ha ett ännu kraftigare basdokument att basera sitt arbete på.

* Militariseringen av unionen fortsätter
Medlemsländer anmodas stärka sin militära kapacitet. Krigsmaterielfrågor ska samordnas genom en byrå. EU:s militära funktioner ska ytterligare samordnas med Nato. EU blir helt enkelt en militärallians. Det blir också formellt meningslöst att tala om ”alliansfrihet” för länder som Sverige. En utrikesminister ska utses och nationella tonlägen i utrikesfrågor därmed skruvas ned till tystnad.

Vad har då den svenska regeringens förhållningssätt varit till denna utveckling; som på samtliga punkter går emot folkopinionen i Sverige? Jo, att som tidigare aviserats excellera i att rycka på axlarna. Fredrik Reinfeldt hyllar i en debattartikel istället den ”outtröttlige” Angela Merkel.

Reinfeldts ståndpunkt är dock begriplig. Toppmötets sätt att ”lösa” problemet med att återkomma med samma impopulära förslag som sist, står i nära samklang med de nya moderaternas politiska kommunikation. Exempel (några pekas ut även i SvD:s sammanfattning):

* Konstitutionen ska vara en konstitution, men kallas ”reformfördrag”
* Utrikesministern ska inte heta utrikesminister utan ”hög representant för utrikes- och säkerhetspolitik”
* EU-rätten ska ha företräde före nationell rätt, men den text som påpekar detta har ersatts med en förklaring om att så är det redan, genom domstolspraxis.
* Några hänvisningar till symboler tas symboliskt bort. Kvar är skrivningar om att unionen inspirerats av Europas ”humanistiska arv”, vilket gjort att Europa har utvecklat ”universella värden” om bland annat ”frihet, demokrati, jämlikhet”.

Att vår nuvarande regering på ett förstrött sätt gillar utvecklingen i EU är alltså inte särskilt konstigt. Men socialdemokratin då?

För ett tag sedan kom det ännu ett flagrant exempel på vad EU-systemet konkret innebär för svensk politik, när EU-domstolen bestämde att svenska regleringar av alkoholimport, och de folkhälsoskäl som de baseras på, inte ägde giltighet när de konfronterades med kravet på fri rörlighet på varor.

Tidigare folkhälsominister Morgan Johansson (s) var då ute och dundrade mot regeringen. Dundrandet gällde vid det tillfället regerings ”ledarskap”; dåliga förberedelser, synpunkter på presskonferensens upplägg och annat. Jaha, liksom. En illustration av vad EU-bundenheten gör med den svenska debatten. Lite senare tycks Johansson skärpt upp sig lite grann och faktiskt diskuterat den grundläggande politiska problematiken i kammaren. Gott så, och jag skulle vara minst lika glad som Peter Gustavsson om detta verkligen var en indikation på ”förnyelse i EU-politiken” hos socialdemokraterna.

Tyvärr är det nästan ingenting som tyder på det. Mona Sahlins beskrivning av ”ett EU som nu blir alltmer vänster och lyfter de sociala rättigheterna” svävar helt fritt från verkligheten. Och hennes kommentar till ett konstitutionsförslag som traskar vidare mot byggandet av en EU-stat är en uttryckt förhoppning om ”arbetsro”!

Jag har tidigare skrivit att EU-frågan inte alls är ett stort hinder för ett eventuellt regeringssamarbete på vänsterkanten. Så är det – om man som politiska ”analytiker” älskar att göra, syftar på principfrågan om utträde. Det är för vänsterpartiet en naturlig politisk slutsats att Sverige bör lämna EU. Det är samtidigt inte en fråga som behöver splittra en regering. På samma sätt som man i Norge lagt frågan om eventuellt inträde i EU åt sidan kan man lägga den diskussionen åt sidan under en mandatperiod – såvida det inte finns något extraordinärt som specifikt aktualiserar den. Däremot är den faktiska synen på EU-politiken inte alls oproblematisk. Den påverkar synen på politikens möjligheter. Menar socialdemokratin att det är okej eller till och med önskvärt att de demokratiska organens makt beskärs, och att en konstitutionellt marknadsliberal domstol får överpröva svensk välfärdspolitiks skilda delar? Då är problemet ett annat än synen på EU som en abstraktion.

Det svenska folket har inte fått ta ställning till EU:s politiska inriktning i något enda val sedan EU-inträdet. Den gång som detta kunde ske – något indirekt – var i samband med folkomröstningen om EMU. Då blev det nej. Nu planeras så pass stora förändringar och fastlåsningar, att det är demokratiskt självklart att det måste till en folkomröstning om konstitutionen, fördraget, dekretet, eller vad någon Per Schlingmann-typ så småningom hittar på för ord för det hela.



Läs också:
Vänsterpartiet: Full fart mot EU-stat
Hanna Löfqvist: Kort om det "nya" EU-fördraget.

Tidigare blogginlägg:
Röde Dany pickar vidare (april 2005)
Förstå nejet – agera (juni 2005)
EMU – minne och mer (mars 2007)

Definition

(SvD)

Fångar

Tar mig friheten att publicera en insändare av Gunnar Olofsson. Länkarna har jag lagt in själv.

Fängslade barn i Israel måste friges!

Media runt världen oroar sig för den fängslade israeliske soldaten i Gaza. Samtidigt sitter närmare 10.000 palestinier fängslade i Israel - de flesta utan ordentlig rättegång och dom. Bl.a. sitter en tredjedel av de 120 medlemmarna i det lagligt valda palestinska parlamentet, varav flera ministrar, internerade. Ett militärt dekret gör det också möjligt att, tvärtemot den av Israel undertecknade Barnkonventionen, fängsla barn ned till 12 års ålder. Barn i nedre tonåren utsätts för tortyr med slag och sparkar och får sina huvuden nedstoppade i förorenat toalettvatten. De ställs inför rätta i farsartade rättegångar på hebreiska, ett språk de inte förstår, och erbjuds att "frivilligt" underteckna erkännanden av brott de inte begått - vilket de gör för att slippa ytterligare misshandel. Minst 3.500 barn har på detta sätt frihetsberövats minst 2 månader. C:a 350 barn sitter i nuläget i israeliska fängelser - de flesta dömda för stenkastning mot israelisk militär.

Den israeliska regimen har nu aviserat frisläppande av en del palestinska fångar. Men kravet måste vara att alla politiska fångar friges! Likaså måste samtliga barn friges och Barnkonventionen respekteras!

Och en kommentar på Meanwhile in Palestine and Iraq:

Clearly these Palestinians prisoners have done nothing wrong if Israel is only looking for the “right circumstances” to release them. And if the Israelis were really interested in “helping” the Palestinians then they would release Barghouti. Not that I think Barghouti is a savior. He didn't win the elections and he won't change what the rest of Fatah has done. But I only use his as an example to show that this prisoner exchange is a joke. It's not a damn concession.

Mc Donald’s-tillägg

Å, det var ju oväntat det här.

Läs vad Josefin Brink skrev för några dagar sedan.

Och nästa vecka: Al-Qaida utropar Jihad till stöd för Kyotoavtalet

Obehag

Kul rättelse.

Läs nu på ordentligt här

Katrine Kielos överträffar sig själv i denna text. Läs och begrunda!

Det här är en debatt som knappast bara rör socialdemokratin, utan alla som vill förhålla sig till progressiv samhällsförändring.

Jag är (ännu) inte helt övertygad om att just rubriceringen ”statusförtryck” respektive ”ekonomiska förtryck” är den optimala. Däremot är det uppenbart att Kielos levererar en pedagogisk text med betydande teoretiskt och politiskt mervärde.

Helt ny är förstås inte debatten. Vänstern i Europa har redan i omgångar skadeskjutit sig själv rejält med felsteg av det slag som Kielos varnar socialdemokratin för att ta.

Dekonstruktion

Enligt uppgift till mig har nedanstående notis förekommit i GP på midsommarafton. Jag har inte kunnat verifiera uppgiften. Men oavsett tillkomsthistoria, och oavsett vad man tycker om Littorin-affären i sak, vill jag inte undanhålla den dem som likt mig själv inte kunde avnjuta texten i tryck:

Surrealisten Littorin
Nu har Sven Otto Littorin fått en ny titel att ståta med. Och den är alldeles gratis. Presidiet av Vestrogotiska Patafysiska Institutet har nämligen beslutat att utnämna honom till magister i patafysik med motiveringen 'för hans förkroppsligande av de inbillade lösningarnas praktik i liv och arbete i Far Ubus anda'. Patafysik är just vetenskapen om de imaginära lösningarna och undantagen. Kung Ubu skrevs av patafysikens grundare Alfred Jarry 1896 och förebådar surrealisterna och den absurda teatern. För säkerhets skull kallar Institutet arbetsmarknadsministern för 'Sven Åke Littorin'.

Det här var också lite tihi.

Wiki

Via bloggen Muzzlewatch hittar jag en intressant notering om att Hasbara Foundation – en internationell propagandaorganisation som startade 2001 av det israeliska utrikesdepartementet, och som enligt egen utsago ”educates and trains university students to be effective pro-Israel activists on their campuses” – söker betalda medarbetare för att systematiskt ändra Wikipedia-artiklar. I och för sig är Wikipedia-artiklar om Israel-Palestinakonflikten redan idag notoriskt proisraeliska, ibland på gränsen till surrealistiska. Men detta är alltså inte tillräckligt. Arbetet ska systematiseras ytterligare, så att en organisation som skriver ordet ockupation inom citationstecken, ger ut ”faktablad” om att antisionism och antisemitism är samma sak, och laborerar med allsköns propagandistiska bilder där araber och våld respektive Israel och ”civilisation” knyts samman, ska kunna ”make sure Israel is presented fairly and accurately”. Skönt.

Kolla gärna runt en stund på israelactivism.com. Det är imponerande nyspråkligt. Och lärorikt. Den svenska Israelaktivismen använder både exakt samma metodik och samma ”argument”. Samordningen är effektiv.

I en värld där de flesta har kommit att se rasism som något väldigt dåligt, är det självklart att staten Israel behöver organisera ett sådant propagandaarbete. I en värld där oerhört många människor har egna erfarenheter av kolonialt förtryck är det självklart att befolkningarna i Västvärlden utgör mer tacksamma måltavlor för den propagandan. Och i en värld där den tunga dagordningsmakten i medierna är koncentrerad till ett mycket litet antal händer, samtidigt som Israels intressen så starkt sammanfaller med den enda supermaktens militära och ekonomiska positioner – då är det självklart att den där sortens propaganda också får betydande verkan; från Wikipedia-artiklar upp till dagliga TV-sändingar.



PS1. Jag skrev förra sommaren om ett annat verktyg för internetkampanjande som israeliska UD lanserade.

PS2. Apropå Wikipedia och redigering. Jag tycker förstås att Wikipedia är en väldigt intressant innovation. När det gäller politiska artiklar finns samtidigt problemet att ivriga fanatiker med mycket datortid kan få en väldigt konstig sorts inflytande. För egen del har jag några gånger noterat att den artikel som någon en gång i tiden har lagt upp om mig, innehåller gott om märkligheter och fel, förutom att den har ett uppenbarligen oproportionerligt fokus på den aktion som jag och en kamrat genomförde 2002 för att uppmärksamma och protestera mot EU:s principiellt vanvettiga ”terrorlagstiftning”. Också här är det den – egentligen inte alls centrala – koppling som finns till Palestinakonflikten, som triggat igång folk. Tittar man på artikelhistoriken ser man att det finns en del tappra försök att skriva mer sakligt, men att sådant genast ändras tillbaka. Faktum är att jag själv försökte rätta till en grej en gång – jag minns inte riktigt vad eller när – men fick se ändringen ”underkänd” ganska omgående. Lite tragikomiskt. Tittar man på den citatsamling som finns upplagd till allmän beskådan ser man ännu tydligare att ett gäng uppretade människor med politiska sympatier i avgrundshögern har spottat fram till oigenkännlighet lösryckta grejer, så slutresultat blir ganska crazy. Poängen här är att det inte spelar så stor roll om det finns massa människor som uppskattar saklighet och/eller sympatiskt inställda, som hänger på Wikipedia. Det räcker med att några datorbundna fanatiker är besatta av något/någon och bevakar RSS-flöden från det som skrivs därom, så blir det i slutändan en mycket skev bild som framträder.

Folkbildning: You released the fucking fury

Apropå det jag lade upp tidigare, måste jag även påminna om att inspelningen av Yngwie Malmsteens legendariska vredesutbrott (utan tysk voice-over) på ett plan till Tokyo 1988, omnämnd på plats 64 i Filip Hammars och Fredrik Wikingssons bok 100 höjdare, finns till allmän glädje här.

Opinionsundersökningbildning

Rapporteringen om opinionsundersökningar är ofta mer intressant än opinionsundersökningarna själva. Kristdemokraterna har i ett flertal opinionsundersökningar haft under fyra procent i stöd. Det noteras i förbigående. Vänsterpartiet hade det i en enstaka undersökning för ett tag sedan. Det senare gav upphov till huvudrubriker och sanslösa ”analyser” av politiska kommentatorer.

Idag kommer en ny Temo och medierna – med DN i spetsen – ropar ut att ”Socialdemokraterna går kraftigt bakåt”. Well, socialdemokraterna har i och för sig lägre siffror i den här undersökningen än den förra. Men efter detta kraftiga fall uppgår mätsiffran till 41,9 procent. Det är förstås en mycket hög siffra för ett enskilt parti verkande i ett proportionellt valsystem, med för närvarande sju partier närvarande i riksdagen. Dessutom kan man notera att s hade exceptionellt höga siffror i förra mätningen, medan vänsterpartiet hade exceptionellt låga. Om en enskild mätning överskattar en tendens framstår en mer korrekt skattning vid nästa tillfälle som att utvecklingen går år rakt motsatt riktning – om man tror att man kan extrapolera mellan två opinionsmätningar; en ganska korkad idé.

Intressantare är att exempelvis att konstatera att s+v har mycket starkare stöd i undersökningen än nuvarande regeringskoalition, och att det är ett mycket stort gap mellan blocken, ett faktum som stått sig betydligt längre än två mätningar.

Fram till valet kommer det att kunna upp och ner massvis med gånger för enskilda partier. Sånt är föränderligt. Att DN är en kampanjtidning för borgarna är dock ett mycket stabilt faktum.

Analysmannen på DN börjar för övrigt jobba upp stilen igen. Det är en distinkt stil; att presentera det man vill ska hända, som något som, efter en ”analys”, bedöms kunna ske, underförstått måste ske. Josefin Brinks analys av en tidigare analys är väl värd att återge:

För att inte bli beskylld för att stjäla upphovsrättsskyddat material, återger jag här hela analysen i en lätt redigerad version:

”Visserligen uppger en stor majoritet av landets invånare att de vill avsätta den högt älskade ledaren och hans regim. Å andra sidan visar hans frekventa uttalanden i detta organ på att hans popularitet är stor och växande. De många bilder där ledaren mottas med öppen famn av såväl företrädare för folket som av ledare för stora och mäktiga nationer borde vara bevis nog för hans omåttliga popularitet och statsmannamässighet. Företrädarna för den så kallade motståndsrörelsen omnämns däremot mycket sällan i denna tidnings spalter, och då endast i negativa ordalag. De måste därmed anses fullkomligt marginaliserade.”

Arabrummet

När Israels angreppskrig mot Libanon förra sommaren drev människor på flykt åkte Hanin Shakrah dit istället, för att se, för att berätta. Hon skrev flera rapporter på sin för ändamålet upprättade blogg. (Läs också hennes artikel i SvD från augusti förra året, och den fantastiska essä som hon skrev om Gaza, i Aftonbladet förra sommaren)

Nu gör hon det igen. Åker för att berätta. Följ hennes blogg här! Och läs detta inlägg om den process som startar redan på flygplatsen.

Inom mig dunkar rädslan, och jag anar vad som komma skall.

- Hanin heter jag.
- Min pappa heter Haitham
- Får du verkligen fråga mig vilken religion jag har?
- Jaha, men då så. Jag är muslim.
- Jag vet inte vad min farfar heter i förnamn. Jag kallar honom bara för farfar.
- Jag är palestinier. Nej inte syrier, utan palestinier.
- Ok, vart ska jag vänta. Och vem tar mitt pass, och när får jag tillbaka det?
- Jaha, inte flytta på mig. OK, Uppfattat!

Jag förs till vad jag hädanefter kommer att kalla för ”Arabrummet”.

Polsk repression

Hanna Löfqvist har för några dagar sedan skrivit om och lagt upp bilder från en facklig sjuksköterskeprotest i Polen. Cirka 80 sjuksköterskor, som samlats för att göra sina krav på högre löner hörda, möttes av 400 kravallpoliser, som misshandlade dem innan bortförande. Jag har inte sett något alls om detta i svenska medier.

Rasbiologi är så 1900-talet

Amerikanska armén ska enligt Army Times istället ta hjälp av kulturantropologer för att förstå och hantera människors reaktioner i Irak och Afghanistan, där ”insurgents” lurar i vassen. (Via Angry Arab)

The relationship rekindles one that existed between the military and academics throughout much of the nation’s modern military history but fizzled after the Vietnam War.

“You have to look at things through the lens of the people on the ground to effectively know where you are going,” said Robert Kurz [Obs, inte Kurtz], an Eurasia analyst with Fort Leavenworth’s Foreign Military Studies Office.

Det är inte helt klart om man kommer att diskutera hur folk ”on the ground” hanterar ockupation, rasistisk förnedring och godtyckliga gripanden, med ”deras glasögon”. Bilden nedan skulle kunna vara med i ett diskussionsunderlag.

Lite meta

Medan jag har varit borta från såväl landet som bloggen, har Primelabs och Twingly publicerat en rapport om det svenska blogglandskapet. En del intressanta saker att läsa där, trots rätt allvarliga metodproblem, bland annat diskuterade här.

Det är förstås skoj att ha så många läser och – vilket är det som framgår av rapporten – länkar till den här bloggen. Tack till er. Som jag gett uttryck för några gånger tidigare, är det mottagande som bloggen har fått en stor överraskning. När jag för drygt två år sedan började skriva saker på nätet i allmän frustration över situationen tänkte jag mig att det skulle vara allmänna noteringar för mig själv och kanske någon trängre krets av likasinnade. Sedan dess har besöksantalet vuxit kraftigt. Förra månaden var till exempel den bästa i besökssiffror; 54 251 unika besök enligt mitt eget statistikprogram, med 108 215 sidladdningar. Även om en del av dem som läser och kommenterar uppenbarligen är galningar, tror jag att det är en minoritet, och det är under alla omständigheter glädjande att kunna nå ut till många och kanske plantera någon fundering här och där. Jag hade säkerligen fortsatt att skriva även utan det jag själv tycker är väldigt stora besökssiffror – bloggformen passar mig bra – men det är klart att det en faktor som bidrar till att hålla energin uppe. En annan är att det – som Thaher Pelaseyed konstaterar på sin bloggs tvåårsdag – går åt helvete för, inte minst, Sverige.

På SvD:s ledarblogg fick jag för övrigt bli ”yrkespolitiker”. Det är jag inte. Jag är medlem i vänsterpartiet och arbetar för tillfället också för vänsterpartiets riksdagsgrupp som tjänsteman. Det senare har inget att göra med mitt bloggande. När jag startade bloggen var jag till exempel student. Bloggandet inverkar på min sömn samt det som i folkmun går under namnet ”fritid”. Att jag är medlem i vänsterpartiet betyder inte att jag i mitt bloggande ”representerar” vänsterpartiet, på annat sätt än just att jag tillsammans med tusentals gjort ett ställningstagande för att förändra samhället. Bloggandet ser jag helt enkelt som en del av mitt politiska engagemang – som måste och kommer att ta sig olika uttryck beroende på livssituation.

Smakfull redigering

Eh, någon hade eventuellt en dålig dag på Aftonbladet. (Midsommaraftonens tidning)

Är det så att allt blir bättre med tysk accent?

Jag har visserligen feber, men kan ändå slå fast med viss tillförlitighet att ja, så är det. (Videon hittad hos banal)

Nära nollpunkten

Så har då den israeliska regeringen, med ovärderligt stöd från USA och EU, ännu en gång kvävt försöken till palestinsk enighet i sin linda. Men nu är framgången särskilt stor; det är ett inbördeskrigsliknande tillstånd som nu har hetsats fram i hela den våldsamma kittel som Israel har skapat av de ockuperade områdena.

Västvärlden drev alltså igenom ett palestinskt val. Man gjorde det knappast av intresse för demokratiska reformer i den palestinska myndigheten. Tvärtom hade ju omvandlingen från PLO:s demokratiska strukturer, till en myndighet ledd att Fatah och Arafat, varit en för såväl Israel som USA välkommen utveckling. Men hur som helst samlade sig palestinierna och genomförde valet på ett imponerande sätt, trots stora praktiska problem och trakasserier från ockupationsmaktens sida. Hamas ställde upp istället för att bojkotta valet. Det blir då fullständigt absurt att samma makthavare i omvärlden, som krävde parlamentsval av palestinierna, helt vägrat att acceptera valets utfall.

Israel gick redan förra sommaren till militärt angrepp mot befolkningen i Gaza, och åsamkade ett vansinnigt lidande i en redan desperat situation. Civila mördades för att sätta press på Hamasregeringen. Jag läser med en klump i magen det jag skrev i somras:

Vill de sekulära krafterna fortsätta vara relevanta, gäller det att inte frestas vinna intern terräng helt på Israels premisser. Backas inte Hamasregeringen upp nu, kommer man imorgon att klämmas sönder av Israel och det palestinska folket från olika håll.

Det är tyvärr precis vad Fatah-ledningen (inte) gjort vid flera avgörande tillfällen. I det explosiva läge som har rått på Gaza – där Hamas i kraft av ett långvarigt organiserat arbete för att skapa ett minimum av social värdighet har en mycket stark ställning bland befolkningen – har Muhammad Dahlans gäng varit de som provocerat fram stridigheter. Detta är ett överfullt fängelse dränkt i misär. Våldet är för grupper av unga män det enda som kunnat ge ett ögonblick av ”mening” i tillvaron. Handeldvapen är det gott om, allt annat ont. Situationen spårar snabbt ur, medan israelerna skamlöst ler i mjugg.

Israel är helt outstanding, ohotad världsmästare, i konsten att förgöra samhällsliv i alla dess delar. Det israeliska förhållningssättet till palestinierna är en blandning av rationaliserad boskapsskötsel, genomrasistisk sadism och avancerad machiavellism. Den som bortser ifrån eller omfamnar avhumaniseringen imponeras naturligtvis. Detta är en inte oviktig anledning till att styrande eliter i många länder står på Israels sida.

Den israeliska regeringen slår nu flera flugor i en smäll. De palestinska organisationerna ställs mot varandra. Palestinskt ockupationsmotstånd över huvudtaget avförs från agendan. Den sociala och geografiska diskontinuitet mellan Gaza (som Israel ”lämnade” för att stärka greppet om Västbanken) och Västbanken, som Israel varit mån om att upprätthålla, har nu gett utdelning. Och ledningen för Fatah, den starkaste sekulära organisationen på palestinsk sida, har helt och hållet uppgått i ett stormaktsspel om regeringspositioner, bortvillade från kampen om frihet för palestinierna som folk. Klumpen i magen växer när jag läser det jag skrev för ett halvår sedan:

Också i Dagens Nyheter kan man denna julafton se glada bilder från detta härliga tillfälle – det tillfälle som kanske markerar Fatah-ledningens kvalitativa övergång från centrumkraft i det palestinska nationella motståndet, till ett verktyg i ockupanternas händer för att bryta sönder detsamma.

Det är ett verktyg som täljts under tryck. Nog har det arbetats hårt i USA och Israel för att få till stånd denna ”lösning”, i ett läge när mycket annat gått åt skogen i den imperiella verksamheten – kaos i Irak, nederlag i Libanon (dock på väg att rätas upp genom en blåkopia på den palestinska operationen).

Nu hyllar den ”demokratiska” världen Abbas beslut att tillsätta en krisregering ledd av en IMF-ekonom, en regering helt utan valets vinnare, stora delar av vars parlamentsgrupp har helt enkelt satts i fängelse av Israel! USA kramar om Abbas ännu hårdare. Och DN rapporterar:

Från högsta israeliska ort hörs nu positiva tongångar. Premiärminister Ehud Olmert, på besök i USA, sade att han ser Fayyads regering som en ”fredspartner”.

Denna ”fredspartner” till ockupationsmakten förväntas nu tacksamt titta på, medan Israel skär av bränsletillgången till Gazaremsan och planerar ett nytt sommaräventyr. I total skamlöshet bjuder man till och med in internationell trupp att delta.

Så vad nu? Det ser ohyggligt mörkt ut för palestinierna. Den nya palestinska ”regeringen” saknar helt legitimitet i Gaza och kommer att förlora det på Västbanken, om inte det sker något substantiellt i palestiniernas liv där. Jag hoppas naturligtvis trots allt att den kan lyckas, och har förståelse för de krafter som ställer upp på den - men jag tvivlar på dess möjligheter, åtminstone så länge den är så tungt beroende av Abbas närmaste administration. Arabvärldens USA-stödda, korrupta diktatorer kommer att vara till mindre hjälp än på länge. De europeiska regeringarna har visat sig vara mer intresserade av att i sin utrikespolitik gå i USA:s ledband än att hjälpa nödlidande palestinier. Det palestinska folket kommer på många sätt att behöva börja om. Krafter som vill ena ett motstånd mot ockupationen saknas inte. De har, något förvånande, visat sig finnas högt upp i Hamas. De finns inom den kraftigt försvagade men inte utdöda vänstern. De finns i Fatah, om än svårfunna bland just det ledarskikt som idag satt regeringstaburetter före allt annat. Det finns andra framstående palestinska ledare som den exilerade Azmi Bishara, eller den ständigt aktuelle Mustafa Barghouti. Men det behövs som sagt ändå någon sorts nystart. Mödosamt politiskt arbete på ockuperad mark liksom utanför. Och för att det ska vara möjligt, behöver palestinierna internationell solidaritet mer än någonsin. För att återfå hopp, söka nya vägar. Det låter naivt och långsökt, särskilt i en tid då folklig kamp bestraffas med jättesläggor. Men vad är alternativet? Dagens förnedring och förkvävning? Knappast.


- - - - -
Det blev långt, men det skulle ha kunnat bli mycket längre. Läs gärna några tidigare bloggposter:

- Hamas och valet (januari 2006)
- Demokratisk jul i det heliga landet (december 2006)
- Den bottenlösa orättvisan (februari 2007)
- Att kväva ett folk (mars 2007)

Läs Peter Beaumont i Observer.

Läs också: Erik Svensson, Jinge, Ryan Ghadban, Anna Wester, Anders Svensson, Frasse

Fler som betalar ett pris

Jag skrev för några dagar sedan om fallet med Norman Finkelsteins förvägrade anställning som professor. Finkelsteins person utsattes för en formidabel smutskastningskampanj av pro-israeliska krafter. Kampanjen – som väckt kraftiga protester inte minst från forskare runt om i världen, oroade över hoten mot den akademiska friheten – rönte alltså framgång. Finkelstein fick, trots tunga akademiska meriter och rekommendation från fakulteten, inte någon fast professur och sparkas, med ett års varsel.

Nu fortsätter den politiska nedtystningskampanjen att skörda offer. Mehrene Larudee, som undervisar i internationella relationer på samma universitet, blir nu av med sitt jobb. Dr. Larudee har beskrivits som “outstanding” av sin närmaste chef och enhälligt rekommenderats till en fast professur av sina kollegor i anställningsprocessen. Ledningens beslut har betraktats som en formalitet, och hon hade redan tillsammans med sina fakultetschefer börjat planera tillträdet. Mehrene Larudee är aktiv i Jewish Voice for Peace, och har under hetskampanjen mot Finkelstien stått upp för honom. Det är därför få som tvivlar på att det finns ett direkt samband mellan hennes politiska ställningstaganden för palestiniers rättigheter och det beslut som fattats av universitetsledningen.

Studenter på De Paul-universitetet genomför sedan några dagar tillbaka en ockupation (sit-in) på universitet, för yttrandefrihet och i protest mot besluten. Studenterna har nu hotats med avstängning. Norman Finkelstein kommer idag att besöka de protesterande studenterna. (Följ Finkelgate.com)

Det är, som jag skrev sist, uppenbart att kampanjen mot Finkelstein handlar om mycket mer än honom. Kampen mot Israels övergrepp på palestiniernas mänskliga rättigheter också handlar om vad det är för samhälle vi själva vill leva i.

Uppdatering: Läs också detta inlägg av Paul Leiter. [Tipstack till Sören H].

Yes Men igen

Via Paolo Pissoffi noterar jag att The Yes Men har slagit till igen.

Denna gång tog man sig in på en oljekonferens och höll en presentation i egenskap av representanter för National Petroleum Council, respektive ExxonMobil. Man talade om företagens arbete för att möta klimatförändringarna och delade ut speciella stearinljus som skapats av återanvänt organiskt material. När ljusen delats ut fick konferensdeltagarna veta att ljusen gjorts av en anställd på företaget, som dött under sitt dagliga värv med att torka upp giftiga ämnen. Det var då föredragshållarna slängdes ut. Bilder samt länkar till tidningsartiklar kan hittas här.

Den som inte har sett filmen The Yes Men (Cutting the corporate crap) har verkligen missat något. Skaffa den! Till höjdpunkterna hör en presentation där de introducerar en företagsledardräkt i guldfärgat material, med en gigantisk uppblåsbar fallos, från vilken chefen direkt ska kunna stå i kontakt med och styra sina anställda.

För några år sedan lyckades de med att bli inbjudna som representanter för Dow Chemicals, ägare till Union Carbide, till en BBC-intervju med anledning av tjugoårsdagen av Bhopalkatastrofen i Indien 1984, där runt 20.000 människor dödades, över femtio tusen skadades mycket svårt, och där människor ännu föds med missbildningar och kroppsliga men av skilda slag. I intervjun sade man sig äntligen ta på sig ett ordentligt ansvar för katastrofen och kompensera de människor som drabbades så hårt. På så sätt klargjordes vad Dow inte gjort och fick ytterligare uppmärksamhet när Dow senare var tvungna att gå ut och dementera att man skulle hjälpa de skadedrabbade. Dow-aktien hade hunnit sjunka kraftigt. Intervjun finns upplagd på Youtube här.

Youtube-klippet nedan är en intervju på Democracy Now med en av de två upphovsmännen, Andy Bichlbaum. Det innehåller klipp från ett annat evenemang förra året, där duon lyckades delta på företagskonferensen ”Catastrophic Loss” i Florida som representanter för Haliburton, och efter en inledning där de presenterade global uppvärmning som en intressant affärsmöjlighet, lanserade en ”Survive-o-ball” avsedd för företagsledare.

Det är vansinnigt bra och avklädande.

Lukrativt

Veckans nödvändiga läsning: Naomi Klein skriver i The Nation om ett gynnsamt företagsklimat. Medan Haliburton och andra oljebolag profiterar på ockupation och social implosion i Irak, gör också israeliska företag business i samma tätt sammanvävda världsordning:

Israel’s economy isn't booming despite the political chaos that devours the headlines but because of it. This phase of development dates back to the mid-’90s, when Israel was in the vanguard of the information revolution--the most tech-dependent economy in the world. After the dot-com bubble burst in 2000, Israel’s economy was devastated, facing its worst year since 1953. Then came 9/11, and suddenly new profit vistas opened up for any company that claimed it could spot terrorists in crowds, seal borders from attack and extract confessions from closed-mouthed prisoners.

[…]

Many of the country’s most successful entrepreneurs are using Israel's status as a fortressed state, surrounded by furious enemies, as a kind of twenty-four-hour-a-day showroom--a living example of how to enjoy relative safety amid constant war. And the reason Israel is now enjoying supergrowth is that those companies are busily exporting that model to the world.

Läs hela!

Penningpolitisk debatt

Ibland är riksdagsdebatter rätt intressanta. Som gårdagens debatt om penningpolitiken, med anledning av en utvärdering som två professorer har gjort av den svenska Riksbanken, på uppdrag av riksdagens finansutskott. Utvärderingen ifrågasätter inte grunderna för den nuvarande penningpolitiska modellen, utan riktar viss kritik inom ramen för systemet. De borgerliga partierna har i riksdagen enats med socialdemokrater och miljöpartister, om att acceptera det mesta av den kritiken, men fortsatt hylla systemet med en från demokratiska beslut fristående riksbank, som överordnar nitisk inflationsbekämpning andra ekonomisk-politiska mål, framför allt full sysselsättning.

Gårdagens debatt hade blivit en märkligt enig tillställning om inte vänsterpartiet hade deltagit i den, och tagit upp penningpolitiken som – hör och häpna – en fråga om ekonomisk politik. Kolla gärna igenom debatten på riksdagens hemsida (§9). Ulla Anderssons anförande förklarar pedagogiskt vad som är problemet med dagens penningpolitiska system och varför detta är en djupt politisk fråga. (Den som är lat kan hitta några av huvuddragen i det här pressmeddelandet).

Att högerfolket i debatten försvarar dagens modell är sett i det perspektivet inte alls konstigt. Att begränsa det demokratiska inflytandet över och tillgodose kapitalets makt genom den ekonomiska politiken har varit och är fortsatt en kärnfråga för borgerligheten. Men det blir ganska beklämmande att höra socialdemokrater som i stora stycket har samma synsätt. Notera till exempel vad Pär Nuder säger:

Det är för tidigt att summera årets avtalsrörelse. Riksbanken kan emellertid alltjämt förlita sig på en ansvarsfull fackföreningsrörelse. Det framgår av de avtal som hittills har slutits på arbetsmarknaden. Det är inte de lågavlönade kvinnornas rättmätiga krav på högre löner som äventyrar inflationsmålet. Nu ankommer det på arbetsgivarna att hålla emot den lokala löneglidningen. Inte minst måste de sifferlösa avtalen i tjänstemannasektorn rymmas inom de samhällsekonomiska ramarna.

Det är klart att detta inte är samma ståndpunkt som exempelvis kommer till uttryck i den här fantastiska artikeln i Aftonbladet, där kapitalistlobbyn uppmanar löntagarna att vara idioter och gilla lönesänkningar. Men utgångspunkten – att det skulle finnas ett på förhand givet ”utrymme” som man ”ansvarsfullt” ska se till att precisionsfylla – är besvärande likartad. I ett läge när kapitalets vinster är rekordstora i relation till lönerna, får vi höra en socialdemokratisk ekonomisk talesperson från riksdagens talarstol uppmana arbetsgivarna att hålla emot. Visst är det bra att markera mot idén att lågavlönade kvinnors krav på högre löner skulle vara ett samhällsekonomiskt problem. Och visst är det så att sifferlösa avtal kan skapa en problematisk lönespridning. Men medan Urban Bäckström och Signhild Arnegård Hansen lutar sig mot Riksbanken och bedriver hård klasskamp, står Pär Nuder och den socialdemokratiska partiledningen och leker någon sorts linjedomare, i villfarelsen att det inte skulle vara en politisk handling att låta motståndare rigga spelplan och regler.

Och vad betyder egentligen de tre första meningarna i citatet lästa tillsammans? Att Kommunal ska tona ned sina lönekrav än en gång?

Intervju med Åsa Linderborg

LO-tidningen har gjort en fin intervju med den sommarpratare som man längtar mest efter att få höra.

Den 10 juli ska hon tala om sex män som hon älskar och en man som hon ogillar, står det i presentationen av hennes program.

– Ett tag tänkte jag bara tala om Jan Björlund i en och en halv timme, säger Åsa Linderborg och gör ingen hemlighet av att det är skolministern som hon inte gillar.

Brink om Treschow och saker som är kul

Roligt.

Några ytterligare kommentarer

Om den pågående, framhetsade palestinska katastrofen och omvärldens skuld.

Rawia Morra: Arvet efter Arafat.
Anna Wester: Saknar ord.

Pensionshelvetet

Läs gärna min krönika i veckans Flamman.

Korta kommentarer till konflikten i Gaza

På Palestinagruppernas blogg skriver Henrik Carlborg en bra kommentar till den av Israel och USA framhetsade och påhejade konflikten mellan Fatah och Hamas i Gaza:

I en intervju i Al-Jazeera häromdagen kommenterade den palestinske informationsministern Moustafa Al-Barghouti det uppblossade våldet på Gaza-remsan. Hans kommentar gick ut på att Israel, likt en fångvaktare, tittar in genom gallret och ser fångarna slåss med varandra.

Liknelsen är mycket träffande. Såväl Västbanken som Gaza-remsan börjar mer och mer likna gigantiska utomhusfängelser.

En intressant snabbkommentar ges av Tony Sayegh på Palestinian Pundit.

En helt annan bild av läget i regionen kan man få i tidningen Dagen.

Sjukvårdsrea

Borgarna i Stockholm vill chocksälja sjukvården till privata bolag. Precis allt ska kunna huggas bort och slumpas ut. Under stort hemlighetsmakeri kommer allt från hjärtoperationer till vård av hemlösa att bli föremål för tvångsprivatisering. Vården av människor – ett självklart gemensamt samhällsansvar i ett civiliserat samhälle – ska bli föremål för prioriteringar utifrån vinst. Resultatet är inte svårt att förutse: växande klassklyftor, sämre vård till högre pris.

Detta är en politik som följer en självklar borgerlig logik, men knappast den borgerliga retoriken i valrörelsen. Det är mobilisering kring en god, offentligt erbjuden vård för alla som kommer att avgöra vad det faktiska utfallet blir i slutändan.


[För mer läsning om privatiseringar och kampen mot dem, kolla in Nätverket Gemensam Välfärd]

Jag har skrivit mer utförligt om privatiseringar inom vården tidigare:
- Lästips: vården
- I startgroparna
- Vårddebatt i fablernas värld


PS. Vänsterpartiet i Uppsala har med anledning av att Uppsala kommun infört så kallad utmanarrätt – alltså förutsättningar för tvångsprivatisering – för kommunal verksamhet, utmanat den sittande majoritetens kommunalråd. Man erbjuder sig att utföra kommunalrådets arbetsuppgifterna både effektivare och billigare. Bra initiativ.

Lagändring behövs

Utfallet i domar i arbetsdomstolen hör till de säkraste lackmustesten för läget i klasskampen. Och det ser beklämmande dåligt ut nu. Den AD-dom som ger Connex/Veolia rätt när man sparkade den facklige förtroendemannen Per Johansson är illavarslande. AD har i domen uppenbarligen valt att fokusera på Per Johanssons personliga vandel och därmed i praktiken gått runt frågor om yttrandefrihet och lojalitet. Per Johansson, som haft en hård och tydlig linje när det gäller säkerheten – och allvarliga incidenter som en brand i Rinkeby har gett honom rätt – straffas av ett företag som valt en antifacklig attityd. Och AD accepterar i praktiken detta.

Domen understryker än en gång den tunga principiella frågan om yttrandefrihet på arbetet, kopplad också till utförsäljningar och privatiseringar. I offentlig tjänst finns det ett långtgående meddelarskydd. Detta skydd försvinner när offentlig verksamhet privatiseras, och ersätts istället av en – i sig oerhört märklig, feodalt rotad – långtgående lojalitetsplikt med arbetsgivaren. Detta är inte rimligt. Det borde åtminstone vara så att offentligt finansierad verksamhet omfattas av samma skydd för de anställda, som renodlat offentlig verksamhet. Och inte minst bör det faktum att de anställdas yttrandefrihet kraftigt beskärs vid en privatisering vara en tungt vägande faktor vid sådana beslut.

Vänsterpartiet har fler gånger motioner om detta förhållande (som den socialdemokratiska regeringen flera gånger sade sig vilja råda bot på; utan att komma till skott). Jag rekommenderar en läsning av motionstexten. Och motionens utgångspunkt är väl värd att betona särskilt:

De flesta människor tillbringar en mycket stor del av sina liv på arbetsplatsen. De villkor som råder i arbetslivet kan inte särskiljas från samhällslivet i övrigt. Frågan om yttrande- och meddelarfrihet på arbetet är därför en central demokratifråga. Men den är också i realiteten en fråga om rådande maktförhållanden i arbetslivet. Möjligheten att fritt kunna utrycka sig på och om arbetsplatsen regleras inte bara av lagstiftningen utan också av förhållandena på arbetsmarknaden i stort.

Som vanligt skriver Bloggaden och Josefin Brink matnyttigt. Läs!

Lyssna som bonus även på Jan Hammarlunds låt Arbetarhjälten i tunnelbanan.

Guilty as charged

Statsminister Fredrik Reinfeldt angående vänsterpartiet, i ett av flera sakliga inlägg under dagens partiledardebatt:

Det är testuggarna, kommunisterna, de som varit på skolor och lärt sig hur renodlad marxism ska se ut som styr och bestämmer.

För egen del - jag är ju sedan tidigare utnämnd till en av dem som tycks styra och bestämma - är jag bara konfunderad om Fredrik Reinfeldt i första hand avser Tensta Gymnaisum, Danderyds Gymnasium eller Handelshögskolan.

Folkbildning

Röda Raketer skriver om Per Götrek, mest känd för att ha gett ut en översättning av Kommunistiska manifestet på svenska redan 1848, då med titeln Kommunismens röst.

Oerhört slående vad politisk stabilitet betyder för ett lands ekonomiska utveckling

För den som missat dagens fantastiska bilder.

Vice

Ung Vänster har i helgen valt två bloggare till nya vice ordföranden.

1:e vice ordförande är Elisabeth Biström Risslén som förefaller driva en utmärkt gruppblogg alldeles själv.

2:e vice ordförande är Thaher Pelaseyed som bland annat experimenterar med skäggfrisyrer.

Gratulerar. Läs mer.

Härliga tider

Jag har vid ett tidigare tillfälle uppmärksammat den spännande tidskriften Vapenägaren, organ för Sveriges Vapenägares Förbund.

I det senaste numret, där ”25 år till vapenägarnas tjänst” jubileras, kan man läsas att SVF vid tillblivelsen betecknades ”en motståndsrörelse mot vapenbyråkratin”.

Men det är nu inte så att föreningen enbart dryftar vapenrelaterade frågor som kampen för mer bly i naturen, och meddelande av glädjebesked som ”Virginia värnar vapenrätt”. I senaste numret skriver till exempel ansvarig utgivare Gull-Britt Söderström under rubriken ”Vänstervriden skola” mycket uppskattande om Mauricio Rojas hermeneutisk-kontemplativa artikel i DN för en tid sedan. Söderström konstaterar att Rojas upptäcker

stämmer bara alltför väl med den bild som den engelske journalisten Roland Huntford gav i sin bok ’Det blinda Sverige’ (originaltitel ’The New Totalitarians’) som kom ut 19772. I denna bok målar Huntford en bild av Sverige som ’den sista sovjetstaten’

Vi får veta att Huntford ”berättar om en redan då medveten strategi hos det styrande socialdemokratiska partiet att indoktrinera alla offentliga delar av landet inklusive skolorna”. Liksom ”många länder med diktatur har visat vad det innebär när ett folk hjärntvättas till att acceptera endast det styrande partiets sanningar”, så har man i Sverige, utan våld genomfört en liknande hjärntvätt, byggd på en tradition ”från brukspatronstiden”.

Men brukspatronen har ersatts av en politiskt tillsatt [!] statsminister och lösenordet heter ’trygghet’.

Skriver Gun-Britt Söderström och ställer sig frågan:

Blev Sverige tryggare under s-flaggan?

Tyvärr finns artikeln inte upplagd på nätet. Det gör däremot artikeln ”Olaga hot – påstående räcker”, där samma författare upprörs över en dom i länsrätten, där man återkallat en mans vapenlicens, då det ansågs tillräckligt sannolikt att han hotat en kvinna från Kronofogden för ett återkallande, även om brott i själva målet om hot inte kunde styrkas. Gull-Britt Söderströms funderingar kring fallet är väl värda att ta del av:

Att få besök av kronofogden hör inte till de mera angenäma upplevelserna i livet och på denna myndighet kan man således lugnt räkna med att besök därifrån inte är särskilt populära. Man kan därför frågasätta det kloka i Kronofogdens rutiner att sända en ensam kvinna som utmätare. Man borde åtminstone ha sänt två personer (och hellre män än kvinnor).

Det känns som att den svenska ”motståndsrörelsen mot vapenbyråkrati”, verkligen värnar vår trygghet, och en allmänt progressiv samhällsutveckling.

Stop. Hammer time.

Det är mer regel än undantag att ledarartiklar om vänsterpartiet författas i en slags psykedelisk parallellverklighet. Men vissa är bättre än andra. Som denna, från Nerikes Allehanda, där lustigheterna är så hårt koncentrerade att man knappt kan ens ta sig igenom dem med ishacka:

Profilfrågan tycks vara en okuvlig och nästan paranoid [?] anti-amerikanism [??]. Företrädesvis uttryckt av programchefen [???] Alis [????] Esbati, som benämner sig själv [?????] nykommunist [??????].

Vi får även veta att vänsterpartiet rört sig "åt det kommunistiska hållet - fast utan hammaren och stjärnan på kavajkragen".

Programchefen - låt oss kalla honom Alis - utan hammare

Ännu ett bidrag till fred och stabilitet i Irak

Déjà vu

Socialdemokratin (kärleksfullt) sammanfattad

Katrine Kielos briljant och sjukt rolig. Jag funderar på om man skulle kunna övergå till att lansera ”The F-type” som framtida allmänt använd beteckning på den beskrivna politiska inriktningen. Kanske Arena kan göra en insats i frågan?

Internationell solidaritet - arbetarklassens kampenhet

Moderata ungdomsförbundets ordförande och andlige ledare, den mångförslagne Niklas Wykman, konsultar från sin retreat Kinas president – nya arbetarledare emellan:

- Gör inte om vårt misstag! Bygg inte upp ett gigantiskt allmänt välfärdssystem där bidrag blir en rättighet istället för ett skydd.

Några som inte fattat. Några som fattat.

Att betala ett pris

Norman Finkelstein, briljant judisk intellektuell och författare till bland annat boken Förintelseindustrin, förvägras den fasta professur som han nominerats till av DePaul-universitetets statsvetenskapliga fakultet där han undervisat.

Anledningen är att Finkelstein engagerat sig mot israelisk rasism och ockupationspolitik. För detta har han fått utstå mycket hårda angrepp i USA. Men när han alltså var på väg att genom sina starka akademiska meriter skaffa sig en stabilare debattposition, har angreppen övergått i en genomvidrig smutskastningskampanj av mått. Det har inbegripit tjocka ”dossierer” skickade till relevanta och irrelevanta personer, ryktesspridning om att han skulle ha haft en historia av sinnessjukdom och till och med omväxlande påståenden om att Finkelsteins mor [!], som överlevde bland annat Warszawaghettot och koncentrationslägret i Majdanek, skulle ha varit nazikollaboratör [!] respektive ha anklagats av sin son för att ha varit det.

Den som har lett kampanjen har viss expertis på området. Det är den bisarre estradadvokaten och juridikprofessorn Alan Dershowitz, känd från OJ Simpson-rättegången. Dershowitz, en hämningslöst extremistisk försvarare av staten Israels ockupation, har bland annat väckt uppmärksamhet för att ha föreslagit och drivit frågan om en legalisering av statlig tortyr. I ett utspel – det finns en lång rad sådana – designade Dershowitz en ”antiterroristpolicy” åt Israel; en liten utveckling och precisering av det som redan idag är faktisk israelisk politik:

Following the moratorium, Israel would institute the following policy. It will announce with precision exactly what it will do in response to the next act of terrorism -- for example, the destruction of a small village which has been used as a base for terrorist operations. The residents would be given 24 hours to leave and then Israeli troops will come in and bulldoze the buildings. The order will already have been given in advance of the terrorist attacks and there will be no discretion. The point is to make the automatic destruction of the village the fault of the Palestinian terrorists who had advance warnings of the specific consequences of their action. The Israeli soldiers would be acting as automatons for carrying out a previously announced policy of retaliation against a designated target. Further acts of terrorism would trigger further destruction of specifically named locations. The “waiting list” targets would be made public and circulated throughout the Palestinian controlled areas.

Dershowitz har ägnat särskilt intresse åt Finkelstein, sedan Finkelstein för några sedan betecknade Dershowitz bok The case for Israel, ”a collection of fraud, falsification, plagiarism and nonsense”. Dershowitz försökte bland annat på juridisk väg förhindra utgivningen [!] av Finkelsteins bok Beyond Chutzpah.

Nåväl. Nu har i alla fall en smutskastningskampanj mot en frispråkig akademiker som vågat värna intellektuell heder och ställningstagande för mänskliga rättigheter, lyckats, till varnagel för andra. Den som har följt den proisraeliska lobbyns arbete runt om i världen – Sverige är inget undantag – känner igen greppen, även om fallet Finkelstein har excellerat i vidrigheter. Och nog är det givet att ett organiserat försvar av pågående, systematiskt rasistiskt våld hamnar i sådana fåror.

Men läs noga det som Finkelstein själv säger:

”I would be disingenuous if I said I were not disappointed,” Finkelstein said.

”On the other hand, both of my parents survived the Nazi death camps. Growing up, what I remembered most was my late mother used to say, ’Some people are beasts, and there's nothing to be done with them. But what about the silence of everyone else? That I cannot understand.’ Those were thoughts that left a deep mark on me.”

Finkelstein has a year left at DePaul. “I met the standards of tenure DePaul required, but it wasn't enough to overcome the political opposition to my speaking out on the Israel-Palestine conflict,” he said.

“As it happens, I was just this past week teaching about Paul Robeson [amerikansk sångare vars politiska aktivitet för rättvisa och mot rasism ledde till ödesdigra politiska förföljelser under McCarthy-åren] in my political science class. When Robeson was crucified for his beliefs, he said, ’I will not retreat one-thousandth part of one inch.’ That's what I say to the thugs and hoodlums who are trying to silence me. They don't want to talk about what Israel is doing to the Palestinians. So they make Norman Finkelstein the issue.”

Nog är det uppenbart att kampanjen mot Finkelstein handlar om mycket mer än honom. Och att kampen mot Israels övergrepp på palestiniernas mänskliga rättigheter också handlar om vad det är för samhälle vi själva vill leva i.


[PS. Läs Noam Chomskys kommentarer till ”affären” från i april. Mycket intressanta]

Stöd

Kan inte låta bli att bjuda på en länk till Jacob Lundberg, Muf:are i Skellefteå, som kommenterar Chiquitas/United Fruits hundraåriga historia av marinkårsunderstött union-bashing och mördande och det jag skrev om det häromdagen.

Jag funderade lite på det är de nya eller de gamla moderaterna, men konstaterar lättad att skillnaden nu officiellt förklarats upphävd.

I krig för yttrandefriheten

Det här kan bli den sista bilden som den amerikanska allmänheten ser på sårade amerikanska soldater. Till och med inbäddade fotografer möter nu hårda restriktioner från militärens håll att leverera sådana fotografier.

Det är som det är, för det blev som det blev

New York Times kör en artikel om de växande inkomstklyftorna i USA (som speglas i många andra västländer, inte minst Sverige), där den kritiska vinkling som går att skönja är väldigt försiktig. Det är en läsvärd artikel ändå, som ger en bild av den nationalekonomiska ortodoxins mumbo-jumbo och dess funktion som samhällsbevarare.

Many economists, especially those who find themselves in the Bush administration, argue that the winner-take-all trend is fueled by other, unstoppable trends. After all, globalization, information technology and free trade place a premium on skills and education. “The good news is that most of the inequality reflects an increase in returns to ‘investing in skills’ — workers completing more school, getting more training and acquiring new capabilities,” as Edward P. Lazear, the chairman of the Council of Economic Advisers, put it last year.

Nu är detta, som artikeln också pekar på, mest bullshit, om man inte med ”investing in skills” enbart menar att ha rätt föräldrar och/eller möjligen mingla in sig bland dem som har det. Visst blir människor duktigare på att utföra sitt arbete. Men poängen är just att de som arbetar och ökar sin produktivitet inte får ta del av detta genom lönekuvertet eller genom förbättrad gemensam samhällsservice. Miljoner människors sammanvävda arbete blir till miljarder på yachtkonton. Politiska och institutionella faktorer – inte minst framgångsrika angrepp mot facklig organisering och slagstyrka – ja, förhållandena i klasskampen med andra ord, är den tunga förklaringen till att ett smalt skikt i samhällstoppen berikar sig i en takt som liknar situationen strax före andra världskriget.

Stora inkomstklyftor leder rätt snabbt till växande förmögenhetsklyftor. Och det uppstår en spiralverkan: den politiska makt som de rikaste besitter i kraft av sitt ägande och sin kontroll av produktionsmedlen blir starkare. Vi får ett ”nytt arbetarparti” som bedriv politik skräddarsydd för de bäst bemedlade, och vi får medier som nickar med och bara ställer de frågor som eliterna vill höra.

It is commonplace to hear that the current set of arrangements and policies is the only possible way the economy can work, given trends like the rise of China and global economic integration. As Professor Levy said, “That’s a very convenient argument for people to make if they’re doing very well.”

Det understryker än en gång behov för progressiva krafter att skingra den tankevärld som framställer ”globaliseringen” som ett helt nytt fenomen och just dagens ekonomiska utfall som ofrånkomligt. Det inbegriper en grundlig uppgörelse med de nyliberalt inspirerade institutioner som skruvats fast i den ekonomiska politiken, och med dessa institutioners prästerskap; de ortodoxa nationalekonomerna.

- - - - - - - - - - -

Jag har skrivit mer utförligt och ur lite olika perspektiv om de växande klyftorna. För den som vill ha lite söndagsläsning:

- En bild av framtiden
- USA visar vägen
- Mer till de mätta
- ”I spel”
- Reaktionens dagar och motståndet.

- - - - - - - - - -

Det är förresten inte så förvånande att Edward P. Lazear, som nämns längre upp i artikeln, leder Bushadministrationens Council of Economic Advisors. En av hans ofta citerade och inflytelserika papers – Economic Imperialism (1999) – brukar jag använda som en klargörande sammanfattning av den ekonomiska ortodoxins metodologi. Den börjar med de fantastiska orden:

By almost any market test, economics is the premier social science.

Sedan fortsätter den leverera hyllningar till just de konceptuella idiotier som gör nationalekonomin irrelevant som samhällsvetenskap.

Economics has been successful because, above all, economics is a science. The discipline emphasizes rational behavior, maximization, tradeoffs and substitution, and insists on models that result in equilibrium. Economists are pushed to further inquiry because they understand the concept of efficiency. Inefficient equilibria beg for explanation and suggest that there may be gaps in the underlying models that created them.

Lazear exemplifierar också på spännande sätt hur nationalekonomiska modeller, i Gary Beckers anda, kan komma till användning för att “förklara” olika sociala fenomen. Läs gärna det bisarra stycket om diskriminering. (Här kan vi för övrigt finna de tankefrön som kunde blomma ut i exempelvis Svenskt näringslivs bisarra rapport Bortom etnicitet; kommenterad på bloggen här). Eller varför inte hur detta över tid och rum helt stabila, av samhälleliga relationer helt oberoende fenomen ”giftermål”, kan modelleras:

In the labor market, “marriages” between workers and firms tend to survive when the match is a good one. A good match consists of a situation where there is more surplus generated by the particular pairing than by other configurations. When workers have firm-specific human capital, the worker’s value to his current employer exceeds that to another. Such pairings are robust. Analogously, marriages that have a great deal of marriage specific capital are also likely to survive. Two proxies for marriage specific human capital are the existence of children and the number of years during which the couple has been together. Children are marriage specific because, perhaps for evolutionary reasons, parents tend to love their own children more than adults love the children of others. The presence of children, Becker suggests, reduces the likelihood of a breakup. Also, just as firm-specific human capital increases with time on the job, marriage specific capital increases with time in the marriage. Thus, the observed pattern of declining hazard rates with job tenure are mirrored in the relation of divorce to time of marriage. The pattern shown in figure 1 [se nedan] is consistent with the data on both worker turnover and divorce.

Skönt att mr. Lazear nu ger goda råd till persident Bush om vilken ekonomisk politik som är bäst för världen.

Maffiametoder

Tillväxtfrämjande entreprenörer har fortsatt att på nygamla sätt, med hjälp av den mer eller mindre osynliga handen, skapa ett fördelaktigt företagsklimat och värja sig mot fackets maffiametoder.


[Frasse har ofta bra information om Colombia på sin blogg]
[Den här längre artikeln ger en ordentlig bakgrund. Nedan inklippt ett stycke]

Chiquita’s history in Colombia is more than a century old. Its roots grow out of the United Fruit Company, notorious in Latin America as a U.S. Army backed opponent to agrarian reform and agricultural workers’ unions. Though later known as United Brands in 1970, and then Chiquita in 1989, business in Latin America has continued in similar veins. In 1928, several thousand workers of Colombia’s banana plantations began a strike demanding written contracts, eight-hour days, six-day weeks and the elimination of food coupons. According to the United Fruit Historical Society, the strike turned into "the largest labor movement ever witnessed in the country."[12] The strike continued in 1929, and received national attention and support from opposition political parties.

When the army fired on strikers during a demonstration in the city of Cienaga, killing a disputed number of workers (between 47 and 2,000), it created waves that contributed to the downfall of the Conservative Party and features in the masterworks of two famous Colombian authors.[13] The Santa Marta Massacre, as it came to be known, appears in Álvaro Cepeda Samudio’s novel "La Casa Grande" (1962), and Gabriel García Márquez’s epic novel "One Hundred Years of Solitude" (1966). Nobel-awarded Chilean writer Pablo Neruda also recognized the influence of the United Fruit Company with a chapter of the same name in his epic work "Canto General" about the history of Latin America.

Through out the 20th century, the company was infamous for using a combination of its financial clout, congressional influence and violent refusal to negotiate with striking workers to establish and maintain a colony of "banana republics" in Latin America. Often the CIA and the US Marines provided the company’s muscle, as in the case of the overthrow of the populist Guatemalan president Jacobo Arbenz in 1953.[14] Currently, Chiquita employs most of its 45,000 workers in Honduras and Guatemala.

Malmqvist om amerikanska valhinder

Nog går det att framföra betydligt mer grundläggande kritik mot det politiska systemet i USA och vilket sorts politiskt utfall det (re)producerar, men som svar på Gudmundsons lätt punschdoftande ledare om de amerikanska valen, är Joel Malmqvists utförliga sågning mycket bra. Läs!

(Även Det progressiva USA har kommenterat)

Israelisk ex-talman i uppgörelse med Israel som rasstat

Avraham Burg är inte vem som helst. Han är elitsoldaten i de israeliska fallskärmstrupperna som blev fredsaktivist i Fred Nu-rörelsen. Han har därefter funnits i det israeliska politiska etablissemangets allra högsta skikt, varit rådgivare åt premiärministern, suttit i Knesset och varit dess talman under flera år 1999-2003. Han har till och med formellt tjänstgjort som president under en kort tid. Burg har även varit partiledarkandidat för israeliska Labourpartiet och ordförande i Jewish Agency och World Zionist Organization.

Nu har han, i samband med att hans bok Att besegra Hitler kommit ut, låtit sig intervjuas i Haaretz och gör där hårdhänt upp med det rasiska systemet i Israel. Själva intervjun finns inte att tillgå på nätet, men refereras i en TT-artikel. (Uppdatering: här kan man läsa intervjun). Dock finns en kortare artikel i Haaretz nätupplaga, där Burg slår fast huvudpunkten:

"to define the State of Israel as a Jewish state is the key to its end. A Jewish state is explosive. It's dynamite."

Burg beskriver enligt TT Israel som ett ”sionistghetto” och gör jämförelser mellan staten Israels agerande på de ockuperade områdena med Nazitysklands.

Burg vill också att man diskuterar den rätt som israelisk lag ger varje jude att invandra till Israel.

- Den är en spegelbild av Hitler. Jag vill inte att Hitler ska få definiera min identitet, säger Burg.

Han anser att det israeliska samhället uppvisar paranoida drag och påminner om Tyskland före nazisttiden. Det ”säkerhetsstängsel” - till stora delar en mur - som Israel byggt de senaste åren beskriver Burg som ”främlingsfientligt” och ”galet”

Burgs resa bort från statsrasismen och fram till en grundläggande demokratisk fredshållning är nu inget plötsligt påkommet. Han skrev 2003 en mycket uppmärksammad artikel i bland annat Guardian, med rubriken ”The End of Zionism”, där det egentligen självklara huvudbudskapet kan sammanfattas som i underrubriken:

Israel must shed its illusions and choose between racist oppression and democracy

(Hittade en svensk översättning i SvD). Burg uttrycker sin ståndpunkt kunnigt och analytiskt; även om liknelserna med Nazityskland mer är provokativa än riktiga. Att han ger sig in i diskussionen om Israels framtid är glädjande och viktigt. Men det är förstås inga helt nya saker han kommer fram till. För var och en som tar ställning mot rasism och rasistiskt grundad förnedring och folkfördrivning, blir dessa ställningstaganden självklara.

Men sådana här dagar undrar man hur länge de i vårt eget politiska och mediala etablissemang som försvarar och hejar på raspolitiken ska kunna komma undan med att i skymf mot logik och humanitet, kalla sig demokrater.

Det här är ockupationen

En israelisk patrull går in i ett hus, skjuter en obeväpnad äldre man när han försöker protestera mot att soldaterna förnedrar och misshandlar hans son. Soldaterna börjar sedan skjuta vilt omkring sig i huset. [Artikel i Guardian]

Tänk om det var ditt hem. Tänk om det var dina föräldrar. Tänk att detta händer människor som du.

Det här är ockupationens vardag; en vardag där israeliska soldater inte betraktar palestinier som människor. Där lagar, regler, praxis, som gäller förhållanden människor emellan inte behöver iakttas av ockupanterna. Och har du förresten sett något om det här i svenska medier?

40 år är nog!



Läs också;
Jinge: Israel firar traditionsenligt jubileum
Ryan Ghadban: Dåligt samvete av min frihet

Befrielsen kommer från ovan

USA har redan släppt mer flygbomber över det befriade Irak under 2007 än under hela 2006.

At the same time, the number of civilian Iraqi casualties from U.S. airstrikes appears to have risen sharply, according to Iraq Body Count, a London-based, anti-war research group that maintains a database compiling news media reports on Iraqi war deaths. [...] The U.S. military itself says it doesn't track civilian casualties.

Läs hela AP-artikeln.

Mångfaldsplan

Anslagstavla, Rinkeby

(27-årsdagen av folkkriget i Peru; Rädda hyresrätten; Migrationsminister Tobias Billström besöker Rinkeby på nationaldagen)