Den estländska högerregeringens
tvångsflytt av ett antinazistiskt minnesmärke och
kvarlevorna av soldater som dött i kriget mot Hitlers trupper, är omdömeslöst och oroväckande. Rapporterna och särskilt ledarkommentarerna om flytten och reaktionerna i dess efterföljd, är i Sverige är märkbart ensidiga. Också det säger något om vår tid.
Röda Raketer skrev ett inlägg om händelserna häromdagen:
DN anklagar Putin för att förebåda ett nytt kallt krig när han varnar för USA:s otyglade användning av våld, för att underblåsa kapprustningen och för att skapa osäkerhet på världsscenen.
Är inte detta just det som all världens folk – inklusive USA:s folk – oroas över? Men när Rysslands president påtalar detta, då är det för DN:s ledare Ryssland som är problemet.
Den estniska regeringens aktion handlar om demonstrationspolitik. Man vill provocera alla dem som tycker att kampen mot nazismen var hedervärd och bör bli ihågkommen i framtiden. En sådan inriktning bör Sverige absolut inte stödja.

Svensk rapportering missar att nämna tidigare försök att skriva om historien längs samma linjer i Estland. Det skulle kunna vara på sin plats att detta antinazistiska monument avlägsnas i samma land där man 1999 genomförde en officiell hedersbegravning av
Alfons Rebane. Rebane var bland annat ledande i de frivilliga Waffen SS-trupper som deltog i andra världskriget på Nazitysklands sida.
SS-Standartenführer (överste) Rebane är en av
mycket få icke-tyskar som dekorerades med Riddarkorset med eklöv – den högsta militära hederbetygelsen i Hitlers Tyskland. Han var officerare redan på 1930-talet, under den fascistiska eran, då förföljelserna av judar, kommunister, kristna humanister och andra grupper började, alltså långt innan det andra världskriget bröt ut. (Rebane enrollerades, som många andra prominenta nazister till västländernas organisering av antikommunistisk verksamhet – jag har skrivit om andra exempel
här – och dog i England 1976).

2002 restes ett monument i staden Pärnu till minne av andra estniska soldater som deltagit i de nazistiska frivilligkårerna, ”för befrielsen av fosterlandet och
för ett fritt Europa 1940-1945”. Vi det tillfället ingrep regeringen, efter många protester i och utanför landet, efter flera turer anges
här att monumentet invigdes på ett privatägt museum i Lagedi.
Det är i denna kontext av fascistisk nytändning och kamp om historien som det provocerande i monumentflyttandet bör förstås.
Men detta handlar inte bara om historia. Den stora ryska befolkningsgruppen i Estland är en politiskt diskriminerad och ekonomiskt förfördelad minoritet. Många är berövade rösträtt och andra medborgerliga rättigheter i sitt eget hemland, efter införandet av språktest i estniska. De sociala klyftorna korrelerar ganska starkt med de etniska. (En artikel i Stockholms Fria:
Främling i sitt eget land).
I en sådan situation är det lätt att en symbolisk händelse leder till en reell reaktion. Det finns oerhört beklämmande element av rysk chauvinism i protesterna, och särskilt är det uppenbart att sådana krafter finns i Ryssland och försöker slå mynt av strömningarna. För sådant finns det en grogrund, i ett läge då den organiserade vänstern i Ryssland är erbarmligt svag. Att fulla ungdomar vandaliserar i centrala Tallin, är en tragisk del, men inte en uttömmande beskrivning av denna reaktion.
Röda Raketer skriver i ett annat inlägg, att en opinionsundersökning i tidningen Eesti Päevaleht i förra veckan visade att 49 procent av alla estländare var negativa till en flytt, mot 37 procent för. Den estländska regeringens agerande och det
brutala bemötandet av protesterna, är en förolämpning mot dem som vill ha ökad förståelse och jämlika villkor för alla som lever i Estland. (
Ulf Bjereld ger
balanserade kommentarer kring detta i DN).
På ett övergripande plan måste det som nu sker i Estland skrivas in i en mer allmän reaktionär utveckling i Europa.