Kontinentalt

Det finns en Robert Nyberg-teckning från 1993 eller däromkring, om ”tio skäl att gå med i EG”. En ruta heter ”Gränslöst samarbete!” och det står ett gäng arga poliser i uniformer från olika länder. En petar med batongen på en svartskalle på en bänk och säger ”E’RU E’ROPE E’RU’RE?”.

Det var den första bilden som kom upp i huvudet när jag läste det här.

Det är inte direkt första gången något som vi på nej-sidan varnade för – och som konsekvent kallades ”orealistiskt”, ”skrämseltaktik”, ”konspiratoriskt” – rullar åt exakt det hållet och långt, långt vidare. Det beror inte på att vi besatt någon exceptionell förmåga att se in i framtiden, utan på att allt det där – överstatlig centralisering, marknadsfundamentalism, militarisering, yttre och inre repressionssamhörighet – redan fanns som uppenbar riktning i traktaten. Nu ska den utvecklingen stensättas ytterligare med en konstitution som inte ska kallas för konstitution. Den här gången vill den politiska och ekonomiska eliten i armkrok förvägra det svenska folket folkomröstningsmöjligheten. Det är verkligen skandalöst.


PS. De kanske lika gärna kan ha likadana uniformer också. Vi vet ju att det ”stärker vi-känslan”.

Qaisar Mahmood: Small, medium eller large

Qaisar Mahmood, som var sekreterare i den integrationspolitiska kommittén har nu kommit ut med en bok: Small, medium eller large – vägval för ett hållbart mångfaldssamhälle. Den presenterar funderingar kring myndighetsarbetet och målformuleringarna för den statliga politiken.

Jag var med i ett panelsamtal kring ett utkast till boken i somras i Almedalen. Tycker att det finns en del att invända mot och diskutera vidare. Men framför allt är det ett mycket välkommet debattinlägg som förordar ett avgörande perspektivskifte i integrationsdebatten – bort från en invandrarfråga till en fråga som rör hur det svenska samhället ska se ut för alla som lever och verkar i Sverige.

Den borgerliga regeringen lade för övrigt ned integrationsutredningen – en parlamentarisk kommitté – strax efter sitt tillträde. Istället för att låta den presentera sitt förslag och ta en debatt om resultatet. En del av det som skulle ha kunnat bli en utgångspunkt för samhällsdebatt återfinns nu i Mahmoods bok. Skaffa den.

Enn Kokk om eld och rötter

Enn Kokk skriver ett mycket intressant inlägg om utvecklingen i det socialdemokratiska partiet, och kommenterar också hastigt dagens märkliga vi-vill-självmant-dränka-oss-i-det-resignationens-träsk-som-vi-tror-kallas-”mitten”-artikel på DN Debatt. Läs!

Historia som samtidsspegel

Åsa Linderborg skriver på Aftonbladets kulturredaktions blogg om en historieskrivning i tiden, med anledning av en nätt minibok om Napoleonkrigen:

Tyvärr är detta nog bara den första boken i en hel serie om underbara krig i världshistorien, de som det i dag är helt ofarligt att skriva om och romantisera kring. Vi kan vara säkra på att det dröjer innan julklappshandeln drabbas av pop-up-böcker om Afghanistan och Irak.

Här.

Historia

Idag har det rapporterats att regeringen vill göra historia till kärnämne i skolan. Ett bra beslut, som vänsterpartiet länge ensamt arbetat för. En allsidig och fördjupande historieundervisning i skolan är mycket viktig, för att vi som samhällsmedborgare bättre ska kunna förstå och gripa in i vår samtid. Det gäller alla som går i skolan. En annorlunda syn på historiekunskaper och historisk förståelse, kan innebära att man istället inrättar statliga historieskrivningsmyndigheter för att genom dekret tillrättalägga historien i dagspolitiska syften.

Kalle Larsson påminner om en skojig debatt i ämnet 1999. Replikväxlingen med folkpartiets representant går inte av för hackor.

Läs, och läs vidare.

Kostnadseffektivitet

Ekot rapporterar om att fritidsgårdar läggs ned, trots allmän enighet om att ”ungdomar är framtiden” och att till exempel ungdomsvåldet ska förebyggas:

Sedan början av 90-talet har drygt 200 fritidsgårdar lagts ner i Sverige, enligt Sveriges Kommuner och Landsting. Även om de största nedskärningarna gjordes under 90-talet, har utvecklingen fortsatt även under 2000-talet, trots att antalet tonåringar har ökat kraftigt.

Samtidigt som de ekonomiska resurserna vuxit, så har det inte funnits ekonomiskt utrymme till centrala välfärdsfunktioner. Den ”privata konsumtionen” har vuxit istället – vilket i praktiken innebär en mycket ojämn fördelning av de gemensamt producerade resurserna. Med usla samhällsekonomiska prioriteringar som följd. Nu när de ekonomiska hjulen rullar snabbare än på länge, då kläms det åt – sådant som fritidsgårdar får man dra in på. Fastän de flesta kan begripa att det leder till stora samhälleliga kostnader längre fram.

Det är korkat och kontracivilisatoriskt. Det är med andra ord marknadsfundamentalismens seger över förnuftet.

Denna helt centrala utvecklingstendens i flertalet västerländska ekonomier – Sverige inte undantaget – måste diskuteras och vändas. Ska vi diskutera ett alternativ till dagens högerregering är det precis en annan utveckling på det här området som måste vara en av de huvudsakliga utgångspunkterna.

Jag klipper in ett längre stycke från vänsterpartiets rapport Ekonomisk politik för välfärd och jämlikhet nedan. Ta dig en liten stund att läsa. Det kan tjäna som en direkt kommentar till fritidsgårdsproblematiken.

Uppdatering: Nyamko Sabuni meddelar att hon tycker att kommunerna borde fixa fritidsgårdar. Samtidigt går hennes allianskamrater i mängder av kommuner in för skattesänkningar, och hennes egen regering har beslutat att minska överföringen till kommuner och landsting med sammanlagt ca tio miljarder 2009 och 2010, genom en frysning i det kommunala utjämningssystemet. Tjena.

- - - - - - - - - -
Om inte resurserna till den offentliga sektorn – som just tillhandahåller centrala tjänster i välfärdssamhället – i allmänhet, och antalet anställda i denna sektor i synnerhet, växer, så påtvingas en tillbakarullning av verksamheter som är viktiga för ett utvecklat och utvecklande samhälle. De äldres möjligheter att få stöd till mer än det nödvändigaste ”rationaliseras” bort. Skolbibliotek och fritidsledare anses vara för mycket av en lyx och försvinner från många skolor. Samlingslokaler blir färre och dyrare, istället för att erbjudas som självklar samhällsservice till medborgarna. Exemplen kan mångfaldigas.

Vi hamnar som samhälle i den besynnerliga situationen att vi anses ha blivit alltför rika för att gemensamt ordna konsumtionen av sådant som vi behöver och vill ha!

Det är dock just denna besynnerliga situation vi befinner oss i, vad den ekonomisk-politiska samhällsdebatten beträffar. Det är också dessa utgångspunkter som slår igenom i resonemang om den svenska ekonomins utveckling; resonemang som både den tidigare, socialdemokratiska och den nuvarande högerregeringen hållit sig med. Det gäller exempelvis synen på den offentliga konsumtionens och produktionens andel, som antas och planeras sjunka successivt, när det borde vara tvärtom.

[…]

Som framgår av figur 9 [se längst ned i posten], så ökade den offentliga sektorns andel av BNP från andra världskrigets slut fram till början av åttiotalet. Detta innebar en uppbyggnad av den samhälleliga välfärden och stora framsteg i levnadsförhållande. Samtidigt minskade klyftorna i samhället. Därefter har den offentliga sektorns tillväxt planat ut. Den andel av samhällets samlade (växande) resurser som går till offentlig konsumtion har därefter till och med trendmässigt sjunkit. Om vi hade använt lika stor del av våra resurser gemensamt idag, som 1981, hade det funnits ungefär 250 miljarder mer till den offentliga sektorn. Resurser som används på det sättet får en annan fördelningsprofil, än pengar som går till skattesänkningar och blir till lyxbåtar och fastigheter ägda av ett rikt skikt i samhället.

[…]

Förstärkningen av välfärdssektorn behöver gå utöver det nödvändigaste. Vi vill se en utveckling där lärartätheten i skolorna är högre än den varit förut, där det finns tid för förebyggande arbete och inte bara vård i efterhand, och där alla som blir gamla kan känna en trygghet i att de kommer få all hjälp de behöver. Ett modernt välfärdssamhälle behöver fler arbetstimmar i biblioteken, på fritidsgårdarna, i föreningslivet, i folkbildningen, i kulturverksamheterna och i public service-företagen.

Att bygga ut den skattefinansierade välfärden handlar om att investera långsiktigt för att stärka produktionsförmågan och höja levnadsstandarden. Generellt sett förmår inte privatkapitalet att på allvar höja blicken från, i bästa fall, de närmaste årens resultatrapporter, vilket resulterar i att många samhällsekonomiskt betydelsefulla verksamheter blir eftersatta.

Genom att skattefinansiera välfärdstjänsterna kan de fördelas efter behov, så att så få som möjligt ”underkonsumerar” till exempel vård eller utbildning. Starka samhällen, där insikten om att alla människor på samma gång är ömtåliga och har en väldig potential är vägledande, förutsätter ett heltäckande välfärdssystem där varje människas kunskaper och arbetsförmåga bidrar till samhällets välstånd.

Brink i SvD

Missa inte intervjun med Josefin Brink i SvD idag. Tydligt och engagerat:

... anställ 150 000 fler i offentlig sektor de närmaste åren, till en kostnad av 30 miljarder kronor.

– Det svarar mot reella behov. Vad är det för fel att använda de jättestora överskotten i ekonomin till att anställa personer i den kommunala hemtjänsten, i barnomsorgen och i skolan?

Den som vill läsa mer i detalj om vänsterpartiets ekonomiska politik i allmänhet och jobbsatsningen i synnerhet, kan kolla in vänsterpartiets budgetmotion. I kapitel 6 diskuteras jobbsatsningen mer i detalj.

Företagsamhet

[Härifrån, via Erik Berg]

Andrafiering, avhumanisering, terrorisering

Storbritanniens vice biståndsminister Shahid Malik, som varit i USA för att delta på möten om terrorism och terrorbekämpning i USA, kvarhölls i 40 minuter på flygplatsen, uppenbart för att han är muslim. Bara en liten, liten indikation på en stor, stor process där historien rullas baklänges. Där helt andra reaktioner vattnas och gror, än Shahid Maliks uttalande om att det amerikanska systemet ”inte inger förtroende”.


- - - - - - - - - -

But you see, here in America the attitude that is fed to us is that outside of America there live lesser people. “Fuck them, let them fend for themselves." No, Fuck you, they are you. No matter how much you want to dye your hair blonde and put fake eyes in, or follow an anorexic standard of beauty, or no matter how many diamonds you buy from people who exploit your own brutally to get them, no matter what kind of car you drive or what kind of fancy clothes you put on, you will never be them. They're always gonna look at you as nothing but a little monkey.

Immortal Technique, The Poverty of Philosophy

- - - - - - - - - -

”Titta en neger!” Det var en yttre stimulus som snärtade till mig i förbigående. Jag antydde ett leende.

”Titta en neger!” Onekligen sant. Det roade mig.

”Titta en neger!” Snaran började långsamt dras åt. Jag visade öppet hur road jag var.

”Mamma, titta på negern, jag är rädd!” Rädd! Rädd! Nu började man alltså bli rädd för mig. Jag ville skratta mig halvt fördärvad, men kunde inte.

Skrattet fastnade i halsen, eftersom jag redan visste att det fanns sägner, historier, historien och framför allt historiciteten, som jag kommit till insikt om genom Jaspers. Mitt kroppsschema, som nu attackerades från alla håll, föll sönder och ersattes av ett rasschema baserat på hudfärg. […] Jag var på en och samma gång ansvarig för min kropp, ansvarig för min ras, för mina förfäder. Jag riktade en objektiv blick mot mig själv, upptäckte min svärta, mina etniska särdrag – och möttes av ett öronbedövande larm om kannibalism, mental efterblivenhet, fetischism, rasdefekter, slavskepp och framför allt, framför allt: ”Y a bon banania”.

Franz Fanon, Svart hud, vita masker, (Daidalos, s. 109)

Hipp eller hopp?

Tja… jag vet inte. Är det inte så att metaberättelsen i den här artikeln, liksom en hel del andra mediediskussioner om ”fenomenet” bloggar utgår från en väldig närsynthet när det gäller form? Alltså, frågan om ”bloggars betydelse i opinionsbildningen”, är ungefär lika ”bred” som frågan om ”böckers betydelse i opinionsbildningen” eller, säg, ”är det roligt att läsa en tidning?” Formen är förstås inte oviktig – att det går att publicera snabbt och billigt, samt att texter naturligt kan kopplas till varandra och till andra källor påverkar det sätt som bloggar fungerar på. Liksom det faktum att internetvanor och mediekonsumtionsmönster naturligtvis är klass- och könsbundna. Men de ansatserna saknas ofta i analyser av ”fenomenet” politisk blogg.

Det känns också lite som att många – både mediekommentatorer och bloggare – egentligen bollar åsikter mot sina egna överdrivna föreställningar. Jag startade till exempel min blogg i ren frustration och just för att nå en mindre krets av politiskt engagerade på vänsterkanten. Sedan har det visat sig att betydligt fler läser och det är jag förstås väldigt glad för. Om mitt mål med bloggandet hade varit att revolutionera medielandskapet, bli mycket rik eller uppnå personligt världsherravälde, hade jag också tyckt att jag tokfloppat. Nu är jag mest ständigt irriterad över att jag inte hinner skriva oftare.


PS. Läs också en rolig kommentar på Badlands Hyena.

Kommunal reser sig

Det är surrealistiskt att höra Fredrik Reinfeldt tala om de kvinnor som arbetar i offentlig sektor och som han har mött under sina aderton besök till detta tidigare Terra Incognita. På punkt efter punkt är de problem som Reinfeldt upptäckt och börjat tala om med huvudet några lagt på sned, sådana som högerns politik försvårar en lösning av – det blir mindre av resurser till kommuner och landsting vilket på ett handfast sätt än mer pressar personalintensiva vård- och omsorgsyrken, den långsiktiga finansieringen av välfärden hotas av kraftiga skattesänkningar, privatiseringar och avknoppningar skapar försämrade arbetsvillkor och vinstkrav på ytterligare bekostnad av redan låga löner, regeringens politik vidgar löneklyftorna till förfång för just lågavlönade kvinnor varav många (om än långt ifrån alla) finns inom den kommunala sektorn, regeringen har avvisat en förstärkt rätt till heltid.

Men regeringspolitiken är inte den enda kraften på banan. De som finns på arbetsplatserna strävar själva i andra riktningar. Ett problem i det arbetet är att centralorganisationen Kommunal – Sveriges största fackförbund – länge kan tyckas ha varit ganska tyst och försiktig; och lite stukad efter den stora strejken 2003 som mobiliserade medlemmarna och fick ett starkt folkligt stöd, men av olika skäl slutade rätt beigt.

Nåväl. Ylva Thörns debattartikel i DN är intressant och glädjande av flera skäl. Dels för att den på ett förtjänstfullt sätt går igenom den borgerliga politiken och punkterar Reinfeldts prat – det kommer att behövas mycket tjat för att stå emot den moderata pr-apparaten. Dels för att artikeln är en indikation på att det händer saker i Kommunal – politiskt och organisatoriskt.

Kommunalarnas erfarenheter är rika och viktiga, men så ofta förbisedda eller behandlade med klapp på huvudet. Om de själva kliver ut på banan och upptäcker sin kraft, blir Sverige lite bättre.

Läs alltså artikeln.

Läs också två bra kommentarer. Josefin Brink kort: Äntligen! Peter Gustavsson lite längre: Jätten vaknar.

Olja och våld

Bilden via Pierre Gilly som resonerar om oljetillgångar och USA:s oro för stbilitet i Mellanöstern.

Inte kompetens. Men kanske något nytt.

Moderaten Elwe Nilsson, en, om tautologin tillåtes, kompetent man i sina bästa år, känd för en bredare allmänhet för att ha lett den djupt korrupta och för betydande delar av SL-styrelsen mörkade utförsäljningen av tunnelbanans drift till Connex, ett brott mot aktiebolagslagen han fälldes för i tings- och hovrätten (”det skulle aldrig falla mig in att förankra affärsmässigt viktiga beslut hos mina politiska motståndare”), och för att tillsammans med närstående grabbar ha åkt på av SL betalda lyxresor till olika platser, bland annat till Paris för att några affärsbekanta skulle ”få en chans att träffa Elwe en sista gång”, förklarar i SvD hur han ser på detta med eventuellt fler kvinnor på ledande poster i moderaterna:

Det är viktigt att lyfta fram kvinnor, men det får inte gå ut över kompetensen. De kan tillföra något nytt.

Marionett får ett ryck

Afghanistans ”president”, vars inflytande i princip inskränker sig till den egna Armani-garderoben, föreslår ockupationsmakten att försöka döda något färre civila afghaner.


Inget svenskt stöd till USA:s koloniala äventyr i Afghanistan – ta hem trupperna!

Socialistiskt Forum Botkyrka, 27/10

[Programmet här]

Enstämmigt

Det grandiosa PR-spektakel som kallas ”moderat förnyelse” fortgår och Aron Etzler skriver på sin blogg om det oroväckande faktum att Reinfeldt är bäst i Sverige just nu:

Att på en gång vara så skicklig och skändlig kräver sin man. Just nu är Reinfeldt bäst i Sverige i sin genre.

Men det räcker – än så länge – inte för att lyfta opinionen. Också om detta skrev Etzler mycket bra i Flamman i torsdags. Läs!

Dock! Moderaterna må för tillfället vara geniala på att paketera högerpolitik i sövande pastellaktiga färger. Men för att göra upp med traditionen av smärtsamt usla försök till politisk musik behöver partiet en kulturrevolutionerande Herkules. Läs och hör.

Nya jobb
Och bättre barnomsorg
Vi får hopp
Tack vare Anders Borg

Frihet

USA:s regering förbereder sig för att förverkliga bland annat alla kubaners innersta drömmar:

USA håller på att bygga upp ett stort flyktingläger på Guantanamobasen på Kuba för att kunna ta hand om tiotusentals eventuella flyktingar från närområdet.

I sitt tal riktade Bush också en kejserlig uppmaning till övriga världen att enas i Kubafrågan:

And now is the time for the world to put aside its differences and prepare for Cuban's transition to a future of freedom and progress and promise.

De obetydliga avfällingnationer som splittrar en annars enig världsopinion – bestående av USA, Israel, Marshallöarna och Palau – och som för femtonde gången i rad röstade för ett fördömande av USA:s illegala blockad mot Kuba, listas nedan. De måste isoleras!

In favour: Afghanistan, Albania, Algeria, Andorra, Angola, Antigua and Barbuda, Argentina, Armenia, Australia, Austria, Azerbaijan, Bahamas, Bahrain, Bangladesh, Barbados, Belarus, Belgium, Belize, Benin, Bhutan, Bolivia, Bosnia and Herzegovina, Botswana, Brazil, Brunei Darussalam, Bulgaria, Burkina Faso, Burundi, Cambodia, Cameroon, Canada, Cape Verde, Central African Republic, Chad, Chile, China, Colombia, Comoros, Congo, Costa Rica, Croatia, Cuba, Cyprus, Czech Republic, Democratic People’s Republic of Korea, Democratic Republic of the Congo, Denmark, Djibouti, Dominica, Dominican Republic, Ecuador, Egypt, Equatorial Guinea, Eritrea, Estonia, Ethiopia, Fiji, Finland, France, Gabon, Gambia, Georgia, Germany, Ghana, Greece, Grenada, Guatemala, Guinea, Guinea-Bissau, Guyana, Haiti, Honduras, Hungary, Iceland, India, Indonesia, Iran, Ireland, Italy, Jamaica, Japan, Jordan, Kazakhstan, Kenya, Kiribati, Kuwait, Kyrgyzstan, Lao People’s Democratic Republic, Latvia, Lebanon, Lesotho, Liberia, Libya, Liechtenstein, Lithuania, Luxembourg, Madagascar, Malawi, Malaysia, Maldives, Mali, Malta, Mauritania, Mauritius, Mexico, Moldova, Monaco, Mongolia, Montenegro, Morocco, Mozambique, Myanmar, Namibia, Nauru, Nepal, Netherlands, New Zealand, Niger, Nigeria, Norway, Oman, Pakistan, Panama, Papua New Guinea, Paraguay, Peru, Philippines, Poland, Portugal, Qatar, Republic of Korea, Romania, Russian Federation, Rwanda, Saint Kitts and Nevis, Saint Lucia, Saint Vincent and the Grenadines, Samoa, San Marino, Sao Tome and Principe, Saudi Arabia, Senegal, Serbia, Seychelles, Sierra Leone, Singapore, Slovakia, Slovenia, Solomon Islands, Somalia, South Africa, Spain, Sri Lanka, Sudan, Suriname, Swaziland, Sweden, Switzerland, Syria, Tajikistan, Thailand, The former Yugoslav Republic of Macedonia, Timor-Leste, Togo, Tonga, Trinidad and Tobago, Tunisia, Turkey, Turkmenistan, Tuvalu, Uganda, Ukraine, United Arab Emirates, United Kingdom, United Republic of Tanzania, Uruguay, Uzbekistan, Vanuatu, Venezuela, Viet Nam, Yemen, Zambia, Zimbabwe.

Sydafrika då – Israel nu

Om en vecka, torsdagen den 1 november
Café Edenborg, Stora Nygatan 35, Gamla Stan
kl. 19:30-22:00

Bertil Högberg, Afrikagrupperna (f.d. Isolera Sydafrika Kommittén, ISAK) och Ammar Makboul, aktiv i Palestinarörelsen, diskuterar hur erfarenheterna från såväl den svenska som internationella bojkottrörelsen mot apartheidregimen i Sydafrika kan bidra till fungerande strategier för dagens bojkottarbete mot Israel. (Moderator: Anna Wester)

Arrangörer: Palestinagrupperna Stockholm

Alla ska med

Den amerikanska regeringens "terror watch list" innehåller nu 775.000 namn och rusar vidare mot miljonstrecket. Det är förstås oroväckande att många svartmuskiga människor ännu inte finns med på listan.

O, the irony

Ahmed Agiza och Muhammad Alzeri kidnappades i Sverige, av amerikanska agenter, med svenska myndigheters goda minne och benägna stöd, utan redovisning av konkreta anklagelser, kränktes grovt, bands och utvisades, i strid med Sverige internationella åtaganden, till tortyr i Egypten. Sverige har fällts för detta av FN:s tortyrkommitté.

Nu har migrationsverket beslutat att Ahmed Agiza inte får uppehållstillstånd i Sverige – samma besked som Muhammad Alzeri tidigare fått – med den helt historiskt vanvettiga motiveringen att han inte skulle kunna utnyttja sitt uppehållstånd, eftersom han sitter i fängsligt förvar i Egypten, dit Sverige alltså skändligen skickat honom för tortyr, och där han dömts till 25 års fängelse (senare sänkt till 15 år) av en summarisk militärdomstol.

Migrationsverket kan inte kommentera beslutet, av sekretesskäl.

Det är rent ut sagt så jävla äckligt.


PS. Idag har svenska FN-förbundet gjort en Kissinger och i en surrealistisk aktion delat ut utmärkelsen ”årets FN-vän” till den notoriskt bombglade Birgitta Ohlsson. (Se också Hans Lindes kommentar). Kanske kan hon nu passa på att göra något annat än att propagera för folkrättens praktiska och principiella nedmontering, genom att trycka på sin egen regering att ta ansvar i enlighet med de grundläggande avtal som Sverige undertecknat, inom ramen för FN-systemet.

Muhammad kommer inte hem – och du får aldrig höra historien berättad i svenska medier

Jag orkar inte skriva – bara läs!

- - - - -
Det har varit huvudsakligen tyst i svenska medier om den israeliska våldsapparatens massiva angrepp inne i Ketziotfängelset i Negevöknen i måndags. Såg en liten notis undanskymt i SvD idag. En avdelning stormades med tårgas, chockgranater, gummimantlade kulor och andra ”icke-dödliga” vapen. En tidig rapport här. Två västmedier som huvudsakligen utgår från israeliska arméns systematiserade lögner här och här.

Kriget för terrorismen

Det här är Ali Hamed. Han dödades i en amerikansk räd i staden Najaf. I svenska medier får vi aldrig se sådana bilder. Det kan vara stötande att se hur en rasistisk ockupation ser ut. Därför får vi istället se bilder på Condoleezza Rice, när hon står på presskonferenser och talar bekymrat om hoten från terrorismen.

Terrorismen är mycket riktigt ett stort hot mot människor i delar i världen. Till exempel i Irak. Där kan bostadsområden plötsligt angripas på natten. Som i Sadr City. Barnet på bilden är en av dem som dödades i en attack i söndags. USA:s krigsmakt meddelade att man dödat 49 ”kriminella”, genom att flygbomba i stadsmiljö. Eftersom barnet levde i ett land befolkat av många araber, räknas det, i svenska medier, inte som terror.

I Tikrit bombade USA i söndags ett bostadsområde och dödade 16 människor, skadade 14. Och utanför Samara dödades 16 människor när amerikanskt flyg bombade en by. Enligt USA:s militära talesmän jagades några män som innan dess hävdas ha försökt plantera en vägbomb – enligt nya internationella lagar får man som bekant jaga misstänkta med stridsflyg, om de skulle vara, eller se ut som, araber. Enligt irakisk polis och byborna var de män, vilka ockupationsstyrkorna anger ”chose to go into a house with civilians to hide”, bönder som var ute och vattnade sina fält och som flydde tillbaka till sina egna hem. Följaktligen bombades dessa hem.

Den amerikanska militären har inga planer på att sluta använda stridsflyg mot civila, men skickar kondoleanser till familjerna. Det är det som kallas den västerländska livsstilen.

Terrorns systematik

'We were in a weapons carrier when this guy, around 25, passed by in the street and, just like that, for no reason – he didn't throw a stone, did nothing – bang, a bullet in the stomach, he shot him in the stomach and the guy is dying on the pavement and we keep going, apathetic. No one gave him a second look,'

Israeliska soldater berättar i djupintervjuer om återkommande övergrepp mot palestinier, under 1990-talet. Några utdrag finns i en artikel i Guardian. Det är vämjeligt. Gnager i en långt efteråt. Men egentligen är det inte nytt. Upprätthållandet av det koloniala förtrycket kräver rasism och avhumanisering.

En av soldaterna berättar hur en nyanländ överordnad sätter sin prägel genom att gå fram till en fyraårig pojke framför sina soldater:

'He grabbed the boy. I am a degenerate if I am not telling you the truth. He broke his hand here at the wrist, broke his leg here. And started to stomp on his stomach, three times, and left. We are all there, jaws dropping, looking at him in shock... 'The next day I go out with him on another patrol, and the soldiers are already starting to do the same thing."

[Guardian-artikeln]

Democracy is coming, to the USA

Den politiska demokratin förutsätter att man både kan hantera enighet och oenighet. I den främsta, mest… bombastiska, av demokratierna ser man till att undanröja motsättningarna mellan kandidaterna och därmed valmöjligheterna för väljarna, kring de mer perifera övervägandena, som till exempel huruvida det är tillrådligt med överlagt massmord för säkrad oljekontroll, så att valkampanjen istället kan gå till botten med de verkligt viktiga frågeställningarna.

Thank you for the music, the songs I’m singing. Thanks for all the joy they’re bringing

På tjärhovslan.se:

Allt sedan Carl Bildt tillsammans med en blodtörstig press gick in i studion för att sjunga in Fyra bugg och en Coca Cola så har vi dragit öronen åt oss varje gång Erik Zsiga försöker lansera en ny Franco Sinatra.

Min bedömning är att du bör läsa det här och lyssna på låtarna.

Ida Gabrielsson har en kortfattad kommentar inspirerad av Mufs kampanjlåt. Nisse Sandqvist berättar hur det är egentligen. Missa inte Lazze Ohlys: Dans och Klasskamp i Parken (mp3).

Ekonomisk politik för välfärd och jämlikhet

Jag har missat att tipsa om detta. Vänsterpartiets projektgrupp för den ekonomiska politiken presenterade för ett tag sedan en rapport som jag tror är väl värd att läsa. Rapporten beskriver dels en av vänsterpartiets förslag för en välfärdsoffensiv och tar samtidigt kritiskt upp den nuvarande ekonomisk-politiska debatten och de gällanden ramverken för den ekonomiska politiken. Det ger ett annat perspektiv på samhällsekonomin än den som vi alla dagligen får stå ut med i nyhetsrapporteringen och som tas för givet av samhällseliterna. Skriv ut och läs!

Ett hus i Hebron

Anna Wester skriver om helvetet i Hebron, där sionistiska extremister i de illegala ”bosättningarna” regelmässigt trakasserar och våldför sig på den palestinska befolkningen, med endast sporadiska och halvhjärtade reaktioner från israelisk polis och militär (tidigare bloggade och länkade exempel här, här och här).

Det exempel Wester tar upp är typiskt för den fortgående koloniala processen i Israel. Här handlar det om att extremisterna, till och med i strid mot israeliska myndigheters order, för en tid sedan helt sonika tagit över ett stort hus, eller som Haaretz påpekade, snarare ett kvarter. Även om det finns en israelisk evakueringsorder så händer ingenting. Ockupanterna har renoverat stället och nu också kopplat in det till elnätet. På så sätt skapas dagligen ”facts on the ground”. Detta sker parallellt med ständiga husdemoleringar i palestinska områden – ofta motiverade med att trångboende palestinier saknat tillstånd för tillbyggnad; tillstånd som i verkligheten är omöjliga att utverka genom den utstuderat nedbrytande byråkratin.

Till saken hör att huset i Hebron befinner sig på en höjd. Den har strategisk betydelse. Den som åker genom det palestinska landskapet kan snabbt konstatera att Israel genom ”bosättningar” dominerar just höjderna överallt. Med bosättningarna följer strategiskt utlagda Apartheid’-vägar som skär sönder kommunikationerna mellan palestinska samhällen, och skyddande posteringar som utvidgar, understödjer, konsoliderar ockupationen. Genom ett myller av dagliga händelser kramas livet ur det palestinska folket.

Detta är ett brott som kräver vårt ställningstagande, påkallar vår solidaritet med de utsatta.


Läs hela Anna Westers inlägg!

Lite historia

På bilden muraren Lars Werner, sedermera partiledare i VPK 1975-1993. Från en valfilm för tv, gjord av Sveriges Kommunistiska Parti 1958. Bloggen Röda Raketer refererar innehållet via en broschyr om filmen: Därför kommunist.

Ungdomsvåldet som den "goda fienden"

Kors i taket - en liberal och därtill intelligent ledare i Expressen! Johannes Forssbergs text är kärnfull, riktig och angelägen. Läs och begrunda!

Pilgrimsresa

Sakine Madon – verklighetsoberoende ”liberal” – gör fan(t)a(s)tiska observationer om den amerikanska modellen vid sin ankomst till Washington:

Det har gatt nagra dagar sedan jag kom till DC. Det ar verkligen intressant hur saker och ting fungerar. Overallt manniskor med olika bakgrund som arbetar tillsammans. Jag pratade med en man fran deras motsvarighet till migrationsverk som namnde det sjalvklara: ”well...people do not come here for welfare shopping”.

Well, I guess not. USA:s ockupation av Irak har till exempel tagit livet av över en miljon potentiellt välfärdsshoppande människor, gjort runt 2 miljoner till internflyktingar och drivit ungefär 2 miljoner ytterligare ut ur landet. Av dessa hade 466 personer fått asyl i USA i februari och antalet beräknades kunna uppgå till sju tusen så småningom.

Mexikanska fackföreningar som tillsammans med kollegor i USA följer situationen för mexikanska arbetare i Washington kan för övrigt understryka hur fint det kan vara när människor med olika bakgrund arbetar tillsammans:

Wages of warehouse and field workers have fallen below poverty levels […] Workers face high exposure to dangerous chemicals, safety hazards, and unsanitary conditions in fields and warehouses.

Och här är en annan aspekt av hur bristen på välfärdsshopping kan öka integrationen och minska diskrimineringen. Diagrammet visar löner i USA 2004, för olika grupper, i procent av lönerna för vita män. (Källa)


Det känns tryggt att vi har beresta "liberaler" som kommer att kämpa för mer av den amerikanska modellen och faktiskt redan nått vissa framgångar.

Överheten konstituerar sig

Europas politiska eliter kunde i natt skåla i champagne för att hylla sin egen pyramidala oförskämdhet. De presterar nu, efter en meningslös ”tankepaus” ovanför folkens huvuden, en i allt väsentlig identisk konstitution för Europas förenta stater, som den av Frankrikes och Hollands folk avvisade.

Det är inte direkt överraskande att de europeiska regeringarna kan komma överens. De – socialdemokrater och konservativa – delar en gemensam marknadsliberal världsbild och ett gemensamt intresse av en politisk sfär dit organiserade medborgarintressen har litet eller inget tillträde. Så blir det, bland annat, när arbetarrörelsen varit på reträtt och de folkligt grundade europeiska politiska partierna i Europa löst upp banden med den och med sina medlemmar.

Det nya konstitutionsförslaget (kallat ”reformfördrag”) traskar vidare i EU-maskineriets färdriktning. Det innebär i korthet fortsatt

- institutionalisering av marknadsfundamentalismen
- centralisering av makt till överstatliga organ med bristande demokratisk legitimitet
- militarisering av den europeiska unionen, för att den bättre ska kunna agera hjälpreda åt USA

Nu krävs ett arbete för att få till stånd folkomröstningar om konstitutionen. Det är ett självklart krav, som stöds av en överväldigande majoritet av det svenska folket, liksom folken i andra länder. Folkomröstningar är inget som ska okynnesanvändas. Antagandet av en samlad europeisk grundlag som överordnas nationella grundlagarna och befäster ett nytt statsbygge ovanifrån, torde dock utgöra ett skolboksexempel på fråga som just skall hanteras med en folkomröstning.


Läs mer:

- Vänsterpartiet har låtit riksdagens utredningstjänst gå igenom de områden där beslutsmakt försvinner till EU. Rapporten här. Vänsterpartiets folkomröstningsmotion kan du läsa här.
- Jonas Sjöstedt går igenom det nya konstitutionsförslag.
- Från bloggen: Statsbygge från takterass.
- Från bloggen: Ska Sveriges ekonomiska politik avgöras i EU?

- - - - - - - - - -
UPPDATERING: Ett antal goda inlägg i ämnet

* Aron Etzler: Lyckad nedfrysning av folkviljan
* Josefin Brink: Antidemokratins triumf
* Jinge: EUs nya konstitutionsfiasko
* Anders Svensson: Föraktet för demokrati
* Peter Gustavsson: Reinfeldt – ge oss en folkomröstning!
* Foto-Lasse: Fegisar vill inte höra folkets röst


Kolla också gårdagens artikel av Jens Holm och Eva-Britt Svensson i SvD.

Det svider i hjärtat

Ska vara med på detta på fredag, biografen Zita. Vore kul om inte publiken a priori består av folk med imamer på loftet:

DET SVIDER I HJÄRTAT
av Oscar Hedin, Sverige 2007, 75 minuter

I samband med att filmen har premiär arrangerar Laika Film & Television AB, Re:Orient i samarbete med Folkets Bio två seminarium med rubriken: VAD FÅR EN SVENSK UNG MAN ATT VILJA BLI MARTYR?

Fre 19 okt 19.00:
Medverkande: regissören Oscar Hedin, Magnus Norell Terroristforskare vid FOI och Ali Esbati vänsterdebattör samt Mirvat Zaaroura, syster till Hassan som dog i Tjetjenien. Samtalsledare: Per Wirtén chefred. Arena.

Sön 21 okt 14.30:
Medverkande: regissören Oscar Hedin, s-kvinnors Nalin Pekgul och poeten/skribenten Mohamed Omar. Samtalsledare: Johar Bendjelloul, Kulturnyheterna SVT.

Pris: 100 kr

Djävulen trippar vidare

Josefin Brink utvecklar djävulstemat.

Mellanösterns enda demokrati – snart ännu mer demokratiskt

Ett förslag om möjligheten att upphäva människors medborgarskap, efter anförande av hemliga bevis från säkerhetstjänstens sida, och i den anklagades frånvaro, har passerat en första läsning i Knesset.

Diaboliad

Häromdagen skrev jag ett blogginlägg i syfte att uppmärksamma en krönika jag skrivit, samt dyrka satan. Rubriken på det korta inlägget var Djävulen sitter i detaljerna. Någon kanske fick för sig att detta är ett vanligt ordstäv, som metaforiskt pekar på behovet av att ge akt på sådant som i förstone framstår som småsaker. Men det är förstås viktigt att alltid tolka olika yttranden ordagrant och särkopplat från sammanhanget. (Här är några andra satanister som påpekat att djävulen som person uppträder i skilda skepnader, till exempel EU, USA och staket)

Under partiledardebatten idag sällade sig Mona Sahlin till det satanistiska lägret! Detta fruktansvärda tilltag går dock inte osett förbi inkvisitionen den kritiskt granskande journalistiken. Med(s)atanisten Johan Sjölander har, lite förstrött, konstaterat att Mona Sahlins uttalande väckt uppståndelse bland borgare i hela världen. Han skriver:

Undrar hur lång tid det kommer att ta innan borgerliga spinndoktorer försöker få detta till att socialdemokratin jämför regeringen med hin hål? Nåväl, så obildade är inte svenska folket att de går på en sådan bluff.

Må så vara, men då måste förstås medier och ideologiproducenter ta sitt ansvar för landet och språket. Vi kan konstatera att en reslig korsfarare demokratikämpe som Fredrick Federley, inte bara tagit upp frågan, utan också rättrådigt ”hoppade till”

Inför framtiden vill jag föreslå informativa tidnings- och bloggrubriker, om Mona Sahllin eller någon annan okristlig icke-borgare skulle försöka sig på "ordspråk" eller "metaforer":


Som man bäddar får man ligga
Mona Sahlin vill införa förbud mot att somna på soffan

Ingen rök utan eld
Mona Sahlin kallade regeringen för pyromaner

Man ska inte måla fan på väggen
Mona Sahlin menade att Reinfeldt vandaliserat människors hem med satanistiskt klotter

Kasta ett getöga
Mona Sahlin lovade att stympa djur och kleta ned regeringens proposition med deras blod

Det gäller att mota Olle i grind
Mona Sahlin medgav att hon planerar att misshandla en kille

Man ska inte ropa hej innan man kommit över ån
Mona Sahlin vill ha inskränkningar i yttrandefriheten i samband med transporter på Öresundsbron

Bättre en fågel i handen än tio i skogen
Mona Sahlin berättade att hon helst vill döda alla fritt flygande fåglar

Man ska inte köpa grisen i säcken
Mona Sahlin anklagade Fredrik Reinfeldt för att vara ett svin

Ulv i fårakläder
S-ledningen spred varulvsbild på Reinfelt





[Jag har snott skärmdumpen från en blogg någon gång, men tyvärr minns jag inte var]
[Fräscha upp minnet: När ulvarna ylar]

Business as usual

Aftonbladet den 25 augusti 2007:


Aftonbladet den 17 oktober 2007:



[Via: Nisse Sandqvist]

Rättvisepatos

Carl B Hamilton, som tidigare bland annat kämpat för religiösa extremisters möjlighet att få fribrev vid fackliga konfliktåtgärder och rätten att använda offentliga medel för att bidra till lönedumpning på den svenska arbetsmarknaden, fortsätter sin ihärdiga kamp mot orättvisorna i det svenska samhället.

Europatanken

Sveriges Riksdag har denna vecka bland annat erhållit följande dokument från EU-kommissionen:

KOM(2007) 567. Förslag till rådets förordning om antagande av autonoma övergångsåtgärder för att öppna gemenskapstullkvoter för import av korv och vissa köttprodukter med ursprung i Schweiz

Värt att flagga för.

Djävulen sitter i detaljerna

Läs gärna min krönika i EfterArbetet, om en pågående utsvettning av de offentliga verksamheterna. Här.

Kreationism och kreativitet

Kan det finnas ett samband mellan det här och det här, tro?

Brink om Ekström

Dagens nödvändiga läsning: Josefin Brink om Saco-ordföranden Anna Ekströms SvD-haveri kring LO:s satsning på högre löner i kvinnodominerade sektorer.

Får man förresten ödmjukt påminna om Peter Wolodarskis ledarkrönika om nämnde Ekström, från april 2005, med den fantastiska titeln ”Hon står inte i vägen” (kommenterad här). Wolodarski skriver där bland annat:

Om socialdemokrater som hon fick styra landet skulle det inte behövas ett maktskifte.

Idag framstår detta som ett mycket viktigt konstaterande, inför nästa val.

Arbetarklassen utrökt

Samtidigt, i en del av världen som jag promenerade igenom idag, ovetande om eldsvådan, kataklysmen. Ingressen är som Pentagon. Mystisk. Våldsam. Ointränglig från varje håll. Jag tittar länge. Låter allt sjunka in, oförlöst, ödesmättat.

Modeprofilen och mediemaktfaktorn Ebba von Sydow har portats från koncernen Stureplansgruppens samtliga krogar. ”Hon föregår inte med gott exempel!”, säger pressansvarig till SvD.se. Själv ser von Sydow det hela som ett missförstånd.

Läs mer.


[Re: titeln]

Två lysande

* Ida Gabrielsson skriver gripande och bildande, med utgångspunkt i Sandviken, om arbetarhistoria, konfliktlinjer och framtidstro. Några fantastiska Stig Sjödin-dikter kommer också med. Patron har ändrat skepnad. Läs!

* Uri Avnery skriver om den sionistiska rörelsen och den historiska kampen för att rättfärdiga och förställa en kolonial statsbildning och ockupation – och det förtryck som springer därur. En process som nu gör en cirkelrörelse och når en sorts slutpunkt i och med inlemmandet av det pågående övergreppet mot palestinierna i ett regellöst, avhumaniserande ”civilisationskring”. Medan argumentationen, som Avnery visar, har sina konjunkturer, finns det en inneboende rörelseriktning i den koloniala ”andrafieringen”. Så kunde till exempel samarbetet mellan Israel och Sydafrika spira och finna näring i det som Sydafrikas regering kunde beskriva så här i slutet på 1970-talet: ”Israel and South Africa have one thing above all else in common: they are both situated in a predominantly hostile world inhabited by dark peoples”. Så här avslutar Avnery sin artikel:

In his book “Der Judenstaat”, Theodor Herzl, the official Israeli “Prophet of the State”, prophesied this development, too.

This is what he wrote in 1896: “For Europe we shall constitute (in Palestine) a part of the wall against Asia, we shall serve as a vanguard of culture against barbarism.”

Herzl was thinking of a metaphoric wall, but in the meantime we have put up a very real one. For many, this is not just a Separation Wall between Israel and Palestine. It is a part of the world-wide wall between the West and Islam, the front-line of the Clash of Civilizations. Beyond the wall there are not men, women and children, not a conquered and oppressed Palestinian population, not choked towns and villages like Abu-Dis, a-Ram, Bil'in and Qalqilia. No, beyond the wall there are a billion terrorists, multitudes of blood-thirsty Muslims, who have only one desire in life: to throw us into the sea, simply because we are Jews, part of Judeo-Christian Civilization.

With an official position like that - who is there to talk to? What is there to talk about? What is the point of meeting in Annapolis or anywhere else?

And what is left to us to do - to cry or to laugh?

Läs hela.

Förbrytare

Från Genèvekonventionens tilläggsprotokoll:

Starvation of civilians as a method of combat is prohibited. It is therefore prohibited to attack, destroy, remove or render useless for that purpose, objects indispensable to the survival of the civilian population such as food-stuffs, agricultural areas for the production of food-stuffs, crops, livestock, drinking water installations and supplies and irrigation works.

Från artikel i Guardian om det som händer nu i Gaza:

The Israeli sanctions are affecting every level of Gazan society. Farmers have been particularly hard hit as they have been barred from exporting their products and denied pesticides and fertiliser by Israel, which makes it impossible to plant for next year.

Spare parts for water pumps and other equipment are also barred.

The army recently banned the import of hearing aid batteries for Gaza's school for the deaf on the grounds that they could be used to make bombs.

It is reducing the amount of food going into Gaza every week as it tries to exert more pressure on the population to bring about political change.

Läs hela artikeln.


En fängslad och plågad befolkning svälts ut, kvävs. Det är fångvaktarsadism upphöjd till statsdoktrin. Var finns de skribenter, politiker och posörer som är så måna om att högstämt idissla begrepp som frihet och mänskliga rättigheter, när det palestinska folket pinas? De är inte bara tysta om förbrytelserna, de applåderar, missionerar för förbrytarna.

Så outhärdligt är det att leva i de vita ”liberalernas” värld.

Proportioner

Sedan Sveriges medlemskap i EU (ja, egentligen innan; sedan anpassningen påbörjades för att möjliggöra anslutningen) har det hänt ganska mycket med möjligheterna att föra en självständig svensk politik.

Ramarna för finans- och penningpolitiken har snävats in, vilka momssatser som får finnas bestäms av EU, EU kan överpröva företagsfusioner, många viktiga beslut i riksdag och regering när det gäller offentliga investeringar eller förändrad beskattning måste överprövas i EU (”statsstöd” är förbjudet och vad som är statsstöd är en tolkningsfråga), Sverige påtvingas en marknadsfundamentalistisk modell för offentlig upphandling vilket leder till kommandoekonomisk byråkrati när det offentliga ska köpa varor och tjänster samt till att medborgarna i princip berövas möjligheten att genom sina politiska ombud ställa krav på hur det offentligas pengar ska användas för att uppnå viktiga politiska mål, partsförhållandena på den svenska arbetsmarknaden har utsatts för prövning i EG-domstolen och det har redan lett till påtvingade förändringar medan betydligt mer djupgående krav som underminerar kollektivavtalssystemet kan följa, EU prövar i praktiken möjligheterna till svensk kapitalbeskattning, Sverige har förlorat den övervägande delen av sin självständighet i utrikespolitiska frågor och knyts också genom EU allt närmare Nato, EU arbetar med att framtvinga ett avskaffande av svenska grundlagens yttrande- och tryckfrihetsförordningar, EU angriper de socialt välförankrade svenska monopolen och har redan uppnått ”framgångar” med att bryta upp dem utan att detta har varit föremål för politiska beslut i Sverige, EU-processer bortom demokratisk debatt gör också mer grundligt om den europeiska och svenska arbetsmarknaden, medan det tas ständigt fler steg mot att bestämma Sveriges ekonomiska politik i fora där det saknas folklig insyn och möjlighet till debatt i sak. Bland annat.

Dock!

Vad betyder väl dessa petitesser, när våra kämpande pilgrimer representanter i EU-systemet drar lans för de riktigt tunga frågorna och faktiskt också gör landvinningar av mytiska proportioner. Det vi alla talat om i koja och slott, i vindpinade gränder och tempererade fikarum, på stormöten och sängkanter, det vi önskat så innerligt men inte riktigt vågat tala annat än drömskt om – det blir nu verklighet.

Sverige stiger från mörkret till ljuset; går från 19 EU-parlamentariker till tjugo!

- Det här är en av de största framgångarna hittills när det gäller att hävda svenska intressen i EU, säger Gunnar Hökmark, gruppledare för de svenska moderaterna och kristdemokraterna i parlamentet.

Fett med förtroende, Gunnar. Respekt.

Systemet

En bra grej med det kapitalistiska marknadssystemet, är att resurserna i samhället allokeras, alltså fördelas och riktas, på ett effektivt och rationellt sätt, så att de kommer till användning där de skapar mest nytta. Det gör att vi till exempel slipper göra missriktade investeringar i fler studieplatser på universiteten, slösa bort pengar på att människor med låga inkomster kan gå till tandläkaren, eller bygga ut kollektivtrafiken så att kreti och pleti kan förflytta sig och dessutom slipper skita ned miljön. Istället kan man inrikta samhällets resurser till Cartier, som ger ut en klocka för två hundra tusen dollar, eller byggandet av en Porsche i 22 karats guld. Samtidigt har utvecklingen lett till att klassbegreppet numera saknar betydelse.

I USA tjänade den rikaste hundradelen av befolkningen förra året 21,1 procent av alla inkomster. Det beror enligt den amerikanske presidenten, själv erkänd som The Father Brain, på att det finns ”skills gaps”. Det är helt riktigt. Det var länge sedan som överklassen visade sådana skills i att säkra oljeintäkter genom ockupationer och massmord, montera ned vanligt folks trygghetssystem samt hetsa och söndra arbetskraften för att nå högre vinster på bekostnad av lönerna.

Det är inte bara rationellt med kapitalism - det är kul också!

Manifestation: Svenska soldater har inte i Afghanistan att göra

Lördag 13 oktober kl 12 talar f d nedrustningsambassadör Maj Britt Theorin om kriget i Afghanistan på torget utanför T-bana Slussen i Stockholm. Trubaduren Pierre Ström framträder. Ali Esbati från vänsterpartiet och Eva Myrdal från Folket i Bild medverkar.

Välkomna! På torget finns renkött, stekt strömmning och levande demokrati! Samtliga riksdagsmän har fått en personlig inbjudan. Vem hörsammar den?

Arr: Föreningen Afghanistansolidaritet, Folket i Bild/Kulturfront, Kvinnor för fred och Nätverket mot krig.

We all live in a yellow mobster car

”Först och främst måste facket bli en organisation som arbetsgivare och arbetstagare vill vara medlemmar i”.

Sofia Appelgren uppvisar expertkunskaper om arbetsmarknadens part(er).

Missa inte Daniel Olssons artikel om nästa våg i de ideologiska maffiametoderna mot svensk fackföreningsrörelse.

Medial rundgång

Illustrationen via Pierre Gilly, som skriver om hur en nyhet skapas. Läs!

Vad som gäller för påhittade och missuppfattade historier är dock oklart.

Hegel gjorde någonstans den anmärkningen, att alla stora världshistoriska händelser och personer så att säga förekommer två gånger. Han glömde att tillfoga: den ena gången som tragedi, den andra gången som fars.

/Karl Marx i Louis Bonapartes 18:e Brumaire

Per Schlingmann tar sig an Full Sysselsättning

Josefin Brink skriver om några mycket viktiga – men medialt helt undanskymda – rader i regeringens budget senaste budget. På sidan 47 i finansplanen kan man läsa följande:

Sysselsättningspolitikens främsta uppgift är att öka den sysselsättningsnivå som är förenlig med stabil inflation och ekonomisk balans. Det är viktigt att full sysselsättning relaterar tydligt till denna uppgift

[…]

En nackdel med de kvantitativa delmålen var att det var svårt att bedöma om en eventuell måluppfyllelse berodde på ett gynnsamt konjunkturläge eller var resultatet av en framgångsrik politik. Dessa delmål beaktade inte heller om de uppfylldes till priset av ett ökat inflationstryck eller andra typer av ekonomiska obalanser.

Detta kan låta torrt och tekniskt, men indikerar ännu en schlingmannsk make-over. Som Brink påpekar:

Vad det betyder i klartext är helt enkelt att beteckningen ”full sysselsättning” enligt regeringen bara ska ses som en angivelse av hur hög arbetslöshet som krävs för att hålla inflationen nere. Det är i sig en helt bisarr definition av begreppet som utgår från de extrema nyliberala teorier som Borg och Reinfeldt inte gärna skyltar öppet med inför väljarna.

Som pr-trick är det tämligen genialt. ”Full sysselsättning” låter bra. Regeringen har ingen som helst politik för full sysselsättning, utan en ekonomisk-politisk doktrin som tvärtom omöjliggör full sysselsättning. Vad man då gör är att helt enkelt benämna denna doktrin – ”Full sysselsättning”.

Josefin Brink skriver mer och bättre. Läs hela!



[Jag har tidigare skrivit en längre artikel om jämviktsarbetslöshet som teoretiskt begrepp, här. Frågeställningen utvecklas också i vänsterpartiets budgetmotion, se särskilt avsnitt 7.1; Ändrade ramverk för att uppnå full sysselsättning, sid. 52-58]

Retrospektivt

[Apropå dagens ivriga bävrighet]

Passivitet kan återfinnas på många olika plan i samhället. […] Visst finns eldsjälarna, men tyvärr visar sig lättjan ofta i att det hela tiden är någon annan som ska göra allt.

/Maud om Engagemang

Kan själv! Finns det något som kan göra oss föräldrar både så uppgivna och samtidigt så stolta, som när våra barn säger så? […] I min dröm för Sverige är vi ett helt land fullt av människor som kan själva. Som vågar experimentera, pröva idéer och förverkliga sina egna drömmar, både stora och små.

/Maud i Agendas ”Utspelet”

PS. Nä, det är inte hela världen det här. Och under inga som helst omständigheter det värsta Maud Olofsson har gjort.

Borgerlighetens diskreta harm

Att miljöpartiet skulle göra ett utspel likt det Peter Eriksson gör idag var väntat. Budgetprocessen har gjort det tydligt att skillnaderna mellan miljöpartiet och högerregeringen krymper och att miljöpartiet för tillfället inte har något eget av intresse att komma med. Den allmänna samhällsdebatten har också delvis vridit miljö- och klimatfrågorna ur händerna på miljöpartiet. Det var länge sedan miljöpartiet hade den tydligaste miljöpolitiken, men partiets namn har gjort att det kunnat håva in en del bekymrade röster. Så är det fortfarande, men i mindre utsträckning än förut. Miljöpartiet har därför – medvetet ibland, omedvetet ibland – strävat efter att framställa sig ett urbant, vänsterborgerligt parlaments- och medieparti. Den senaste månaden har partiet befunnit sig i skymundan, och då växer utspelsviljan.

Nu uppstår förstås viss kalabalik bland ledarskribenter och politiska kommentatorer. Det ska lekas politik och det ska spekuleras i regeringskoalitioner. Det får tålas. Men det är viktigt att inte tappa perspektiven, att se det politiska landskapet.

Det finns sex aktiva borgerliga partier i Sverige i dag.

Fyra av dem är högerpartier som regerar tillsammans. Det är partier som konvergerat mot varandra, och kunnat göra det enklare, eftersom de har en svag medlemsstruktur men starkt stöd i den mediala eliten och ett tryck på sig från organiserade kapitalintressen. Det är första gången i modern tid som Sverige styrs av en regering med bara högerpartier. Vid de tidigare tillfällen under efterkrigstiden som vi har haft borgerliga regeringen, har några av partierna varit borgerliga vänsterpartier; folkpartiet, centerpartiet med sina egenheter och i viss mån också kristdemokraterna sist det begav sig. Nu är situationen en annan. Folkpartiet och centerpartiet står i viktiga avseenden till höger om moderaterna och några borgerliga vänsterpartier – sådana som kraftfullt försvarar liberala fri- och rättigheter och som har något slags medmänskligt välfärdsideal – finns det inte i denna regering.

Miljöpartiet utgör nu borgerlighetens vänsterflank. Det är inte en ny situation som uppstått efter valet. Så var det också före valet, under den tid då miljöpartiet, tillsammans med vänsterpartiet, utgjorde ett parlamentariskt stöd till den socialdemokratiska regeringen. Miljöpartiet visade det tydligt genom sin brist på förståelse för vikten av en stark arbetsrätt, för gemensamma lösningar inom välfärden och för ett sammanhållet och heltäckande socialförsäkringssystem byggd på inkomstbortfallsprincipen – med andra ord den nordiska välfärdsmodellens själva grundvalar. I några fall röstade partiet också med de borgerliga och drev igenom exempelvis en urholkning av Las och underlättande för privatskolor.

Det sjätte borgerliga partiet är Sverigedemokraterna, ett extremhögerparti som inte kommer att komma ifråga för allmänborgerlig samverkan så länge de inte har fler röster. Men det är ju tyvärr något som kan ändras snabbt. Den nuvarande regeringens politik hjälper till. Alternativt kan något av de mer etablerade borgerliga partierna, låt oss kalla det folkpartiet, göra särskilda utfall före valet för att ”täcka upp” sådana röster. Resultatet blir minst lika otäckt.


Nåväl. Miljöpartiets utveckling är inte så märklig. Alla partier som vill posera som vänster i ”värderingsfrågor” men som saknar band till arbetarrörelsen – eller kapar dem – kommer att bli dystra vindflöjlar som viftar i kapp med det ”liberala” etablissemanget. Då kan man landa var som helst för den parlamentariska maktens skull. Se på de tyska gröna. Bortsett från att Peter Eriksson knappast besitter Joscha Fischers vältalighet och karisma, är det mer än tänkbart att vi vid behov får se svenska miljöpartister tala sig varma för EU:s överstatlighet och marknadsfundamentalism, militära interventioner både här och där, och fortsatta nedskärningar i den gemensamma sektorn.

Samma sak har hänt och händer med de socialdemokratiska partier som lättar bort från arbetarrörelsen. De socialdemokrater som har fått för sig att val vinns i och av de välbärgade mellanskikten i Stockholms innerstad, gillar alltså miljöpartiet. Och så blir det för all del också i vänstersocialistiska partier. Det sorglustiga intermezzot med Vägval Vänster är ett närliggande exempel.

Men vad då med regeringsfrågan? Det gäller att börja i en helt annan ände! Arbetarrörelsen och vänstern måste fortsätta diskutera och bygga ett politiskt alternativ till högerns välfärdsslakt. Ett alternativ som pekar fram mot en annan samhällsutveckling istället för att fastna i ett föraktligt duttande (läs förresten Josefin Brinks kommentar till duellen mellan Sahlin och Reinfeldt häromdagen). Ett sådant alternativ kan skapa hopp och bidra till mobilisering och organisering.

Då kommer också miljöpartiet att förhålla sig till det. Om ett sådant alternativ utkristalliserar sig, kommer det nog fortfarande att finnas ett utrymme för ett borgerligt vänsterparti. Var miljöpartiet hamnar i regeringsfrågan blir då en senare – och faktiskt inte lika intressant – fråga. Därför finns det heller inte någon större anledning att gå i taket över Peter Erikssons utspel eller gå till hätska angrepp mot miljöpartiet. Om miljöpartiet vill närma sig nästa val med inställningen att den borgerliga politiken var rätt bra – var min gäst. Miljöpartiet kan efter valet vara en mer organiserad del av borgerligheten, men också mycket väl ingå i en majoritetskonstellation på vänsterkanten. Det senare kanske till och med är det bästa, för att få en stabil parlamentarisk majoritet för förändring.

Men då är nyckelordet förändring. Och det går inte att förhandla fram förändring, oavsett vad partierna som sitter vid förhandlingsbordet kallar sig. Det behövs ett annat sorts tryck.

Klart är att en regering som innehåller andra partier men för samma politik som den nuvarande inte är värt så mycket stöd. Och inte kommer att få det av väljarna heller.


PS. Läs gärna Hanna Löfqvists inlägg på temat.

Även jämställdheten finner en lösning värdig de nya moderaterna

Diagrammet ovan illustrerar hur regeringens totala skattesänkningar fördelar sig mellan olika inkomstdeciler, alltså tiondelar av befolkningen uppdelade efter inkomst, men också kön. Det är en hyfsat klar bild. Vi bevittnar en väldig överföring av resurser till välbärgade män. Detta är deras regering.

Det är riksdagens utredningstjänst som räknat på förslagen och figuren återfinns i vänsterpartiets skattemotion.

Före valet bemötte Anders Borg LO:s kritik av moderaternas politik med en kommentar med innebörden att kvinnor ofta är gifta med män som har högre inkomster och därför inte skulle drabbas på det sätt som LO kunde visa. Detta var förvisso talande, men knappast något som man trodde att finansministern skulle lyfta fram fler gånger än i en förlupen kommentar i ett pressat läge.

Men se, så var det inte. Tidningen Riksdag och Departement har i senaste numret uppmärksammat de könsmässiga effekterna av regeringens politik – eller snarare hur regeringen väljer att hantera dem i budgetpropositionen. Där påstår regeringen att män och kvinnor får ungefär lika mycket med regeringens politik. Detta resultat bygger dock på att regeringen upplöser i individerna i hushållet. Det är smått fantastiskt. Som RoD påpekar innebär beräkningsmetoden, att om alla hushåll bestod av en man och en kvinna, så skulle regeringens analys alltid peka mot att politikens effekter är könsneutrala. Med den beräkningsmodell som budgetpropositionen använder kan könsmässiga olikheter endast få utslag för ensamhushåll, eller då de vuxna är av samma kön.

Förutom att vara uppenbart vilseledande, väcker statistikövningen i budgetpropositionen naturligtvis ytterligare frågor om regeringens förståelse för jämställdhetsproblematiken över huvudtaget.

Med det synsätt som kommer till uttryck i analysen måste man väl till exempel mena att endast ensamstående kvinnor berörs av lönediskriminering? Eller varför inte köra en fräsch lösning och utforma socialförsäkringarna eller arbetslöshetsersättningen så att de riktar sig till familjen istället för individen? I Sverige är det bara föräldraförsäkringen som fungerar på det sättet. Istället för att göra något åt det problemet kanske vi får se olika typer av familjeförsörjarförsäkringar? En återgång till sambeskattningen av makar?

Att se ”hushållet” som en svart låda, bortkopplad från samhälleliga maktrelationer och därmed sammanhängande könsarbetsdelning, är händelsevis en av många märkligheter som den ortodoxa nationalekonomin laborerar med. Inte konstigt att Anders Borg känner sig tillfreds med sådana skygglappar. Eller som RoD skriver:

I SVT:s Aktuellt kallade Anders Borg studien för en ”socialdemokratisk partianalys” medan analysen i budgetpropositionen är ”noggrann och opolitisk”.

Jämlikhet mellan män och kvinnor är ju ingen politisk fråga.



PS. En annan som hunnit läsa budgetpropositionen mer noga är Bo Malmberg som i SvD idag konstaterar att regeringen inte har någon politik för att höja sysselsättningen och inte heller räknar med att göra det i någon nämnvärd utsträckning.Enligt regeringens prognoser ska för övrigt den öppna arbetslösheten börja öka igen 2009.

Schlesingers anteckningar

I New York Times’ Sunday book review levererar Maureen Dowd en njutbart välskriven anmälan av Arthur M Schlesinger Jr:s postumt utgivna dagboksanteckningar. Schlesinger var historiker och författare, tillika en long-timer i maktens korridorer, aktiv kring politiker i det demokratiska partiet. Han togs in i statstjänst av John F. Kennedy efter dennes valseger 1960. Om Kennedyåren skrev Schlesinger sedan boken A Thousand Days, för vilken han fick en Pulitzer.

Säga vad man vill om amerikansk politik, men visst är det på sitt sätt kittlande läsning. Och mycket män – skapande en homosocial atmosfär, en där uppfattningen om makt och manlighet glider in i varandra till oskiljaktighet.

“We not only look like imperialists ... we look like stupid, ineffectual imperialists, which is worst of all,” Schlesinger moans afterward. [Grisbukten, Kuba]

Kennedy’s confidence is banged up, and he grows rueful about the intelligence community, telling his Boswell that “if it hadn’t been for Cuba, we might be about to intervene in Laos now.” (Ike advises a stunned Kennedy that he had been told by an official at State that Laos is “a nation of homosexuals.”)

[...]

He is seduced by Kissinger’s Scheherazade tales of power. Henry describes a scene in 1968 in the Cabinet Room when Johnson harasses McNamara, growling: “How can I hit them” — meaning the North Vietnamese — “in the nuts?”

After Nixon invades Cambodia, Henry — with “a Key Biscayne tan” — explains that he can’t resign, partly because he thinks “the great need for the United States is to preserve institutions of authority” like the presidency. By the time of Watergate, Schlesinger deems Kissinger “one of the most disgusting figures” in the Nixon White House.

Yet when Gerald Ford takes over and Henry asks Arthur to lunch at the State Department, our diarist overcomes his distaste and has “an agreeable” time — even with “not bad” food and wine and “mediocre” cigars. Kissinger, now more likely to have a Southampton tan, tells Schlesinger that Nixon was sometimes evil and lazy (with the work habits of Hitler) and a liar and obsessed with destroying the reputations of the Kennedys, and that he had Howard Hunt forging documents proving that John Kennedy had ordered the assassination of Diem. “He was unquestionably a weird president, but he was not a weak president,” Kissinger says. “But everything was weird in that slightly homosexual, embattled atmosphere of the White House.” Schlesinger doesn’t press on the “slightly homosexual”; he deems Henry “a highly intelligent and charming man.”

Hela artikeln här.

Nej, det här duger inte

Inte bra. Detta var inte en bra debatt. Inte bra. Visserligen hade SVT gjort ett rätt märkligt urval av tittarfrågor – någon skrev i kommentarerna att de kunde ha valts ut av Per Schlingmann – men det kommer att fortsätta vara så där, och Sahlin hade lätt kunnat slå sig ur det läget. Om hon hade haft någon att säga. Det saknades nerv. Det saknades bildspråk. Saknades hopp, visioner, konfrontation. Det går inte vinna ett val med detta defensiva politikerjidder. Tja, kanske går det att få fler röster än de nuvarande regeringspartierna, även om det också känns jävligt osäkert. Men det går inte att vinna politiskt. Här har vi en regering som kraftfullt och målmedvetet förstör den svenska modellen, förändrar utgångspunkterna för debatten, fyller det politiska språket med timbroitiskt innehåll. Och möter motstånd i befolkningen. Då kan inte någon som kallar sig oppositionsledare i praktiken förfäkta budskapet att det inte blir så stora skillnader vid ett maktskifte. Om Mona Sahlin själv eller någon annan tänkt ut idén att socialdemokraterna ska försöka vinna valet på ungefär samma sätt som högeralliansen gjorde det, och det är så här det kommer att låta i några år till, då är det, milt uttryckt, inte bra.

Insatserna har höjts. Åtta år med den här högerregeringen innebär att mycket lite blir kvar av den svenska välfärdsmodellen. Men ett regeringsskifte som innebär en fortsättning på samma sorts politik är också extremt kostsamt; det stympar ännu en bit av medborgarnas tilltro till politisk förändring i sig. En debatt innan dess, som göder tristess och apati kostar också på. Jag är övertygad om att många socialdemokrater förstår detta. Låt oss hoppas att det också kan börja höras igenom Mona Sahlin i framtiden.

Ska Sveriges ekonomiska politik avgöras i EU?

Det här pressmeddelandet från i fredags förtjänar läsning och begrundan. Vänsterpartiets Jacob Johnson sätter efter ett möte i riksdagens EU-nämnd fingret på en ständigt pågående med så gott som aldrig diskuterad utveckling. Nu handlar det om att EU:s finansministrar på tisdag kommer att ta ytterligare steg för att strömlinjeforma den ekonomiska politiken i de olika EU-länderna – i en riktning som i sig aldrig får prövas i val. Bland annat:

- EU-förespråkarna försöker ofta låtsas att det här är något opolitiskt, men det blir uppenbart på mötena att det handlar om djupt politiska vägval för ett land. Tjeckiens finansminister Kalousek ursäktade sig till exempel på mötet i juli att man misslyckats med tidigare åtstramningspaket på grund av ”politisk populism” och att han var beredd att avgå om han inte lyckades i sin ambition att gå EkoFin till mötes. Det är som om han står till svars i första hand inför EU-apparaten, och inte inför väljarna.

- På samma möte säger ordföranden för Österrikes konservativt kristna parti ÖVP, Wilhelm Molterer, att EkoFins yttrande kommer att göra hans eget arbete med att skära i utgifterna ”lättare”.

- Det är också ett tema som återkommer – hur EU-beslut ger regeringarna ett sätt att undvika ansvar när de vill driva igenom politiska förslag som de inte har stöd för hos befolkningen, säger Jacob Johnson.

Rubriken på pressmeddelandet är alltså ”Ska Sveriges ekonomiska politik avgöras i EU? Strikt taget är det förstås så att viktiga delar av den svenska ekonomiska politiken redan avgörs i EU. Peter Wallenberg visste vad han pratade om, när han några år innan det svenska medlemskapet slog fast detta inför svensk-amerikanska handelskammaren i New York:

Inträdet i EG kommer att medföra de mest dramatiska förändringarna i Sverige på 100 år - ja, kanske någonsin. Följden blir omfattande neddragningar inom den offentliga sektorn, frysta transfereringar och privata lösningar inom samhällsservicen.

EU-frågan handlar om detta. Och om hur fler områden försvinner från det som de folkvalda har möjlighet att fatta beslut om och är ansvariga inför folket för. EU-systemet har en inbyggd dynamik – ett marknadsfundamentalistiskt driv som på sin väg mosar de sociala välfärdsstrukturer som återstår i de europeiska länderna, och en överstatlig byråkrati som skyfflar undan makt från de arenor som folkstyret konkret kan nå. De två delarna – överstatligheten och marknadsfundamentalismen – har ett symbiotiskt förhållande.



[Relaterat, tidigare och nyligen]
På bloggen: Statsbygge från takterass.
Mikael Nyberg: Kapitalets våta dröm
Pierre Gilly: EU tog över
Jens Holm: EU:s kamp mot svensk välfärd fortsätter

En annan väg. Möjlig och nödvändig.

Rekommenderad söndagsläsning: Erik Berg skriver om vänsterpartiets budgetförslag och gör det som vanligt mycket bra.

För den som bara önskar sig ett fniss och en bekräftelse på att vänsterpartiet har lagt ett ypperligt alternativt budgetförslag, rekommenderas centerpartisten Roger Tiefensees vevande dikeskörning. Bäst är kanske uttrycket ”planekonomiska satsningar finansierade direkt ur riksgälden”. Satsningarna handlar alltså bland annat om järnvägsprojekt som Banverket pekat ut som nödvändiga. ”Finansiering direkt ur riksgälden” kallas i folkmun även investering. Planekonomiska grejer alltihop, tydligen.

Målbilder

Den nya devisen för sjukförsäkringen är att det ska löna sig att arbeta. Företagen har en viktig roll i arbetet mot ohälsa. Det är även viktigt med positiva framtidsvisioner.

Stuck in the middle with knuff

Ett år med regeringen

Svarat på en liten enkät på Fokus blogg.

Kram?

Jag har blivit upp-/utmanad av Eric Rosén att delta i en bloggdiskussion om att fångar på Kumlaanstalten inte får krama sina anhöriga när de får besök.

Jag tänker inte skriva något särskilt om det. Jag tycker Eric själv gör det bra. Läs hans inlägg på SVT opinion.

Jag kan bara tillägga att det skrämmer mig att det ska få vara så här. Jag skräms av Expressens ansvarslösa lynchmobbjournalistik. Jag skräms av en kriminalpolitisk ”debatt” där det intressanta inte är hur vi ska minska brottsligheten – långa fängelsestraff är som bekant ett väl beprövat och framgångsrikt sätt att öka och förgrova brottsligheten; inhuman behandling istället för vård under tiden man sitter inne är en garanti för att nå sådana resultat – utan hur människor ska sitta hemma i soffan och njuta av vetskapen om att någon annan har det för jävligt. Och jag skräms över att det som borde vara en självklarhet i ett rättssamhälle lyser med sin frånvaro: frihetsberövandet är straffet – att ytterligare plåga den som sitter av ett straff får inte bli samhällets uppgift. Detta är det sluttande plan vi befinner oss på. Jag gläds över att sådana som Eric Rosén hjälper till att försöka vända det genom sina ord.

Tips-kvartett

1. Hans Linde skriver om Riksrevisionen och biståndet.

Revisionsdirektör Staffan Ivarsson har varit ett halvår i Afrika. I gårdagens Aktuellt berättade han hur han blivit förföljd på den afrikanska landsbygden i sin fyrhjulsdrivna jeep, "korruption är farligt för revisorerna". Till TT säger han att han tillbringat sex månader i "kakidress och myggolja". Ivarssons berättelse låter som tagen ur en av morfars pojkböcker från 30-talet, fattas bara att de svenska revisorerna sköt ett människoätande lejon och träffade kannibaler i djungeln.

Nu ska man inte förminska problemen med korruption och oegentligheter inom biståndet, men jag blir orolig över att svenska tjänstemän 2008 springer omkring i "kakidress" i Afrika. Hallå, revisorerna var i Pretoria med över en miljon invånare och som är Sydafrikas huvudstad. Jag ryser av skam vid tanken på att svenska revisorer traskat omkring på Pretorias gator i kakidress. Låt oss hoppas att han inte hade tropikhjälmen på sig...

Läs hela!

2. Demonstrationer i Damnark

Häromdagen var det jättelika demonstrationer i Danmark, i protest mot högerregeringens stora nedskärningar. (Flygfoton här; tips via Lysbakken). Danmark är ju ett stort föredöme för högern i Europa, inte minst för våra egna borgerliga ledarsidor. Och det är inte så konstigt: regeringen vann valet på att påstå sig värna om välfärden, stora delar av vänstern har gått ner sig i förvillningar kring ”medelklassen” som politikens förlösare, välfärdssystemen angrips inte rakt på utan eroderas istället i sina grundvalar, och ett rasistiskt cirkusmonster matas ivrigt av eliterna för att kunna släppas loss mot försöken att diskutera klassfrågor.

Jag skrev för ganska exakt ett år sedan ett blogginlägg med rubriken Danmark visar vägen, om precis det som nu blommar ut lite extra. Läs gärna det! Och för den som vill läsa längre och djupare, rekommenderas en artikel i Clarté, av Dino Knudsen: De små stegens kontrarevolution.


3. Desmond Tutu portad

Ledningen för S:t Thomasuniversitetet i Minnesota förbjöd ett besök av den sydafrikanske fredspristagaren Desmond Tutu, med motiveringen att han skulle ha gjort antisemitiska uttalanden. Som många andra sydafrikaner som kämpat mot Apartheid, har Tutu kunnat notera att Israels Apartheidpolitik mot palestinierna har stora ideologiska och praktiska likheter med det förhatliga systemet i hans hemland. Han kommer också att vara huvudtalare på konferensen “The Apartheid Paradigm in Palestine-Israel: Issues of Justice and Equality”, ordnat av kristna palestinska organisationer, och gästad av deltagare som Noam Chomsky, Jeff Halper och John Dugard. Dessa ställningstaganden mot israeliska människorättsbrott har nu alltså lett till att Tutu bannats från ett amerikanskt universitet. Progressiva judiska grupper har protesterat mot beslutet och motiveringen. Läs mer på Muzzle Watch.


4. Pierre Gilly fotograferar ett hysteriskt roligt omslag.

(För en förklaring, läs här).