Samförstånd

Iran och USA är två av endast åtta länder som vägrat ratificera FN:s Konvention om avskaffande av all slags diskriminering mot kvinnor (Cedaw).

Irak i kolonialismens grepp

Brottet är så stort att det rinner bort från medvetandet. Irak är så fruktansvärt grundligt förstört av en vidrig, våldsam, rasistisk ockupationsmakt, att det är svårgreppbart. Idag berättar medierna om en rapport från brittiska Oxfam, som visar att var tredje irakier är i behov av nödhjälp. 70 procent av befolkningen saknar tillgång till vatten! Nästan vart tredje barn är undernärt. Sanitets- och eltillgången är katastrofal och liknar den i Afrika söder och Sahara. Läget för befolkningen är väsentligt värre än den var före invasionen – och då hade landet ändå lidit av åratals sanktioner, som gjorde att sjukvården och hälsoläget – i ett land som på många områden kunde sägas ha lämnat u-landskategorin – kollapsade och fattigdomen exploderade. Av Saddams tortyrkammartäta fängelse har ockupationsmakten gjort ett miserabelt fångläger, där nöden tävlar i kapp med mördandet.

Och mördandet sedan. Läs det här reportaget i Adbusters magazine. Läs det noga! Det handlar om vad kolonialismen gör med människor.

“A lot of guys really supported that whole concept that, you know, if they don’t speak English and they have darker skin, they’re not as human as us, so we can do what we want,” said Josh Middleton, who served in the 82nd Airborne in Iraq. “And you know, when 20 year old kids are yelled at back and forth at Bragg and we’re picking up cigarette butts and getting yelled at every day to find a dirty weapon. But over here, it’s like life and death. And 40-year-old Iraqi men look at us with fear and we can – do you know what I mean? – we have this power that you can’t have. That’s really liberating. Life is just knocked down to this primal level of, you know, you worry about where the next food’s going to come from, the next sleep or the next patrol and to stay alive.”

Den som tror att rasismen kan reduceras till näs- och skallmätningar har inte förstått vad rasism är; är blind för vår samtid.

Bergman död

Inte kan man säga det bättre själv, än Carl-Johan Malmberg:

Nu är alltså svensk films och teaters främste fadersgestalt borta. Tystnaden som följer är däremot knappast tystnaden hos den frånvarande guden, den Bergman själv gång på gång återkom till. För vi har hans verk att ösa ur, att brottas med, att tränga bort – men i så fall bara för att få se det lysa upp på nytt. Det tillhör vårt kollektiva minne.

Man kan vara kluven inför Bergman, men hans storhet är omöjlig att förneka. Så småningom kommer det också att begripas hur Bergman inte bara är en del av vårt kollektiva minne, utan också i högre utsträckning än många andra skapade det; bilden av ett Sverige som är borta men ändå kvar. Också folkhemmet kunde – på gott och ont – ha sin ångestladdade mystik; en som berörde en hel värld.

[DN har många kommentarer]

En kort stund

Jag behövde inte kolla upp vilket lag som vann de asiatiska mäster-skapen i fotboll. Här i Rinkeby hördes det tydligt från massvis med balkonger samtidigt. Var inne i stan sedan och passerade förbi glädjescenerna på och kring Sergels torg. Det finns i denna nationella stolthet naturligtvis både en vilja till och förutsättningar för ett Irak fritt från ockupation, förnedring och de etniskt-religiösa motsättningar som ockupationsmakterna aktivt odlar. Det är märkvärdigt att en fotbollsmatch ska blixtbelysa den ofattbara irakiska tragedin – några timmar med avmattat mördande är en världshändelse! – och hoppet om något bättre. När Irak är befriat från ockupanterna, kanske vi kommer att minnas flaggorna på Sergels torg som en gladare vändpunkt.

Stort test: är din bebis gammelmoderat?

Hos Isobel Hadley-Kamptz.

En (annan) politisk historia

Gunnar Richardsons artikel på DN Debatt angående Gustav V:s nazisympatier är, en ganska märklig slutkläm till trots, en god gärning i belysandet av en nedhyssjad svensk historia. (Läs också till exempel Paolo Pissoffis kommentar).

Jag har skrivit ganska mycket om den politiskt laddade, lite i skuggan pågående tolkningsstriden kring andra världskriget. Läs gärna det jag skrev i maj: Två snabba år och slutet på efterkrigstiden. Att den europeiska borgerligheten, också den svenska, i stor utsträckning var entusiastisk inför en av Hitler initierad kommande ”nyordning” i Europa, är inte något som diskuterats eller diskuteras så mycket i Sverige. Inte heller att svenska antifascister internerades som säkerhetsrisker av samlingsregeringen, medan etablissemanget – inte minst militären! – var fyllt av ”Tysklandsvänner” beredda att mer eller mindre entusiastiskt sälja ut svenskt oberoende vid första bästa tillfälle.

Jag plockade fram Per-Olov Zennströms självbiografiska Z:s bekännelser (Bo Cavefors bokförlag, 1977) och knappade in delar av kapitel 6 (sid 99-199), ”Konfrontation med ’femte kolonnen’”. Jag tycker att det är en fascinerande historisk bild. Här beskriver Zennström bland annat hur han som beväring under mobiliseringsåren mötte nazistiska officerare.

Jag tillhörde A1, vars befälskår troligen var den mest nazistinfekterade bland Sverige alla regementen. På dess mässar hade det alltid hört till god ton att uttala arbetarfientliga och högervridna åsikter, inte minst sedan en betydande del av gamla ”Posis”, Positionsartilleriets reaktionära officers- och underofficerskår, 1927 införlivades med regementet vid Valhallavägen. Regementscheferna bildade en lång kedja av Tysklandsvänner, nazistsympatisörer och Finlandsaktivister: Åkerhielm, Rappe, Dyrssen och under den senares tjänsteresa ”någonstans i utlandet” Nils Rosén – det var alla namn som klingade väl i Svensk-tyska föreningen och liknande kretsar. Andra bemärkta officerare på A1 var major Pereswetoff-Morath, bekant för att ha kommenderat sitt förband till en förevisning av den tyska propagandafilm som förhärligade Wehrmachts inmarsch i Polen, Sven Thoflet, bland idrottsfolket känd som nazistsympatisör, kapten Bo Lindman, framträdande inom det nazistdominerade Försvarsfrämjandet, osv. En del av kadern i ”Svensk Socialistisk Samling”, femte kolonnens stormtrupper, återfanns bland regementets underofficerare och stamanställda underbefäl. Och var skulle vi söka de svenska nazisternas ”högste ledare”, Sven Lindholm, om inte på A1, där han under kriget befordrades från sergeant till styckjunkare!

[…]

Till och med flera av de vid regementet anställda civilarbetarna och hantverkarna var tidigare ”svartfötter”, gamla strejkbrytare som sökt och funnit en fristad på A1.

När arbetarpressen vid det andra världskrigets utbrott åter varnade för ”femte kolonnen” förmanade samlingsregeringen oss att inte sprida rykten med parollen ”en svensk tiger”, åskådliggjord med överallt uppklistrade, löjeväckande bilder av ett magert, blå- och gulrandigt kattdjur”.

[…]

Vi lastade slutligen av i Landskrona, där vår division, innefattande även en del infanteri från Skåne, skulle försvara den främsta stridslinjen och avlossa de första salvorna vid eventuella tyska angrepp över Öresund. Divisionens chef var tidigare nämnde major Nils Rosén, vilken som frivillig på Tysklands sida under hela det första världskriget lett tysk artillerield mot de franska ställningarna! För dessa insatser hade han erhållit järnkorset, som alltjämt dinglade på hans bröst, fäst vid den svenska officersuniformen, där han stod på den skånska slätten och observerade de tyska planens svängar över Danmark! […] Inte nog med det – i divisionsstaben tjänstgjorde de svenska nazisternas chef, dåvarande sergeant Sven- Olof Lindholm, som efteråt i sitt blad kunde skryta med att han ”dag och natt hade hand om viktiga militära hemligheter” (även om en del hävdade att dessa inskränkte sig till kunskapen om att det på torsdagen serverades ärtsoppa).

Så såg alltså den svenska beredskapen ut våren 1940, då Sverige löpte större fara än någonsin att dras in i storkriget, under en överbefälhavare, generallöjtnant O. G. Thörnell, som varit med i uppvaktningen av Hitler på hans femtioårsdag och överlämnat en statyett av ryssdödare Karl XII under hyllningen till Tysklands ”Führer” och Europas tilltänkte ”nyordnare”.

[…]

I oktober 1942 solidariserade sig f.d. majoren, nu överstelöjtnant Nils Rosén, öppet med Sven Lindholm (vars lämplighet som befäl äntligen börjat diskuteras i pressen) i den nazistiska Dagsposten, utgiven av Rutger Essén och subventionerad av tyska ambassaden.

Genom kontakter vid norska gränsen får manskapet reda på att Rosén haft märkliga kontakter med det av tyskarna ockuperade Oslo från tullstugan vid Eda. Dessutom att en fänrik N. T. I. Rosén ”entledigats” från sin tjänst från den 1 mars.

Fänriken i fråga var ingen annan än sonen till vår överstelöjtnant Rosén, som – visade det sig senare – vid Lina, alldeles intill Eda glasbruk och inom faderns befälsområde, deserterat från sitt eget, mobiliserade svenska förband. I likhet med fadern under det första världskriget hade han övergått till tyskarna och t.o.m. anmält sig som frivillig till SS – de mest hänsynslösa nazistiska avdelningarna.

Denna gång leder de avslöjanden som Zennström och manskapet anonymt får fram till pressen, via Ny Dag till de stora drakarna, till att två divisionschefer ersätts. Det som tystats ner eller viftats bort tre år tidigare hamnade nu i ett annat ljus, inte minst när Tysklands krigslycka vänt

”Alltså: Man förändrar åsikt för att bevara ståndpunkt! (Man måste springa fort för att kunna vara kvar på samma ställe!)” /Jan Myrdal, FiB #1/1976

Någon som meddelar sig via en kyrklig anslagstavla i Belfast, juni 2007:

Media i tjänst

Det är fan svårt att stå ut med sån här skitjournalistik. Stoppa pressarna liksom: en ordförande i en fackklubb har kallat de som inte är med i facket och därigenom försvårar fackets arbete för gulingar, alltså det ord som betecknar folk som inte är med i facket och därigenom försvårar fackets arbete.

Och inte nog med det. Han har tagit till fruktansvärda metoder kända från totalitära stater och tvättstugor: lappar på anslagstavlan! Indignationen vet inga gränser. Hur kommer det sig att denna fackklubb inte istället arbetar för att avveckla sig själv? Det är kränkande och påminner dessutom starkt om maffian samt sovjetiska Spetsnaz! Nästa vecka ska vi ha en diskussion om lagstiftning mot att kalla borgerliga politiker för borgare. Timbro kommer då också att i en rapport problematisera det faktum att gråterskor inte räknas som skattenedsatta hushålls- och tankesmedjenära tjänsteutövare.


Missa inte Badlands Hyena!

Också: Petter partikulärt, Peter Hultqvist (s), Anders Svensson, Alliansfritt Sverige.

Define irony

Det här är... kul.

Av utrymmesskäl

Alltså, ibland kan man ju beundra folk som uppvisar excellens i sådant som man i sig inte gillar, eller till och med tycker är ganska jävligt. Lite så är det med dagens tidigare nämnda SvD-ledare; det där med att klämma in så många galenheter som möjligt i en enda mening, det är ändå lite imponerande:

Israel, som valt en mittenregering [som navigerar skickligt mellan högerextremt totalvåld och religiöst nitisk tokrasism; där ”ministern för strategiska hot” leder ett öppet rasistiskt parti och själv efterlyst aktiv etnisk rensning och ”samma metoder som ryska trupper använder i Tjetjenien”] som aktivt verkar för en tvåstatslösning [genom att systematiskt förstöra varje palestinsk statsinstitution, sätta majoriteten i det folkvalda palestinska parlamentet i fängelse, med politiska och militära medel underblåsa ett palestinskt inbördeskrig, implementera isolering av de två palestinska områdena från varandra, genom specialvägar och vägposteringar dela upp Västbanken i mängder av små bantustans, genom att bygga en gigantisk mur inne på den ena av dessa två blivande ”staters” territorium och i övrigt totalt, och för all del aktivt, omöjliggöra varje form av ekonomisk utveckling på palestinskt område] avvecklat bosättningar [och invigt nya bosättningar på Västbanken samt kraftigt expanderat och befäst de illegala bosättningarna där] och utrymt Gaza [på ett fåtal religiösa fanatiker som det var jobbigt och dyrt att försvara, för att istället totalt isolera Gaza land-, sjö- och luftvägen, skapa en fullständig humanitär katastrof samt som lök på laxen angripit flyktinglägren med flyg och artilleri, bulldozers, stridsvagnar och klustervapen, otaliga gånger och företagit regelrätta invasioner och straffexpeditioner] har dock uppenbarligen inte haft framgång [jodå, nu ska vi inte vara blyga] i sin ambition [jepp] att få palestinierna att ta avstånd från terrorn [alltså i det här sammanhanget att inte bara acceptera utan välkomna att bli utsatta för ockupation, förnedring och systematisk statsterror, och upplösa sin politiska kamp i stort och smått – men det ser ju bättre att hänga upp den uppmaningen på en opinionsundersökning om självmordsbombare].

Det är demokratin, dumbom!

Befriarna och de befriade

Det här är rätt vidrigt. Jag postar det ändå. Det säger något om kolonialismens verklighet. Om de relationer den etablerar. Jag undrar om det är det här som SvD på ledarplats idag kallar för det ”ljus i mörkret” som kan skönjas, trots att ”priset har varit högt”. Om det är det ”något” som ”i alla fall uppnåtts” och som nu kräver att ockupationen, massmördandet, förnedringen fortgår, så att man inte ska ”överge målet”. (Via Meanwhile in Palestine and Iraq)



(Här är ett tidigare inlägg apropå institutionsbyggande)

Vänstern

Johan Sjölander har skrivit ett "arbetsprov" för Arena – ”Varför dagens vänster suger”. Det är helt briljant:

Att handla blir alltså att göra sig till en del av förtrycket. När vänstern talar om lågavlönade kvinnor väljs andra bort (dessutom, att använda lågavlönade kvinnor som ett exempel på klass visar bara på hur perspektiven förfelas, hur klass – den vita manligheten – nu används som ett sätt att beskriva även andras verklighet, en sorts ideologiernas imperialism där det normativa används som ett förtryckarperspektiv, ett osynliggörande genom synliggörande, på så sätt egentligen, och just därigenom, så mycket värre.) För endast genom att inte handla kan distansen hållas. Endast genom att fortsätta samtalet. Deliberativt. Dialog. Öppenhet. Mångfald. Så ser en verkligt radikal agenda ut.

Läs hela!


(För den som inte läser Arena; det här är inspirationskällan till inlägget. Rekommenderar Katrine Kielos kommentar från när det begav sig. Också Erik Svensson skrev läsvärt i samma ämne. Intressant, på ett helt annat sätt, är också det här inlägget på Karolina Ramqvists blogg)

Norm

På en bokhandel i Oslo:

Två undersökningar och en teckning

Apropå oron för att religiösa grupper ska påverka politiken runt om i Världen. Nedanstående opinionsundersökning (klicka för att förstora) presenterad i New York Times rör amerikanska presidentvalet. 63% skulle se det som ett problem om kandidaten inte tror på gud. Muslimer och homosexuella är ungefär lika impopulära i sammanhanget, men det är bättre än att inte tro på gud. (Via Angry Arab)




I en annan undersökning, presenterad i Newsweek, uppger en majoritet av de tillfrågade amerikanerna att FBI bör få bedriva hemlig avlyssning på moskéer, och 25 procent anger att de skulle ställa sig positiva till att massplacera muslimer i koncentrationsläger, ”if there were another 9/11-style terrorist attack”.




Förresten, bilden nedan är hittad på Rawia Morras blogg. Den heter ”amerikansk dialog”. Varför hatar ni oss?, lyder den ställda frågan.

Haaretz om rasistisk lagstiftning

Den israeliska tidningen Haaretz skriver på ledarplats om det lagförslag som den israeliska extremhögern nu återigen vill driva igenom – det stötte på juridisk patrull tidigare – och som ska legalisera etnisk diskriminering vid upplåtelse av land endast till judiska ”bosättare” genom Jewish National Fund. Frågan är principiellt intressant om än inte i så måtto att dess ”lösning” åt ena eller andra hållet skulle innebära en avgörande faktisk skillnad i dagens förhållanden. Israel är de facto en rasistisk stat, även om ytterligare steg mot att de jure stensätta detta förhållande tas genom exempelvis denna process. Redan idag finns en omfattande diskriminering mot den arabiska befolkningen i Israel, för att inte tala om ockupationens rasistiska grundvalar och praxis. Apartheidmuren, de åtskilda vägsystem som tjänar illegala ockupanter och samtidigt totalförstör palestinsk rörelsefrihet på ockuperad mark, trakasserierna vid vägspärrarna, och så vidare, talar sitt tydligare språk. Men läs ändå gärna det Haaretz skriver:

Every day the Knesset has the option of passing laws that will advance Israel as a democratic Jewish state or turn it into a racist Jewish state. There is a very thin line between the two. This week, the line was crossed. If the Knesset legal counselor did not consider the bill entitled "the Jewish National Fund Law" as sufficiently racist to keep it off the agenda, it is hard to imagine what legislation she will consider racist. [...] The clause in the bill stating that “the leasing of JNF lands for the purpose of settling Jews will not be seen as unacceptable discrimination,” even though it involves 13 percent of state-controlled lands and allows for further expressions of discrimination. For example, the establishment of a university only for Jews on JNF land, or a hospital, or a movie theater.

Mer Myrdal - om Den onödiga samtiden

Det var Den onödiga samtiden, Lars Gustafssons och Jan Myrdals meningsutbyten utgivna 1974, som föranledde Sven Stolpe att skriva denna klassiska mening i sin recension: ”Jag tänkte ett tag ställa upp boken i min pekoralsamling. Jag ångrade mig. Den gick bus bas i värmepannan”. Jag skrev om nyutgåvan på Manifest förlag, i FiB/Kulturfront #5-2002. Återpublicerar recensionen nedan.

* * * * *

Den onödiga samtiden är en samtalsbok från 1974. Jan Myrdal och Lars Gustafsson skriver långa brev till varandra och reflekterar över samtiden, historien och sambandet däremellan. Man skulle kunna tänka sig att den nyutgåva som Manifest förlag nu tagit initiativ till var ett slags historiskt dokument ämnat att framkalla nostalgiskt igenkännande leenden på en och annans läppar. Så är det nu inte. Texten är förbannat spännande att läsa. Både för att den hjälper oss att förstå varför vi är där vi är idag och för att författarna, vältaligt och sakligt, lyfter fram frågeställningar och ställningstaganden som är minst lika aktuella idag som när boken gavs ut.

För en samtida läsare är boken ett skriftligt bevis på hur det som är möjligt att säga och det som uppfattas som möjligt att göra, rör på sig. 1973 kan liberalen Gustafsson redan på sidan 35 tala om ”den antikapitalistiska hållningen vi har gemensamt”. Debattläget är ett annat. Frågorna som ställs andra. Förskjutningar i maktförhållanden i samhället bestämmer inte exakt, men påverkar i grunden ramarna för tanken. Visst blev boken ohyggligt utskälld när den kom ut i original – men den ställde levande frågor som inte kunde ignoreras.

En röd tråd i Den onödiga samtiden är kritiken mot socialdemokratisk hegemoni och folkhemskt hyckleri. Det är ett värdefullt bidrag till begripliggörandet av dagens politiska verklighet. Med skrämmande precision sätter Myrdal och Gustafsson – från olika utgångspunkter – fingret på det som förklarar den fullständiga identitetskris socialdemokratin idag genomgår. Blair och Persson skymtar i textens förlängning när Myrdal skriver om ombudsmän som blivit ämbetsmän.

Två ställningstaganden som 1973 förenar Myrdal och Gustafsson placerar texten mitt i dagens politiska utveckling – gör den samtida, för att tala med Myrdal.

Först det antiimperialistiska anslaget. Däri inbegripet ett ställningstagande mot den fullständiga oförmågan hos debattörer till höger och vänster att begripa, att människor inte accepterar att leva på sina knän hur som helst. Att det därför kommer reaktioner och att dessa inte alltid blir vackra och allmänhumanistiskt lättsmälta. Att man dock måste ta ställning för dem. Detta är ju idag uppenbart livsviktigt i ordets närmast fysiska bemärkelse.

För det andra försvaret av formella – borgerliga – demokratiska fri- och rättigheter gentemot etablissemangets godtycke. I ett läge när svenska medborgare döms till egendomlöshet utan stöd i svensk lag och utan rättegång, när vi får uppenbart politiska domar efter Göteborgskrvallerna och när den mot statsbildning syftande Europeiska unionen stämplar var och varannan som terrorist är det viktigt att läsa och begripa det vältaliga och engagerade försvaret för grundlag och yttrandefrihet. Lars Gustafssons indignerade brev om IB-affären uttrycker en framåtsträvande liberalisms allra ljusaste traditioner.

Därmed reser också en samtida läsning en viktig fråga: var är den borgerliga vänstern idag? Lars Gustafssons fall är intressant. Den som 1973 kunde kritisera socialdemokratins hyckleri gentemot Allende med orden ”Fackeltåg kostar så litet. Man borde pissa i era mikrofoner”, har 2002 vandrat ut i reaktion. När hövligheterna i efterordet har lagt sig talar Gustafsson om ”den islamiska världens uppenbara efterblivenhet […] dess sterila hat mot västerns civilisation”. Den som 1973 kunde komma med skarp och levande kritik mot marxismen säger idag att marxister vill ha en teokrati av förmedeltida slag. Svaret på frågan om den borgerliga vänstern kan anas redan 1973. De politiska motsättningarna skärps. Luckan slår igen för samarbetspolitik. Och borgerligheten vänder sig mot sina egna ideal. Utvecklingen luktar fascism. Den som då slutar ställa systemkritiska frågor, kommer med nödvändighet att slå över i reaktion. Det är strukturellt. Boken är alltså viktig att läsa idag.

Men detta är bara några av de linjer som man kan följa i texten. Här finns funderingar om moral och patos i samhällskritiken, om den intellektuelles livshållning och om Marx arbetsvärdelära. Det är inte bara meningsfull läsning. Det är njutbar läsning. Den som inte läst bör läsa. Den som läst bör läsa om.

Aron Etzler om Jan Myrdal

Aron Etzler har en skojig recension av Myrdalsamlingen Medvetandet gör oss ansvariga (Murbruk) i Flamman. Han säger också intressanta saker i en artikel i norska dagstidningen Klassekampen.

Besök i Apartheidstat

Jag har skrivit och länkat till inlägg om den behandling som israelisk säkerhetspersonal på flygplatsen rutinmässigt utsätter dem som ska besöka Västbanken och då förstås med en särskild rasistisk "flavour".

Anna Wester har ett intressant inlägg idag om samma sak, med länkar till filmer med vittensmål om förnedrande behandling, och till ett pressmeddelande från sydafrikanska kommunalarbetarförbundet, som berättar om omhändertagande av israeliska säkerhetstjänsten redan på en flygplats i Sydafrika. Den israeliska staten ställer ofta långtgående krav på extraordinära befogenheter på främmande mark.

Mr Nxu said that “Israeli Apartheid is worse than South African apartheid. I cannot accept that the very people who were subjected to pogroms in Europe, who understand how it feels, are now doing the very same thing to the Palestinians that was done to them in Europe.”

[...]

When Mr Nxu left the country he was detained for eight hours at Ben Gurion airport and interrogated about each and every country stamp on his passport. Israeli security also threatened him physically in a failed bid to extract the names of the Palestinian conference organisers from him.

Arbetskraftsinvandring som stickspår

Regeringens förslag om arbetskraftsinvandring är naturligtvis ytterligare ett steg för att underlätta dumpningstryck på den svenska arbetsmarknaden, även om man inte går så långt som Svenskt näringsliv egentligen önskar. Det är bra om möjligheterna till välordnad arbetskraftsutbyte ökar. Vänsterpartiet har länge velat se en översyn av reglerna. Den parlamentariska utredning som tillsattes av den socialdemokratiska regeringen kom också överens om praktiska förenklingar. Det regeringen gör nu, när den går fram med en samtidig departementspromemoria, är att lyfta det som fyra av fem borgerliga partier; alltså moderaterna, centern, kristdemokraterna och miljöpartiet, hade med i en reservation; nämligen att bedömningen om arbetskraftsbrist inte skulle göras av arbetsmarknadens parter och AMS, utan av arbetsgivaren. (Folkpartiets representant Mauricio Rojas försökte sig på en övergripande ”kompromisslösning”, men folkpartiet är fortsättningsvis med i samma bås som de andra borgarna). Förslagen ska nu resmissbehandlas innan regeringen lägger sin proposition.

Den kanske största effekten av förslaget rör dock inte arbetsmarknaden, utan flyktingpolitiken. Regeringen använder nu alldeles uppenbart frågan om arbetskraftsinvandring som ett stickspår för att retoriskt misstänkliggöra alla asylsökandes skyddsbehov och politiskt ducka för behovet av förbättringar i den mycket strikta svenska flyktingpolitiken. Detta är en manöver värdig det nya moderaterna. Samma moderater som tillsammans med socialdemokraterna utgjorde en järnaxel i svensk flyktingpolitik efter 1990, fortsätter föra samma politik, men försöker ge sken av att man erbjuder ”nya möjligheter”.

Om själva arbetskraftsinvandringsfrågan har jag skrivit mycket mer utförligt tidigare; här.

Om regeringens förslag har Kalle Larsson kommit med kommentarer och själv skrivit förtjänstfullt här och här. Jag tar med ett längre citat nedan:

Det kommer att behöva sägas många gången den kommande tiden: Vänsterpartiet - och LO - är för en ökad arbetskraftsinvandring. Vänsterpartiet var ett av de partier som först motionerade om att se över behovet och reglerna för arbetskraftsinvandring, för snart tio år sen. Men det vi, såväl som LO, förespråkar är en utformning som garanterar att den som kommer hit inte utnyttjas till sämre villkor och lägre lön och vi försvarar asylrätten. Svårare än så är det inte, hur vore det om man från högerhåll bemötte våra verkliga argument?

Att miljöpartiet saknar grundläggande insikt om betydelsen av att stärka facket - inte försvaga det - för att försvara rättigheter på arbetsmarknaden är också det väl känt. Deras insatser för att luckra upp arbetsrätten har varit godis för kapitalet i ett antal år nu. Det som förvånar mig (lite) är att de inte ser några risker för asylrätten med utformningen av arbetskraftsinvandring. I Göteborgsposten (ännu inte på nätet) kan man läsa:

"Miljöpartiets Bodil Ceballos går däremot helt på regeringens linje och avfärdar resonemanget om urholkad asylrätt som "löjligt". - Vår enda invändning är att det inte går tillräckligt långt, det här är ett tillfälle att reglera statusen för dem som lever gömda, säger hon."

Nu skall vi se här. Om regeringen ville reglera statusen för de som lever gömda hade det varit en enkel sak. Då hade man beslutat om papper åt (alla) papperslösa, vilket både vänstern och miljöpartiet drivit länge. Men vad menar miljöpartiet med att detta skulle ha med frågan om arbetskraftsinvandring att göra? Är det verkligen möjligt att man skulle kunna tänka sig att bara de gömda som har arbete skulle få stanna? Men de andra då? Som inte - på grund av av ålder, tidigare upplevelser eller diskriminering på den svenska arbetsmarknaden - kunnat skaffa sig ett jobb? Vad med dom?

Åsa Linderborg om Jan Myrdal

Imorgon fyller Jan Myrdal 80 år. Med anledning av detta har Åsa Linderborg skrivit en alldeles förbluffande god text i Aftonbladet. Om jag anstränger mig för att komma på åsiktsskillnader skulle jag väl säga att jag tycker kritiken av Myrdals syn på det svenska nationsbygget och mot begreppet folkets kultur möjligen är alltför närsynt och skjuter över målet; medan å andra sidan problemen med Myrdals blindhet för det strukturella kvinnoförtrycket går långt utöver yttringar av ”välmenande exotism” och kanske förtjänat någon ytterligare rad. Men det är ganska fåniga påpekanden. Som helhet betraktat är detta en djupt insiktsfull och briljant komponerad betraktelse. Relevant!

Ett centralt stycke – också apropå relevans – är detta:

Det viktiga är emellertid inte om Jan Myrdal har haft rätt eller fel i vissa sakfrågor, utan vilka frågor han har skapat intresse kring. Han har synliggjort världen bortom imperialisternas fraser och floskler – Indokina, Afghanistan, Indien, Mexiko, Irak. Det är en värdefull prestation även om man inte behöver hålla med honom i argumentationens alla delmoment. Hans skriftställningar stimulerade debatter och självstudier hos en generation unga på 1960- och 70-talen, även om samtalen inte alltid mynnat ut i samma ståndpunkt. I den meningen är han en av våra största folkbildare.

En av de passager jag markerat i mitt exemplar av En illojal europés bekännelser är denna:

På Ceylon pratar jag med en trevlig europeisk te-odlare:
- Hur många bor här i distriktet? frågar jag.
- Vi är bara fyra familjer, säger han.
- Det är inte mycket, säger jag.
- Och så tjugofemtusen tamiler förstås, säger han.

Jag kan nog säga att ”upptäckten” av Jan Myrdal i mitten på 1990-talet betytt mer för min egen världsbild, språkuppfattning och politiska utveckling än någon annan läsning. Notera – läsning. Jag är glad att jag redan var organiserad när jag ramlade över JM – det gjorde det möjligt att från början hålla en distans, föra tillbaka till nutid. Men Myrdals penna gjorde det lättare att växla vidare från det grundläggande ställningstagandet för rättvisa och mot den borgerliga förljugenheten till något större; finna ett slags historiskt djup att nyttja som resonanslåda. Alltså: inte läsa JM och veta vad man ska tycka; utan läsa och gripas av en insikt om att så kan man ställa frågan, så kan man tänka, skriva, skära.

En dag i en vägspärr

Läs Hanin Shakrahs senaste. Fotot är också hennes.

Timbro spanar

Det är sommar och semesterslappt också på mången tidningsredaktion. Gott så; alla förtjänar lite lugn och ro ibland. SvD:s huvudledare består idag i att Claes Arvidsson ”samtalar” med Erik Zsiga, tidigare pressekreterare hos Muf, och nu aktuell med boken Hejdå Östeuropa på Timbro, där Claes Arvidsson själv tidigare gett ut en bok med argument mot antidiskrimineringslagar. Detta är för övrigt Zsigas andra bok. Debutboken Popvänstern, även den utgiven på Timbro, är ett intellektuellt praktverk där författaren avslöjar att musiker och författare inte är vänster egentligen, då de kan tänka sig att tjäna pengar och till och med använda dessa för att konsumera varor och tjänster. Den nya boken skulle, enligt Claes Arvidsson, ”också ha kunnat heta En framgångssaga”

Zsiga förklarar varför:

Vi kan till och med lära oss av dem. Idag finns ett förändringstryck, en arbetsmoral och ett entreprenörskap av en helt annan kaliber än hos oss. Ett exempel är att en genomsnittlig arbetstagare i dessa länder, utslaget på ett år arbetar totalt 6,5 fler arbetsveckor än en svensk. De går till jobbet i ur och skur.

Jamen då så! Det visar ju verkligen vägen. Visserligen kan vi konstatera att Sverige skulle kunna vara på rätt väg med att folk ”går till jobbet i ur och skur”, till exempel när de är sjuka, men det kan alltid bli bättre. Det framstegsvänliga Nya Arbetarpartiet har som bekant genom historien visat ett heroiskt motstånd mot exempelvis semester för arbetare. Hade partiet varit mer framgångsrikt med sitt motstånd mot 5, 4, 3… veckors lagstadgad semester, skulle det kanske varit Sverige som visade vägen för östeuropéerna, istället för tvärtom. Nu tvingas Svenskt näringsliv rycka in. Man bjuder lärare på resor och ger ut läroböcker som talar om hur bra det kan bli om man inte är med i facket. Vi hoppas förstås alla, att även Zsigas bok kan bli ett läromedel i svenska skolor.

Samtalet går vidare, och Erik Zsiga fortsätter med ett fantastiskt uttalande:

På alla sätt mår länderna bättre idag än vad de gjorde under kommunisttiden. Detta bevis för kraften i ekonomisk och politisk frihet, borde även vi ta till oss. Det är nog den allra viktigaste lärdomen.

För några månader sedan publicerade EBRD – den utvecklingsbank som 1991 sattes upp av Världsbanken för att understödja införande av marknadsekonomi och stöld av transitionsekonomiernas tillgångar – en stor egen undersökning (29000 tillfrågade i 29 länder) om femton års övergång. Studien geggar på sedvanligt sätt ofta ihop demokrati och marknadsekonomi samtidigt som den vrider och vänder på resultaten. Men det hela är ändå oerhört slående.

Femton år efter det att exalterade nationalekonomer – likt Friedmans grabbar en gång i Pinochets Chile – gavs fria händer, och med sin nyliberala ”chockterapi” lyckades ta livet av miljontals ryssar och östeuropéer i förtid, är det alltså en majoritet som inte anser sig ha fått det bättre ekonomiskt. Vidare är det mindre än hälften som uppvisar ett starkt stöd för marknadsekonomi. Stödet för demokrati som politiskt system är något starkare. När det gäller synen på de bägge fenomenen – frågorna är lite märkligt ställda – är det påfallande många som svarar att det ”inte spelar någon roll för sådana som jag”. När det gäller olika institutioner finns det ett starkt negativt förtroende för politiska partier, parlamenten, domstolar och regeringen. Däremot har människor en positiv tilltro till militären.

Det är onekligen imponerande resultat för den attackhöger i vilken Zsiga tjänstgör som fotsoldat. För visst krävs det en hel del av den som lyckas få många människor att föredra det auktoritära, stagnerade, förljugna, korrupta och förtryckande systemet i den krackelerande Sovjetunionen och dess satellitstater. Det förklarar väl åtminstone varför de nyliberala profeterna måste få så höga löner.


I Världsbankens undersökning är människor dock optimistiska inför framtiden. Visst är det rätt att vara det. Folk strävar efter att få det bättre. Det ställs krav på högre löner och bättre arbetsvillkor. I de auktoritära enpartisystemen fanns i princip inga självständiga fackföreningar. För detta har folken i transitionsekonomierna fått betala ett särskilt högt pris när den råa kapitalismen släpptes lös. Men det händer saker också på detta område, även om det går långsamt och självklart motarbetas av de kapitalägare som sitter i sadeln idag. Erik Zsiga och hans Timbrovänner kan fortsätta spana efter den tid som kommer. Hur den ser ut bestämmer de som tur är inte ensamma.



[Läs gärna ett tidigare inlägg: Arbetarrörelse i Ryssland]

Det som har gömts i snömos

Någon som minns kampanjen mot Venezuela, när pro-militärkuppkanalen RCTV skulle ha ”släckts” och ”stängts”? Som Frasse rapporterar är nu kanalen uppe och kör sändningar via kabel-TV och satellit, alltså på samma sätt som de ”tystade” svenska kanalerna TV3 och TV5. Kanalen har haft sitt nya sändningsavtal klart sedan en tid tillbaka, men har valt att avvakta för att skapa illusionen om en politisk ”nedtystning”. Nu lockar profiten mer, och sändningarna har återupptagits. Kvar finns den unkna stanken av en övergiven och lögnaktig propagandakampanj, som också svenska medier villigt lånade ut sig till.

[Ett inlägg från när det hela pågick som värst. Bra bloggar om den allmänna utvecklingen i Venezuela är till exempel Venezuelanyheter och Biology and Politics]

Avcivilisering

Det är knappast någon nyhet att amerikanska soldater ägnar sig åt massivt och urskillningslöst mördande av irakier. Det har, för att citera en av svensk borgerlighets stjärnor, blivit ”rörigt”. The Nation har bara samlat en rad vittnesmål från soldaterna själva. Det som framträder är inte bara vidriga historier om dödande militärer, utan om en avhumanisering som går mycket djupare. Det heter att vittnesmålen handlar om soldater som ”förlorat sin moraliska kompass”. Men det som händer är förstås en systematisk utveckling i alla kolonialkrig – också kolonisatören deformeras. Men inte bara den enskilde soldat som accepterad eller påhejad av kamrater och befäl skjuter ett barn, förnedrar en gamling, torterar en ”insurgent”. Det händer något där hemma, i det samhälle som föder kolonisatörens värderingar och dit hon återvänder, om hon överlever. Detta samhälle är sömniga småstöder i Iowa och Ohio, men det är också ”Västvärlden”.

När USA:s militära maskineri drar ut på kolonial straffexpeditioner i Världen, för att säkra tillgång till oljekällor och försvara den globala ekonomiska ordning som suger in profiter till överklassens överkonsumtion, står Västvärldens politiska ledare i givakt. Och rasismen kommer i starkare självsvängning. Som rubriken i SvD:s artikel idag lyder: USA visar vägen. Det finns enligt vår statsminister ”ingen anledning att värdera en invasion som skedde 2003”.

Jag citerar igen det Aimé Cesaire skrev 1955 i Discourse on Colonialism. Läs det noga! Det handlar om våra liv – här och nu.

First we must study how colonialization works to decivilize the colonizer, to brutalize him in the true sense of the word, to degrade him, to awaken him to buried instincts, to covetousness, violence, race hatred, and moral relativism; and we must show that each time a head is cut off or an eye out out in Vietnam and in France they accept the fact, each time a little girl is raped and in France they accept the fact, each time a Madagascan is tortured and in France they accept the fact, civilization acquires another dead weight, a universal recognition takes place, a gangrene sets in, a center of infection begins to spread; and that at the end of all these treaties that have been violated, all these lies that have been propagated, all these punitive expeditions that have been tolerated, all these patriots who have been tortured, at the end of all the racial pride that has been encouraged, all the boastfulness that has been displayed, a poison has been distilled into the veins of Europe and, slowly but surely, the continent proceeds towards savagery.

And then one fine day the bourgeoisie is awakened by a terrific bumerang effect: the gestapos are busy, the prison fills up, the torturers standing around the racks invent, refine, discuss.

People are surprised, they become indignant. They say: “How strange! But never mind – it’s Nazism, it will pass!” And they wait and they hope; and they hide the truth from themselves, that it is barbarism, the supreme barbarism, the crowning barbarism that sums up all the daily barbarisms; that it is Nazism, yes, but that before they were its victims, they were its accomplices; that they tolerated that Nazism before it was inflicted on them, that they absolved it, shut their eyes to it, legitimized it, because, until then, it had been applied only to non-European peoples; that they have cultivated that Nazism, that they are responsible for it, and that before engulfing the whole edifice of Western, Christian civilization in its reddened waters, it oozes, seeps, and trickles from every crack.

Folkpartiet: för lite hets mot asylsökande

Folkpartiet fortsätter idag sin brunvandring. På DN Debatt slår några folkpartister ett slag för ökad hets mot invandrade i allmänhet och nyanlända flyktingar i synnerhet. Tanken är att fortsätta rikta misstro mot invandrades vilja att arbeta - en effektiv metod för att elda under den vardagsrasistiska grytan och lägga grunden för starkare diskriminering i samhället. Samtidigt pekar rapportens förslag i en annan medveten riktning: skapandet av det desperata låglöneproletariat som regeringens ekonomiska politik är i behov av för att nå sina mål.

Regeringens principaler i Svenskt Näringsliv har just släppt en ny långtidsrapport. Kolla gärna in till exempel sidan 26 i den rapporten. Där listas några arbetsuppgifter som man vill se som en "viktig del av den framtida tjänstemarknaden". Sådana är till exempel "poolskötsel", "hämta bilen för tvätt", "hämta/lämna tvätt i hemmet" och "laga mat i hemmet". I ett Sverige där inkomst- och förmögenhetsklyftorna växer snabbt vidgas överklassens behov av billig och tyst arbetskraft med blicken i marken. Vad kan då passa bättre än utsatta, utpekade och undertrycka asylsökande med myndighetspiskor över sig?

Igår hade Sverigedemokraterna torgmöte i Visby. Jag och andra från bland annat Ung Vänster stod där med antirasistiska banderoller och med sopsäckar där folk uppmanades kasta rasistpropagandan. Många gjorde just det. Men jag känner allt mer att det direkta motståndet mot SD, förvisso är helt nödvändigt, men oerhört otillräckligt. Några förvirrade flyktinghatare som hojtar i ett hörn är illa. Men en artikel på DN Debatt gör så väldigt mycket större skada. "Välkommen till jobbet", kallar folkpartisterna sin rapport. "Välkommen till den nygamla, blåbruna borgerligheten", är det verkliga budskapet.

Det nya prästerskapet

Jag skriver i veckans Flamman om nationalekonomerna.

Win der Pokal

Blir inte mycket bloggat härifrån Almedalen. Har inte så bra nättillgång och hänger mest runt. Igår var jag och såg Riksteaterns fantastiska och storslagna Hamletuppsättning i regi av Lars Norén, på Roma klosterruin. Tanken var att ta sovmorgon sedan – har ju semester – men ibland kallar partiet och rörelsen. Jag fick rycka in som stand-in för en förkyld Josefin Brink på den av LO anordnade ”debatt-SM”.

Den svenska modellen debatterades ur olika vinklar i kvartsfinaler, semifinaler och en final. Ett väldigt roligt och livat initiativ. Dessutom gick jag och vann tävlingen och förärades en pokal. Kul. En jury på fyra personer bedömde resultaten och i finalen, där jag mötte Federley, fick även publikens röster vara med. Man tackar ödmjukast. Vågar knappt tänka på vilken utklassning det hade blivit för vänsterlaget om Josefin varit med. Nu blev det mer jämnt.


(En småsur borgare kallar modellen med folklig inblandning för ”skamgrepp”. Underhållande. Jag kan i alla fall garantera att reglerna var kända före debattens början).

Mer övergrepp – och motstånd

Palestinska människorättsorganisationer slår larm om tre palestinier i israelisk fångenskap, som befinner sig i livshotande tillstånd då de – givetvis i strid mot alla konventioner och allmän medmänsklighet – inte fått tillräcklig medicinsk assistens.

So far, 183 Palestinians died in Israeli prisoner, most of them died of extreme torture, others were executed after arrest. Twelve of them died since the beginning of the Intifada in 2000.

The Palestinian Prisoner Society (PPS) reported that 69 detainees died of torture during interrogation, 41 died of medical negligence, and 73 were extra-judicially assassinated after arrest.

Irländska LO har beslutat ställa sig bakom extremt stark kritik av Israels människorättsbrott och kräver EU-bojkott av Israel.

Grejer att göra i Almedalen

Ska till Almedalen några dagar.

Vänsterpartiet har ett väldigt bra program på fredagen. Kolla in!

Själv ska jag vara moderator för en av programpunkterna.

Maffiamyten - verkligheten bakom rubrikerna om facket

Tid och plats: 11.00, Wisby Strand, Vall

Är det den timanställda kallskänkan som bestämmer villkoren för sitt jobb? Vem har egentligen möjlighet att ställa krav på vem på arbetsplatsen? Vilken är verkligheten bakom rubrikerna om maffia och maktfullkomlighet? Ali Esbati leder ett samtal med Laina Rosberg, journalist på Kommunalarbetaren, Carina Petterson, ombudsman, Hotell- och restauranganställdas förbund och Clas Linder, Transports förste vice ordförande

* * * * *

Imorgon onsdag, ska jag vara med i en panel och diskutera Qaisar Mahmoods kommande bok om ”vägval för mångfaldssamhället” (läs mer här)

Qaisar Mahmood presenterar manus till boken Small, medium eller large? Vägval för mångfaldssamhället som syftar till att presentera tre alternativa vägar för att skapa ett hållbart mångfaldssamhälle. Qaisar har tidigare arbetat på Svenska kommunförbundet, Integrationsverket och som huvudsekreterare för den integrationspolitiska kommitté som lades ned av alliansregeringen när den tillträdde hösten 2006.

Med- och mothåll kommer från panelen som består av: Maria-Paz Acchiardo, integrationsansvarig, LO; Luciano Astudillo, riksdagsledamot (s); Samuel Engblom, jurist, TCO; Ali Esbati, ordförande, vänsterpartiets programkommission; Karin Svensson Smith, riksdagsledamot (mp); Anna Thoursie, chef för Agora. Moderator är Nisha Besara, skribent

Datum: Onsdagen 11 juli 2007
Tid: Kl. 14:00 - 16:00
Plats: Hotel Solhem, konferenslokal Muren, Solhemsgatan 3, Visby (muren ovanför hamnen)

* * * * *
Fredag 13/7 seminarium i Sidas regi, om arbetskraftsinvandring (läs mer här)

Donnerska huset; 13.30-15.30 (ca) Arbetskraftsmigration i Östersjöområdet. Ett seminarium om förutsättningarna för arbetskraftsrörliget

De presenterande forskarna är Line Eldring (FAFO, Norge), Jonas Månsson (Växjö universitet) och Josefin Dahlander (Sida Östersjöenheten). Dessutom kommer Kristof Tamas (EU-kommissionen) att presentera erfarenheterna av de övergångsregler som tillämpats gentemot unionens nya medlemsstater och ett antal av de nya förslag som förbereds av EU-kommissionen. … Paneldiskussion: Förutom migrationsminister Tobias Billström deltager bland andra Kristof Tamas (EUkommisionen), Ali Esbati (Vänsterpartiet), Karin Ekenger (Svenskt Näringsliv), Åke Zettermark (SACO) och Hillevi Larsson (Socialdemokraterna). Moderator är Per Wirtén, Arenagruppen.

3 x Palestina

1. Hanin Shakrah fortsätter att blogga på Trip to Gaza. Det är obligatorisk läsning. I det senaste inlägget skriver hon om Moshe Zohar och hans hundar, om kolonisatörer som systematiskt skadar och skrämmer bort de palestinier som lever i närheten.

Jag har bestämt mig för att våga tro på att Moshe också är rädd. Jag tror att han är rädd för vad som kommer att hända när hans brott avslöjas. Jag tror att det kommer en dag då mänskligheten dömer honom och hans gelikar för de vidriga brott de begått här. Jag tror att Moshe kommer att få sitt straff då världen ser tillbaka på Israels rasistiska statsbygge, och på hur Moshe varit en central kugge av skräck i det hjulet. När Moshes dom kommer så tänker jag sitta utanför domstolsbyggnaden, omgiven av Moshes fyra schäfrar, och äta glass.

2. Haaretz rapporterar om att brittiska fackförbundet Transport and General Workers' Union, TGWU, med 800.000 medlemmar, på sin kongress fattat beslut om att uppmana till bojkott av Israel, på grund av Israels kriminella politik på de ockuperade områdena. Förra månaden uppmanade det största brittiska fackförbundet för offentliganställda, UNISON, med 1,3 miljoner medlemmar, till en liknande bojkott. Viktiga beslut. Arbetarrörelsens deltagande i bojkotten av Apartheidstaten Sydafrika spelade stor roll för den politiska opinionsbildning och det ekonomiska tryck som bidrog till systemets kollaps. Det är hög tid att utsträcka den antirasistiska kampen till aktiva åtgärder mot de israeliska övergreppen.

3. Det är tre år sedan kom utslaget från den internationella domstolen i Haag angående Israels bygge av en Apartheidmur på palestinsk mark. Domstolen slog fast att bygget strider mot internationell rätt och att de länder som undertecknat fjärde Genèvekonventionen – Sverige är ett av dem – har en skyldighet att verka för att bygget upphör och stulen palestinsk mark återbördas. Här är en kort FN-rapport med anledning av ”jubileet”, om de humanitära umbärande som muren skapar för den palestinska befolkningen. Läs också Anna Westers inlägg.

Så jävla bra

Inte trodde man väl annat heller. Lyssna på Åsa Linderborgs sommarprogram!

Palestinsk sjukvård och israelisk propaganda

I februari i år publicerade Richard Horton, läkare, författare till ett flertal böcker om modern medicin och chefredaktör för den tunga medicinska tidskriften The Lancet, efter ett besök i Palestina en artikel i tidskriften The New York Review of Books om krisen inom den palestinska hälso- och sjukvården under ockupation.

Det är en lång artikel, väl värd att skriva ut och läsa.

Back at Beit Hanoun Hospital, Dr. Suliman is still learning the lessons from some of the most recent vio-lent Israeli incursions into Gaza. In November 2006, following armed clashes between Palestinians and Israelis, he faced an incident that few pediatricians could have trained for. A little boy, no more than five years old, was rushed into the ER alive, but with charred lower limbs, a badly burned head, and loops of intestine hanging out of his burst abdomen. He had been the victim of Israeli shelling. The medical and surgical teams struggled to resuscitate him. At first, the young boy was conscious, moving his head from side to side. But after five days, he died.

[...]

There is now abundant well-documented evidence that Israeli policies have harmed Palestinians suffering life-threatening illnesses, including women who need twenty-four-hour access to hospital care. Patients with cancer have endured insulting indignities when trying to seek specialist treatment. Studies of perinatal and infant mortality show that checkpoints and military barriers frequently obstruct women seeking care during critical periods of labor and delivery. Israeli doctors do not to intervene in person to assist free movement of those in need of medical attention.

Som alltid när staten Israels övergrepp får en konkret beskrivning i medierna, har Hortons artikel mötts av en strid ström av kritiska repliker. Tidskriften har tagit in ett svar av Yair Amikam från det israeliska hälsoministeriet. Horton svarar i samma nummer. Det är ett glimrande svar, med en befriande självklarhet i sitt ställningstagande. Man önskar att fler vågade se, vågade berätta det de ser. Läs det!

Mr. Amikam's letter displays the now notorious propagandizing tactics used by other spokesmen for the Israeli government. He relies on the hope that most readers of The New York Review will not have visited Gaza and the West Bank. He trusts that non-Israeli and non-Palestinian readers will be skeptical of the deprivation and hardship that visitors repeatedly and consistently report. Israel is, after all, a prosperous and successful democracy. Surely Israel could not possibly allow such endemic poverty to persist within its neighbor, a neighbor whose land it largely occupies and controls? This systematic effort to mislead is part of Israel's campaign to manufacture a state of disbelief over the reality of life in Gaza and the West Bank. Only when one sees the tight networks of heavily armed Israeli checkpoints can one begin to understand how the Israeli occupation is choking life out of Palestinian communities; only when one walks through Gazan streets can one feel the tension brought about by Israel's military lockdown of this scarred ribbon of land; and only when one speaks with ordinary Palestinians in their homes can one sense the fear and hopelessness that occupation has rooted in Palestinian lives.

[...]

Israel's response to descriptions of Palestinian life appearing in the Western press is well known and well orchestrated. A network of correspondents is activated to discredit the offending writer and publication. For example, when my article appeared in The New York Review, the Committee for Accuracy in Middle East Reporting in America (CAMERA) sent a summary of the essay, together with tendentious rebuttals, to its "e-mail team," asking them to write to the editors and publishers of the Review to "repudiate the erroneous and biased account of Palestinian medical care." This call to action was sent out as a "CAMERA Alert." Steven Stotsky, a research analyst for CAMERA, asked correspondents to blind-copy their replies to the committee. A flurry of similarly worded e-mails then arrived at the New York offices of the Review.

Replik

Det här är Stureplan.se

Det här är Tjärhovsplan.se

Oops, we did it again

Amerikansk militär utropar att man dödat ”nyckelperson i al Qaida” i Irak. Dock noterar amerikansk tidning att militären redan dödat personen en gång tidigare, förra året. Talesperson för militären erkänner ”misstaget” och meddelar att man ska vara mer ”noggrann” i framtiden.

Några tidigare på temat: Liten miss i operation producera världsbild; Recyle or die.

En googling på ”senior aide Zarqawi” ger för tillfället 365.000 träffar.

Uppdaterad livsstil

Härliga tider. Gordon Brown vill ha ”internationellt register över misstänkta och kända terrorister”. Nydanande idé. Det har varit alldeles oroväckande få som har registrerats, kidnappats och fängslats utan bevis i världen på sistone. Det är inte mer än rätt att alla (demokratiska!) länder ska kunna hålla sig med minst ett Guantanmoläger.

Och så den nye ”säkerhetsministern”:

Alan West uppmanar också britterna att bli informatörer […]

– Att snoka är normalt inte brittiskt, men jag är rädd för att i den här situationen måste alla som vet något säga till

Som Gordon Brown sade häromdagen:

- Vi kommer inte att tillåta någon att underminera vårt brittiska sätt att leva

Bara uppdatera lite.

Det stora språnget

Söndagen den 8 juli 2007, Gotland: Niklas Svensson revolutionerar den politiska kvalitetsjournalistiken genom att fotoblogga från sitt eget eller någon annans skrev.

Bilden från Politikerbloggens Almedalstidning

Varm borgerlighet. Eller: Hur regeringsskiftet i Sverige gjorde hela världen förträfflig (även om det på sina håll kan vara lite ”rörigt”)

Fredrick Federley på sin blogg, den 29 maj 2005 (före valet):

Vad är det för land vi har när tiotusentals flyktingar tvingas gå under jorden och leva sämre än våra husdjur för att svenska myndigheter inte litar på deras berättelse? Vad är det för samhälle vi har när människor ses som en budgetutgift och ett problem? […] Jag tycker det är hög tid att vi kör det inhumana styret i Sverige på porten och ger plats för en varm borgerlighet med hjärtat som medmänsklig drivkraft och inte en kall skattsedel.

Fredrick Federley på sin blogg, den 1 juni 2005 (före valet):

När rättstryggheten minska krävs starka individer. Ett exempel på samhällets hårdnande attityd och den växande rättssäkerheten [sic!] är svensk flyktingpolitik. Migrationsverket hävdar att attityderna inte har hårdnat men om vi bara ser till statistik och handläggningstider får vi konkreta exempel på det allt tuffare klimatet. […] Frågan är om svenska handläggare anser att det är så politiskt förträffligt i vår omvärld att det inte finns behov att ge människor politisk asyl?

Fredrick Federley till TT, den 8 juli 2007 (efter valet):

Centerpartiets Fredrick Federley tycker också att lagen fungerar bra som den gör och han delar Migrationsverkets bedömning att situationen i Irak inte kan betecknas som en väpnad konflikt.

- Det är väl ingen tvekan om att det är rörigt i Bagdad och ett par andra ställen men det är ju inget krig i den bemärkelsen, säger Federley.

[Angående svensk flyktingpolitik rekommenderas vänsterpartiets rapport Kanarieöarna – Sveriges nya yttre gräns].

Vatten

Åsa Norman skriver på Palestinagruppernas blogg om de konkreta kontrasterna:

Idag när vi stannade till på vägen hem från Golanhöjderna, så satt vi på ett fik i en “israelisk” turistby. Kontrasten mellan en palestinsk by och denna var enorm, det var otroligt varmt och kaféet hade ett inbyggt vattensystem som sprutade ut vatten på de kaffe latte-drickande kafégästerna i svalkande syfte. Regionen lider redan av vattenbrist, men istället for att ge vattnet till dem som behöver, ska rika turister få det sprutat i ansiktet så att livet i hettan inte ska bli allt för ansträngande. Hur kan man vara sa omedveten om situationen? Märker inte turisterna de unga israeliska soldaterna som finns överallt? Reflekterar de aldrig över alla vägspärrar? “Glatt ovetande” får för mig en helt ny innebörd.

Återigen får det mig att minnas ett eget besök. Vi var i en palestinsk by på Västbanken där byborna kunde berätta om ockupationens vardagstrakasserier. Israeliska staten kontrollerar vattnet stenhårt. Uppe i byn var det ständig vattenbrist. De hade gnetat och samlat ihop till att ordna en tankbil för att kunna få tillgång mer dricks- och tvättvatten. Men israeliska soldater hade vid ett flertal tillfällen helt enkelt skjutit hål i tankbilen. Det är sådan systematisk terror som är ockupationsmaktens medvetna metodik för att bryta ned. Och just sådant som aldrig letar sig fram i den västerländska medierapporteringen.

Bara en kvart, tjugo minuters resa därifrån – avstånden är så små, men skillnaderna ofattbara – åkte vi förbi en israelisk man som ledigt stod i flip-flops och tvättade sin bil med vatten forsande ur en slang.

I samma palestinska by hade de förresten, efter att fått sina förfrågningar om förbättrade vägförbindelser från byn till några sorgliga odlingar en bit bort negligerade, organiserat ett eget primitivt vägbygge. Armén hade då helt enkelt – under förevändningen att tillstånd saknades, rivit upp vägen med bulldozers. Proceduren hade upprepats en gång till, men nu, påpekade dem, hade de inte lika stor nytta av vägen längre. Det var så vanligt att bosättare sköt på dem uppifrån sina barrikaderade hem på höjderna omkring, att få vågade sig ned till träden.

Sjto eto? Eto – avtomat.

Från en artikel i Daily Telegraph, om det globaliserade Kalasjnikovgeväret:

In 1982, the Israelis gave the Kalashnikovs they had captured from Palestinians to the CIA, which shipped them via Pakistan to the Mujahideen in Afghanistan to fight the Russians. Osama bin Laden's first AK was a Palestinian gun supplied by the Israelis and given to him by the Americans.

Via Angry Arab.

A-kassa

Högerregeringens försämringar av a-kassan får nu avsedd effekt. Folk går ur dels för att de inte har råd dels för att försäkringsskyddet försämras, varpå man tvingas höja avgiften ytterligare för dem som blir kvar, i de branscher där behovet av solidariskt skydd är som störst. Legitimiteten urholkas och en av grundpelarna i välfärdssystemet eroderar, medan ministern ler och levererar meningslösa floskler utan koppling till verkligheten. Pengarna dras in till statskassan, trots överfinansiering. De går till att sänka skatterna för de rika.

Men det är ju bara bra det, förstås. Kamraterna i Muf, som är nere med kidsen i verkligheten, sätter in hela a-kassefrågan i sitt rätta sammanhang (via Systrar, kamrater):

Vad du Sisela, Nina och alla ni andra konsumismmotståndare borde lägga ert krut på är istället att hata de som konsumerar utan att göra rätt för sig. Slackers som inte arbetar och ändå konsumerar, köper Gucci för a-kassan. Vem är det som betalar för dem?

Återväxten är god.

Rutin

Israel har idag gått in i det palestinska flyktinglägret al-Maghazi och dödat sju människor. TT rapporterar som vanligt med ockupationsvänligt språkbruk, och upprepar den israeliska militärens standardinställning till vidrigheterna. Hela telegrammet skulle ha kunnat vara utsänt direkt från den israeliska statens PR-avdelning:

Israels lämnade Gazaremsan 2005 efter 38 års ockupation men har gjort markräder och flygattacker sedan dess för att få stopp på palestinska raketattacker mot mål i Israel. I onsdags kväll besökt och skadade israeliska marktrupper två palestinier som enligt armén tänkte skjuta raketer mot Israel.

Man blir fan i mig mållös.

I den senaste räden angreps också även en palestinsk TV-journalist som försökte dokumentera angreppet. TT rapporterar, liksom andra källor, att en israelisk militärtalesman sagt att ”kameramannen inte kunde anses vara journalist”, då han var ”en del av Hamas väpnade gren”. Al-jazeera visar hur tv-fotografen – 23-årige Emad Ghanem – har angripits med granateld och ligger skadad. När motståndsmän och journalistkollegor försöker hjälpa den skadade mannen blir de beskjutna. Han träffas igen av uppenbart direktriktad eld. Ghanem överlevde men tvingas amputera bägge benen. Israeliska soldater sköt även mot ett hustak där journalister från bland andra Reuters befann sig, men där kom ingen till skada. Palestinska ambulansförare meddelar att israeliska soldater använt dem som mänskliga sköldar när de rörde sig på området.

Israeliska militärkällor betecknade hela räden som en ”rutinoperation”.

Attack mot fack

Israels systematiska destruktion av palestinskt samhällsliv fortsätter. Anna Wester rapporterar att israelisk militär gått in och ställt till med förödelse på PGFTU:s, palestinska LO, kontor i Ramallah. PGFTU är för övrigt nära knutet till Fatah. Ännu fler som måste älska Abu Mazens upphöjelse till "fredspartner".

Staten och kapitalet

Artikel i LA Times:

More than 180,000 civilians — including Americans, foreigners and Iraqis — are working in Iraq under U.S. contracts, according to State and Defense department figures obtained by the Los Angeles Times. […] But there are also signs that even those mounting numbers may not capture the full picture. Private security contractors, who are hired to protect government officials and buildings, were not fully counted in the survey, according to industry and government officials. Continuing uncertainty over the numbers of armed contractors drew special criticism from military experts.

“We don't have control of all the coalition guns in Iraq. That's dangerous for our country,” said William Nash, a retired Army general and reconstruction expert. The Pentagon “is hiring guns. You can rationalize it all you want, but that's obscene.”

Legosoldaterna står givetvis ännu mer än vanliga amerikanska soldater utanför olika former av kontroll och kan därför begå övergrepp mer ostört.

Hålla hov

En viktig poäng med ett kollektivavtal är att det reglerar de rättigheter och skyldigheter som arbetstagare och arbetsgivare har, på områden som man kanske inte skulle ha tänkt på i förväg. Arbetstagaren slipper då i viss mån vara utlämnad till arbetsgivarens godtycke. Jag skrev om det här när Wild n’ Fresh-debatten rasade.

Arbetsmarknaden består av väldigt många olika sorters arbetsgivare. En del är helt enkelt väldigt oseriösa. Då är det extra viktigt att det finns ett kollektivavtal. Det säger sig själv att sådana arbetsgivare ofta är de som minst måna om att teckna kollektivavtal (eller kunniga om möjligheten). Det krävs då ett fackligt fotarbete för att nå ut till dessa arbetsplatser, där det också är mer troligt att de som arbetar inte är med i facket. Fackförbunden har då ett stort ansvar för att få till kollektivavtal, och om möjligt förstås även värva medlemmar.

Helt by the way, missa inte den underhållande intervjun med Dominika Peczynski, efter salladsbarsdebaclet tillsammans med Fredrik Federley:

Det var fruktansvärt jobbigt. […] Vi har ju ätit på restaurang, men hade ingen annan erfarenhet. […] Det har ju varit roligt att vara där, sitta och hålla hov, ta emot kompisar. Kunna säga att ”vi ses på min salladsbar”. […] Det här blir en svart prick i mitt protokoll. Jag kommer aldrig mer att jobba i restaurangbranschen.

Nä. Men det kommer tiotusentals människor, inte minst ungdomar, som förtjänar drägliga arbetsvillkor att göra. Därför kollektivavtal. Och konflikt för att få till stånd sådana, om arbetsgivaren skulle trilskas.


[Sången de spelar när filmen är slut]

Stark. Ömtålig. Människa. Samhälle.

Läs Erik Berg:

När alla andra samhälleliga minnesbilder som motiverar socialismens nödvändighet och varnar för det snäva konkurrenssamhällets konsekvenser, är för långt bort för att återkallas i tid, kan åtminstone den kroppsliga erfarenheten av vår bräcklighet tjäna som påminnelse om varför ett samhälle byggt på samarbete och omsorg är att föredra framför kapitalism: det är den enda samhällstyp som erkänner att alla behöver hjälp. Den som var starkast på jorden blir plötsligt svag när kroppen brister, vännerna sviker, hjärnan tröttnar, börsen faller, huset brinner eller ett rattfyllo tappar ratten. Socialismen kan man behöva när som helst, när man minst anar det.

Äntligen!

Ung Vänster har officiellt blivit med blogg. Ida Gabrielsson (ordf), Elisabeth Biström Risslén (1:e v ordf) och Thaher Pelaseyed (2:e v ordf) börjar blogga här. Det ser lovande ut. Bokmärkes.

Att gå till jobbet en vanlig dag

Roligt.

[Via Pooma, tack vare Bloggvänstern]

Så allvarliga intellektuella problem får grotthögern...

... när den ska förstå och förhålla sig till det värsta hotet mot liberala fri- och rättigheter sedan Hitler - den som kommer från hetsande, repressiva statsapparater, vilka här, nu, hårt underblåser och utnyttjar människors rädsla:

Exhibit 1.

Att se saker

Terroranalytikerna använder sig av allt skarpare logik, och Gordon Brown debuterar som premiärminister och terroranalytiker ungefär samtidigt:

- Det är uppenbart att vi i generella termer har att göra med människor som är förknippade med al-Qaida, sade Gordon Brown till BBC på söndagen.

Wow. Vi ser fram emot en lista, samt efterföljande demokratistärkande hetsjakt, på människor som är ”i generella termer förknippade med al-Qaida”. Några syns på bilden intill.

Och mina damer och herrar, minns nu detta:

- Vi kommer inte att tillåta någon att underminera vårt brittiska sätt att leva, sade han.

Det bör, såvitt jag kan förstå Mr Brown, innebära: kolonisera andra länder, förstöra dem i grunden, dra sig tillbaka med svansen mellan benen, ibland skicka folk i basker som ska döda människor i de forna kolonierna, spela lite popmusik samt övervaka den egna befolkningen med drygt fyra miljoner kameror.

Så var det sagt. Nu går vi alla tillbaka och tänker jättejätteintensivt på Usama bin Ladin. Tillsammans. Enigt, beslutsamt och starkt.

Vad gör den härskande klassen när den härsknar?

Säljer.

"Vi kunde inte föreställa oss hur mycket jobb det skulle bli".

Antingen gör vi så... eller så har vi kollektivavtal.

Översättning och sammanfattning

Badlands Hyena putsar lite på dagens c-utspel om att det var bättre på 1920-talet.

Klassisk predikan

Jävlar i min låda – nu är det terrorexpertisen i gasen. De är överallt. Och mest av alla vet förstås Magnus ”jag har varit i USA” Ranstorp, som, naturligtvis, varnar för att ”spekulera”. Här spekuleras inte – här snackar vi skickliga yrkesmän som skapar en härligt spännande stämning i samhället. Det är klassiker-vibbar på det här:

Om Pakistan är inblandat innebär det, enligt Magnus Ranstorp, att det kan finnas ledtrådar till det ”klassiska al-Qaida”, med Usama bin Ladin som ledare.

DET KAN ÄVEN VARA SÅ att en intern terrorismcell i Storbritannien själv bär huvudansvaret.

- Den kan ha radikaliserats och sätter detta i verket, säger Magnus Ranstorp.

- Magnus Ranstorp misstänker att attacken mot flygplatsen i Glasgow kom i förtid, på grund av att bilbomberna i London oskadliggjordes.

- På ytan ser det ut som att uppptäckten i London ledde till att planen accelererade och Glasgow attackerades.

Det kan också, ska det tilläggas, vara så, enligt mig, att den ”klassiske” tolfte imamen ”M to the E – groom to the boom” Mehdi är tillbaka för att röka juju-muju i Glasgow (förklarar lätt att bilattacken blev så ogudaktigt amatörmässig), innan han leder de hemliga skägg-and-breakfast-cellerna i hela Västvärlden i kampen mot demokrati, marknadsekonomi och beach-volley.

Det kan vara så.

Men det kan naturligtvis inte vara så att terrorexpertisen snackar skit i extatisk symbios med det som i Västvärlden ännu kallas journalistik.


Också: Paolo Pissoffi här och här.

Ta det nu jävligt lugnt allihopa

Veckans statsminister: Mikael Odenberg

“Daddy will come at night, like a butterfly”

Den israeliska människorättsorganisationen B’tselem har gjort några korta filmsnuttar, med palestinska vittnesmål om händelser i vardagen; om sådant som i stort och smått trasar sönder livet. Klippen är gjorda inte minst för en israelisk allmänhet – det ska inte vara möjligt att låtsas okunnig om de brott som den egna regeringen dagligen begår mot den skärva av mänskligheten som är palestinier. Ta dig några minuter att titta. Titta särskilt noga på det sista klippet, som är några minuter längre än de andra. Titta in i barnens ögon – de säger mer om förtrycket och framtiden, än hundra nyhetsnotiser om ”fredsförhandlingar”, ”säkerhetsoperationer” och ”extremister”.

(Via bloggen Desert Peace)


In February 2002, Maysun al-Hayek and her husband were on the way to the hospital, where she was to give birth to their daughter. Suddenly, soldiers opened fire at them, killing her husband and wounding her and her father-in’-law. The soldier undressed the wounded victims and had them lay on the ground, naked and uncovered, until Red Crescent personnel arrived.





* ‘Udai Abu Hamdiyeh was six years old in June 2003, when he was playing with friends near the village’s well. A soldier fired at the children, wounding him in the head.

* Nahed a-Za’anin markets his tomatoes abroad through an Israeli export company. Because of delays at Karni Crossing, his tomatoes lose their quality and are rejected, forcing him to sell them in Gaza at lower prices.

* Jamal Nasser is a resident of Tulkarm who runs a small business in Gaza. He obtained a permit to enter the Gaza Strip, but when he and his son went to the Erez checkpoint, soldiers informed him that a closure had been imposed and he would have to turn around and go home.

* During the last four years, Israel has demolished homes in the Occupied Territories on an unprecedented scale: House demolition for alleged “military need,” demolition of houses built without permits, and the demolition of houses as punishment. They all have one result - tens of thousands of people, most of them children, made homeless.

* Almost 9,000 Palestinians are being held in prisons inside Israel, in violation of international humanitarian law. In hundreds of cases, Israel forbids adult relatives to visit, so it is left to children under 16 to maintain the family contact.

Bloggvänsterinitiativ

Magnus Ahlkvist håller på med en bloggportal för vänsterbloggar. Bloggare som är med i väsnterpartiet, Ung Vänster eller Vänsterns studentförbund uppmanas registrera sina bloggar.

Krig och propaganda

I morse hade DN på nätet en notis som skrek ut att USA dödat ”26 extremister”. Allvarligt. 26 ”extremister”. Vad det nu ska betyda. Var de extremt måna om att USA skulle lämna landet, extremt religiösa, extremt döda? Samma notis om 26 döda ”extremister” lär ju ha stått i tusentals tidningar runt om i Västvärlden. Det är nämligen så det fungerar: pressmeddelanden från USA:s militärkommandon blir till nyhetsbyråstoff. Propagandalögner från en krigförande ockupationsmakt får därmed ett försprång. Nu är i alla fall DN-notisen på nätet uppdaterad. Ögonvittnesskildringar på plats och på sjukhus i området talar om civila offer.

Standardprocedur här alltså. Massaker på civila. Den amerikanska militären går snabbt ut med något helt annat. Västerländska medier rapporterar detta rakt av. Så småningom – i det här fallet gick det ovanligt fort – kommer det eventuellt faktiska uppgifter från händelsen, som antyder massdödande av civila. I bästa fall slutar det hela med att en del läsare får bilden av ännu en heroisk amerikansk insats och en del en bild av kaos och förvirring och ”uppgifterna går isär”. En lyckad insats i operation Befästa Världsbild – inte gemensamt planerad men de facto gemensamt genomförd av USA:s militär och vänsterländska nyhetsförmedlare.

I en läsvärd text på salon.com gör Glenn Greenwald en genomgång av en annan ”incident”, där amerikansk press okritiskt rapporterar om oskadliggörandet av ett antal ”al Qaida-krigare”, helt baserat på militärens presskommuniké. Den karaktäristik han gör av den amerikanska utrikesjournalistiken av idag, är tyvärr tillämplig också på det mesta som vi får oss till livs här i Sverige.

[S]o much of our press corps are slothful, stupid, and corrupt, and -- as this BBC article demonstrates, though it is only illustrative -- their willingness, their eagerness, to have their “reporting” consist of unexamined government claims makes so much of what they do worthless, except as deceitful and truly destructive propaganda.

Läs hela!